Fast vi börjar historien, eller rättare sagt dagboksinlägget, med onsdagskväll, då det var avslutning på agiltiykursen. Jag måste då säga att de alla nio kursdeltagarna har utvecklats till riktigt duktiga agilityförare. Det är förstås med lite vedmod man släpper ut dom fria i agilityvärlden - helt på egen tass och fot. Jag ångrar faktiskt nu att jag hade tänkt vara kurs-fri i höst. Det är nästan så att jag hoppas att alla anmäler sig till fortsättningskurs, så att man liksom behövs i alla fall.
Enligt kursdeltagarlistan har denna grupp haft ett väldigt ålders-spann, från en 37:a till en 99:a, men det har jag inte märkt på själva kursdeltagarna. I och för sig har jag aldrig brytt mig så mycket om det här med olika åldrar. Det är liksom bara en siffra på pappret.
Okej, jag har ibland varit lite orolig för 37:an att hon skulle snubbla och göra illa sig - vilket hände vid det tredje kurstillfället, med en revbensskada som följd, och hon fick lov att ringa återbud till det fjärde kurstillfället. Hon ringde bara ett par timmar innan, så jag tror att hon liksom egentligen ville komma, men lydde till slut motvilligt läkarens ordination att hon skulle vila Apropå skador, så vrickade 99:an foten förra gången, så hon fick avbryta mitt i banan. Men tror ni inte att hon envist ändå - haltande - skulle köra banan vid nästa runda. Det är riskfyllt att köra agility, men agilityförare är ett segt virke!
Vid gårdagens kursavslutning fick jag en tjusig hundskål som var dekorerad med - just springer spaniel och pudel! Skålen var fylld till bredden med hundgodis. Tackar så jätte-mycket!!!
Lite suddigt foto taget med mobilen. Fin, va!!
Jag fick även bra recensioner i utvärderingsenkäten. Ord som värmde mest var att jag givit dom bra träningstips vid problem och att jag är rolig. Det var ett par stycken som tyckte att kurstillfällena är för långa (cirka två timmar), och jag förstår att de som har hundar som tappar geisten i "förtid" tycker det. Jag måste tydligen skärpa till mig ännu mer så att de inte kör slut på jyckarna på kursen.
Haha! Något som jag under kursens gång var nyfiken på, var hur ofta de egentligen - ärligt - brukade träna. Därför gällde en utav frågorna i enkäten detta, men när jag läste "recensionerna", så upptäckte jag att just denna fråga hade råkat falla bort. Typiskt!!
Visst är det fint med alla maskrosorna som kantar vägen!
Efter att ha varit vaken sedan klockan fem på onsdagsmorgon till cirka ett-två på natten, var jag otroligt trött på torsdagsmorgonen när Gromit - klockan fem - tyckte att jag skulle ge honom frukost. "Gå och lägg dig! Klockan är inte sex än!!!", kommenderade jag honom surt och grinigt samt knappt medvetet. När klockan till slut - efter en evighet enligt Grompan - blev frukost- och pillerdags, så stapplade jag upp för matutdelning. Sedan ramlade jag till kojs direkt igen. Ytterdörren lät jag vara öppen, så hundarna kunde gå ut om de ville. Jag sov till halv-elva!! Det var sååå skönt att inte ha någon tid att passa.
Det är vackert så här på försommaren med alla blommor som växer i dikesrenen. Om man kollar noga så ser man även den fint utslängda McDonaldspåsen i diket.
Efter lite "framåt"-träning med Gromit (!) och kort hundpromenad samt "vette-sjutton-vad-jag-gjorde", så blev det frukost vid halv-två-tiden. Sedan blev det en tupplur till. ;) Någon gång, vid sextiden började jag att klippa gräset med trimmern. Jag har ju ingen riktig gräsmatta utan det är mer vildvuxna stora gigantiska grästuvor, därav trimmern istället för ordinarie gräsklippare. Det tog väl minst ett par timmar - kunde liksom inte sluta. "Ska bara ta lite där borta, och lite där och lite grann där i hörnet. Ska bara..." Det blev dock mitt i allt gräsklippande en liten paus med trimmer-meckar-fix med önskad utgång (jag kunde fortsätta med klippandet).
