En turbo-motor förklädd till hund.
En hund som inte riktigt vet vad smärta och begränsningar är för något. Han bara kör på - i 190. Gromit är väldigt lik Keaton som ung när det gäller motor (Gromit är dock inte lika vacker). Men som gräddan på moset är Gromit mer lyhörd och har mer "will to please". Man får inte missa att inuti detta kraftpaket finns en liten, liten skör valpspoling, som man ska vara rädd om. Bestämd och tydlig vägledning är nog vad lilla Gromit mycket väl behöver. Gromit har ett stort behov av närhet och gos (vilket Keaton aldrig har haft, tyvärr), han älskar godis och mat samt leksaker av alla de slag. Vilken belöningsbank att utnyttja!
Gromit-historier... Han är besatt i att få vara uppe på trim-bordet. När det är borstningsdags armbågar han sig bryskt fram till bordet, hoppar upp med framtassarna och vädjar till mig att lyfta upp honom. Väl uppe så lägger han sig ned, blundar och njuter... När jag lyfter ner honom efter borstning och kloklippning etc tar han glatt emot "trim-och-fix-är-klart"-godis. Sedan ska, och jag menar SKA han upp igen! (enligt honom alltså) Man ska väl inte klaga...
Gromit ligger helt avslappnad på trimbordet. (2008)
Nu (2011) har Gromit blivit över fyra år, och mycket har hänt sedan jag skrev ovanstående ord om min lill-Grompa.
Under 2009 hade han en "gruff-och-mörda"-period; Han ville göra processen mycket kort med alla sina "bröder" i flocken, en i taget samt alla främmande hundar, ju ståtligare desto mer visade han sin avsky. Jag måste påstå att det var en ganska jobbig tid, med mycket tvivel och tandagnisslan från min sida. Numera råder det dock ett lugn och harmoni inom min lilla flock, och vid hundmöten likaså.
Året därefter, 2010, började tragiskt; Keaton tog farväl vid 14 och ett halvt års ålder, och strax efter det så fastställdes att Gromit har epilepsi. Första halvåret med medicinering gick alldeles utmärkt, men nu (2011) så svarar han inte längre önskvärt på ep-medicinerna. Men det viktigaste av allt - Gromit själv är pigg och glad!
Några Gromit-historier..? Jo, han är en hejare på att luras! Han ställer sig vid ytterdörren, och visar tydligt att han bara måååste gå ut. Men när jag öppnar dörren, så rusar han antingen in i köket (han var sugen) eller så skuttar han kvickt upp i soffan, och tar den nu lediga platsen (där jag satt), så jag blir utan. Skurk! :)
•••
Efter två år av mer eller mindre ständig oro, så är allt över och slut. Pga komplikationer till ep:en (njurproblem och slutligen trolig propp till lungan) så tog min underbara, innerligt älskade "once in a lifetime"-hund sitt sista andetag vid halv två, natten till påskdagen 2012, hemma i soffan. Det gick snabbt; cirka 6-7 sekunder, sen...
Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar honom, min älskade tokhund till virvelvind. ♥
... att aldrig mer få se in i dessa ögon, aldrig mer känna hans mjuka päls, hans andedräkt, hans tassar, hans svans, hans...