Jo, här kommer historien om det eventuella dödsfallet här hemma, som jag nämnde den 13/7 som "den lilla stackaren"...
Detta hände alltså i början av veckan. Jag gick bort för att stänga grinden, efter det att jag hade kommit hem med bilen. Jag hör ett näpet sött fågel-kvitter - från marken! Jag fick söka en liten stund innan jag upptäckte fågelungen. Han/hon satt på marken endast någon decimeter ifrån där jag hade kommit rullande med min bils ofantligt gigantiska bildäck. (Ja, i fågelungeperspektiv sett.) "Men hallå!", sa jag till den, "Inte ska väl du sitta där?!" Fågelungen bara pep till svar, och när jag kom närmare kravlade han/hon upp på kompostgallren som jag använder som grind. Jag kände mig nästan lika handfallen som fågelungen. Nej, förresten! Fågeln verkade helt klart mer kavat och målmedveten än vad jag var. Han/hon kände sig nog mest vilse. "Vad ska jag göra med dig?", frågade jag, men fågelungen bara fortsatte sitt pipande.
Visst är det en bofinks-unge. Bofink är min absoluta favorit-fågel.
Hundarna iakttog fågelungen och mig noggrannt och nyfiket. Jag spanade runt omkring för att se de förhoppningsvist stolta föräldrarna till denna lilla söta fågelunge. Men... Såg dom inte. "Kanske de håller sig borta så länge jag och hundarna är här?", tänkte jag.
Nu skuttar fågeln ner från kompostgallret, och ner i den täta höga djungeln. Ja, för fågeln måste detta höga gräs och snår vara som en nästan ogenomtränglig tropisk djungel. Fågelungen kämpar envist mellan de höga täta gräs-stråna.
Efter en viss tvekan (från min sida, alltså. Fågeln verkar veta vad den vill. Nja, nästan i alla fall), så tränger jag mig in i bushen. (Ja, jag har INTE en välvårdad trädgård.) Jag tar upp den kämpande fågelkräket. Han/hon känns så lätt och ömtålig. Först sätter jag honom/henne (Suck! Va´ jobbigt det blev att hela tiden skriva "han/hon", men jag vill inte kalla fågeln för "den", som om han/hon var en sak.) uppe på en mossig stubbe. Fågeln börjar genast att traska ned mot snåren igen. Jag sätter min hand framför fågelungen, och han/hon kliver genast upp på mitt finger.
Nu ler jag brett när jag betraktar fågelungen. Jag känner så väl igen känslan av små spröda fågel-tassar mot mina fingrar. Och jag har faktiskt lite då och då längtat att få känna denna känsla igen.
Förr i tiden hade jag ju undulater. Jag har verkligen saknat deras fötter och deras evigt kvittrande och tjattrande. Det jag absolut INTE saknar är undulaternas envisa nedskräpning här hemma och i deras bur. Förresten så är en till anledning till att jag inte längre har undulater, är att jag tycker de ska få röra sig fritt i rummet. Och det fungerar inte så bra med fyra hundar, som även de rör sig lika fritt hemma hos mig. Ja, för undulaternas bestående hälsa, alltså.
Gromit iakttar fågelungen nyfiket. Ibland blir man förvånad att hundrackarn gör som jag säger - "Sitt kvar!"
Jag har inte plats för en stor voljär, (heter det väl). Alltså en sån där GIGANTISK fågel-bur, som nästan är lika stor som ett mindre rum. Men fortfarande så ska det ju städas i voljären (eller vad det nu heter), och det verkar inge´ kul. Och om jag har undulat så vill jag umgås med den. Den ska sitta på min axel, och kraxa i örat på mig, och dra i mitt hår. Sedan ska den kunna säga: "Keaton, tyst!"
Min första undulat, Tjatte, han lärde sig att säga några människo-ramsor. På den tiden hade min syster en långhårig collie, som hette Tarzi. Hon skällde ofta och mycket. (Konstigt att just min familjs hundar är så skälliga av sig. Hm..?) En dag hörde jag min undulat Tjatte säga: "Tyst, Tarzi!" Tydligen så tjatade vi ganska mycket på den ej så tysta Tarzi. Så pass mycket tjat så att Tjatte lärde sig att härma oss. Hihi!
Tillbaks till nutiden...
Fågelungen tigger.
Den lilla fågelungen sitter helt obesvärat på mitt finger. När jag råkar ta upp min andra hand framför den, så börjar den sitt "tigg-kvitter" och den flaxar så där med sina små vingar. (Titta! Nu började jag utan att märka det, att kalla fågelungen för "den". ) "Oj! Är du hungrig?", tänker jag, och funderar på vad en liten fågelunge egentligen äter. Jag testar med ett litet blåbär. (Vi står mitt i värsta blåbärs-riset.) Men fågelungen ratade denna meny. Jag sätter ned honom/henne en bit upp på bergs-sluttningen. Fågeln traskar ned mot snåren igen. Jag ger upp.
Jag lockar med mig mina hundar därifrån. Medan jag leker med hundarna på uppfarten mot mitt hus, så lyssnar jag bort mot grinden ifall jag hör fågelungens föräldrar. Jag hoppas innerligt att den lilla söta fågelungen överlevde sitt lilla äventyr. Fast... Jag tvivlar... (Detta mycket på att den tillsynes inte hade några stjärtfjädrar.)
(Några dagar senare så upptäcker jag det övergivna fågelboet högt uppe i träden ovanför "den täta djungeln", där ungen kravlade omkring. I veckans SVT:s Mitt i naturen, talade de just om bofinkar. Att deras bon är väl kamouflerade i en träd-klyka, så att de är svåra att upptäcka. Det stämde!)
När jag går med hundarna bort från fågelungen, så upptäcker jag till min förskräckelse denna stackare:
Men...! Ett fågelhuvud!! Var är resten?
En liten bit bort låg kroppen: En huvudlös gräsand (av tyg).
Hm...