Här poserar Wilbur framför min välvårdade trädgård med nogrant utvalda växter och blomster. På denna bild "råkar" det bara vara vilda förgätmigej... *harkl* Notera dock den konstnärligt uttänkta placeringen av det väl gnagda märgbenet. Eller inte...
Hundarna är med mig hela tiden. Jag har lärt dom att man inte går framför trimmern. Fast Gromit har nu börjat med att lägga en tennisboll framför mina fötter, så att jag ska få tillfälle att sparka iväg den. "Skit-kul", tycker Grompis. Jag själv är däremot mest glad över att alla jyckarna kommer ihåg att det lönar sig inte att vrål-skälla när jag sätter igång "den där vinande märkliga ljud-mackapären" (trimmern, alltså), utan om man är tyst - vilket de nu alla är - så kommer det ofta godisregn när matte stänger av "det där oljudet", men bara om man håller sig bakom matte med den där märkliga "oljuds-mackapären".
Titta vad brett och fint det blev!
Tja, ni vet ju inte om hur det såg ut innan, så ni får helt enkelt lita på mig. Om man kollar väldigt noga så ser man en bucklig pommacburk ligga och skräpa i min välvårdade och välansade trädgård. Den ingår i ett miljö-test* jag håller på med; Hur lång tid det tar innan naturen har sin gång. :P
Jasså! Bilden hur det såg ut innan jag klippte vill minsann...
(Hm..? Borde kanske ta bort den här bilden nu - i alla fall den gamla undertexten, som kom till när de andra bilderna inte ville laddas upp. Men den som spar han har. Eh..?)
Vid nio-tiden åkte vi till skogen. Vi går i samlad tropp, och jag spanar hela tiden runt om - ifall - en "liten" varg skulle dyka upp. Min - kanske naiva - plan är att om det nu skulle hända, så fort som bara den att få runt kopplen om springrarna och upp med Wilbur i famnen. Att börja fippla med att försöka hinna få runt halsband om en hund i taget och sånt finns nog inte. Sedan vråla och ha sig som bara den. Jag hyser en väldig stor respekt för detta djur - vilket jag i och för sig gör för alla djur - men för den skull kräver jag inte av myndigheterna att jag ska slippa oroa mig under skogsturerna. Vill jag gå och sova eller tjusigare sagt: filosofera, kan jag göra det på samhällets gångvägar där varg eller något annat vilt djur antagligen inte kommer komma traskande.
Skogsägarna/jakträttsinnehavarna borde egentligen vara tacksamma över att det numera är ett vargrevir här. Folk vågar inte längre (borde i alla fall) låta sina hundar springa lösa vind för våg, och jaga rådjur, harar etc. Och det borde ju markägarna/jakträttsinnehavarna uppskatta med tanke på hur mycket de brukar "tjata", och hota med vite, för att inte tala om hota med att skjuta hunden, i sitt desperata (?) försök att värna om skogarnas vilda djurliv.
Numera får hundägarna känna (och fantisera) hur det är att vara ett bytesdjur, vilket oroar och förargar många. Men... det är till exempel ett rådjurs vardag - och nu för tiden även hundägarnas eller rättare sagt: hundarnas vardag (men det vet ju inte jyckarna själva om).
Wilbur mitt inne i ett vilt växande hallonbusksnår - hemma på tomten.
Efter skogspromenaden åkte hundarna och jag till brukshundklubben för ett kort men intensivt agilityträningspass med Gromit. Det var nämligen kravet för att jag skulle få åka till McDonalds. Gromit och jag tränade det vanliga: Starter med stadga, kontaktfält, slalom med både bakom- och framförbyten samt ökad fart (funkar bäst i högerslalom) och förstås släpp vid målraka. Fick även en "snilleblixt"! Att träna vanlig raksträcka mitt i bana, typ.
