".. I all världen har du gjort?! GROMIT!! Vad har du skrivit... "Mes-Keaton"! Och hur stavar du egentligen?! Näe! Keaton! Kom här! Nu får du blogga!" "Nää! Inte ska väl jag...", lufsar Keaton lite tveksamt fram till datorn."Törs inte..!" Kom igen nu - SKRIV!
"Okeej..!"
Först vill jag säga att det är lite konstigt nu för tiden... Allt är så tyst... Matte som förut babbla på i massor - Nu rör hon på munnen, men visar mest med händerna, och så. Jag fattar ju bättre nu vad hon menar (oftast iaf), så det gör absolut ingenting alls. Konstigt är också att han den där lilla Wilbur, morrpudeln, han låter ingenting! Han som annars brukar konstant surra som ett surt litet bi. Och tennisbollarna... De studsar så tyst... Fast de studsar lika bra ändå! Mina fina runda mjuka bollar. Deras "päls" kittlar så fint i munnen, när man tuggar på dom. Tennis-bollar är bara bäst!! :)
Jo, vi har ju fått hit en sån där liten pojk-spoling i familjen. Jag tycker han är lite jobbig och störig. Jag försöker undvika honom, så mycket jag kan. Vill inte göra så han blir sur på mig... För då blir även Matte så sur - hon fäktar med armarna och ser arg ut i ansiktet. Det blir sån obehaglig stämning i hela familjen, då. Usch! Vill inte!
Ung-spolingen far omkring som en raket - Hit och dit, och dit och hit - hela tiden. (Nja, inte när han sover alltså. Då är han stilla.) Han är precis som jag var när jag var i hans ålder! Ohövlig och dan! Eller förresten, så var jag inte lika osäker som han tycks vara, eftersom han bara "måste" mucka gräl. Det gjorde aldrig jag. Jo, lite då. Fast då var det hundar som jag inte kände - stora och svarta. De var läskiga!
Matte, hon är lika envis som vanligt. Så nu äter jag upp min mat igen i köket tillsammans med de andra, Spirou o den där ligisten Gromit, tror jag han heter. Det är lite svårt att läsa på läpparna hur matte låter när hon ropar på odågan.
Jag vet egentligen inte riktigt hur det gick till, men när Matte är där i köket - lugn och så, och visar hur jag ska göra - så slutar mina ben att darra, fast Gromit är där och äter. (Han glufsar intensivt i sig käket på två sekunder, typ. Precis som jag gjorde förr när jag var som en Gromit.) Jag har faktiskt också sett, så där i ögonvrån, att Matte visar bort Gromit om han får för sig att gå till mitt mat-hörn. Sedan har maten blivit torr! Den känns lättare att käka nu - lite konstigt egentligen. Men... det kanske är för att nu är maten mer som mängder av godis - Och det är ju alltid gott!! :)
Det är för lite tennisbollar nu för tiden... Eller rättare sagt: Gromit-ligisten tar mina bollar! Bu! :(
Han ska hela tiden knycka bollarna jag har i munnen. Jag har nog märkt att Matte har börjat lägga sig i... Gromit får inte göra så nå´ mer. Hehe! Igår så jagade Matte mig, när jag hade munnen full av tennisbollar - Det var SÅ KUL! JÄTTE-ROLIGT!! Vroff! Vroff!, skällde jag med Matte joggande efter mig. Hihi!!
Matte! Jag är klar nu... Får man en godbit nu, eller..?