Jag tycker faktiskt att vår nypåfunna "framåt"-träning har redan nu givit resultat. Bara efter några gånger.... Jo, i måndags var jag typ planvärd för den öppna agilityträningen. Jag hade hittat på en bana, men det var för få som kom, så vi struntade förstås i den. Får väl lov att spara banan till Sommar-cupen, eller nåt. Jag hjälpte istället bland annat en liten tjej som var där med sin mormor och en åtta-årig papillon. Även tjejen var åtta år. Det var lite småkul att man liksom automatiskt faller in i instruktörs-rollen. Apropå barn, så gillar jag att träna ungar. De är ofta glatt spontana, och de fattar så snabbt. Och om de nu inte gör det, så vågar de fråga utan att vara oroliga att de ska tappa prestige eller nåt.
Det var faktiskt ganska rogivande att bara vara där i det vackra vädret, och bara kolla in de andra. Marre, som tränade alla sina tre hundar mycket flitigt, försökte dock övertala mig att gå och hämta mina hundar, som satt övergivna i bilen - för att träna (!). Men hon lyckades inte. Det verkade så jobbigt och besvärligt och även så störande. Mina hundar är liksom inte så tysta av sig, till skillnad mot dom som var där. Jag ville inte förstöra detta rogivande lugn som hade sänkt sig över den kvällssol-översköljda planen.
Till saken.... Jo, jag blev faktiskt lite inspirerad utav Marre som bland annat tränade sin aussie Crozza i just denna "Framåt"-grundträning. Marre är - till skillnad mot mig - duktig på att grundträna. Själv så bara gör jag - och hoppas. :)
I morse - innan promenad och frukost - så passade jag på att träna Gromit. Eftersom jag tycker att alla ska få träna - men jag är ju lat och bekväm - så jag körde någon typ av "ström"-träning; Jag sa åt Wilbur och Spirou att sitta kvar medan jag och Gromit körde "Fram". När Gromit rusade efter tennisbollen som jag hade slängt över ett hopphinder, så passade jag på att köra varsin konst med Wilbur och Spirou, vilket hanns med exakt innan Gromit kom tillbaka med bollen. Sedan började proceduren om igen; Gromit kom med boll - Spirou och Wilbur sitt kvar. "Fram!" - Gromit rusar iväg, och varsin konst med Wilbur och Spirou. ... and so on... Ärligt talat kändes träningen något splittrad - men sån är jag - lat och bekväm och allt på en gång!
Den nyklippta grässlänten ned mot gårdsplanen där hundträning stundom kan förekomma.
Senare när det var matdags, så kom jag på att man kan ju även använda den fyllda matskålen i denna "Framåt"-träning, vilken alltså går ut på att när Gromit ser framåt ( = mot hinder och mål), så säger jag "Fram!", och han får rusa iväg över hinder alternativt rusa mot sin alltid så efterlängtade middag.
Tillbaka till dagens träningspass på brukshundklubben... Eller rättare sagt: kvällens träningspass. Klockan 22.35 åkte vi till McDriven efter en intensiv och lyckat träningspass för en nyttig middag (CBO-meny). Haha! De få kalorier jag förbrukade på agiltiyplanen såg jag snabbt till att de kom tillbaka - med råge. Ja, ja.... *suck*
Just det! Jag har fått nya sommargäster. Se filmsnutten:
Eller rättare sagt lyssna! Försök att tänka bort trafikbruset. Det hade ju varit passande om mamma eller pappa talgoxe hade kommit och satt sig vid dörröppningen, men inte då...
Jaha! Nu har man ställt om dygnet igen. Hur ska jag vakna imorr.. nej! Jag menar .. idag!
* Detta miljö-test har nu pågått i cirka... tja... i en tre, fyra år kanske. Burkens färg har i alla fall bleknat nu. (Och ingenting har med min lättja att göra, att jag istället borde någon dag bemöda mig att böja mig ned, och plocka upp den av hundarna väl tillknyckliga pommac-burk.)