Idag är det söndag. Efter förmiddagens foto-time hemma på tomten. (Se Foto-nånting. Kunde inte hitta på vad sidan ska heta.) så dum som jag är satte jag mig vid datorn, för att fixa denna foto-sida. Vips! Så var klockan 15.00. Det är faktiskt lite märkligt det där - att tiden bara försvinner så fort man sätter på denna maskin. Tiden försvinner som i ett svart hål. Hur som helst lyckades jag stänga av datorn, och åkte till skogen istället - INNAN DET BLEV MÖRKT.
Eftersom Gromit har lyckats smita från mig i skogen - två gånger på två skogstursdagar - så var det sten-koll på lilla rymlingsbenägna odågan. Den "första" rymmardagen, så smet han med lite kort jakt-skall ner mot sjön. Där finns bebyggelse (Vet ej hur många hus. Jag har aldrig gått dit ner.) En annan hund började skälla. (Jag vet sedan förut att det bor minst en hund där.) Jag visslade o visslade och SKÄMDES. Men ingen bus-Gromit. Fast snart så kom han tillbaka. Usch! Fy! Vilken jycke.
Den "andra" rymningsdagen, så var jag beredd på smitning. Jag var på! Gromit var under "Närmare"-kommando. Varje gång när han spontant tittade bakåt mot mig, så berömde jag honom eller började leka med pinnar eller bjöd på godis-regn. Mycket pedagogisk och aktiv matte. Gromit var SÅ duktig... Tills jag tyckte att nu ska han väl ändå få lite mer "frihet". Suck. Att man ALDRIG lär sig. Vi var ganska långt från vägen, när jag sa mitt (dumma) "Varsågod". Gromit far iväg som en oljad blixt. Eftersom vi var så långt ifrån vägen tyckte jag att jag lugnt kunde gömma mig, för att lära bus-killen en läxa.
Vad tror ni Gromiten spanar så nyfiket på? Svar längs ned på sidan.
Efter en liten stund, så började Gromit att... Ja, just det - Jaktskall!! Mot vägen!!! Sedan tystnar jaktskallet. Vad man hinner tänka MYCKET!: Jaha, nu dör han, hoppas han inte kommer ha för ont, undrar hur det går för viltet, hoppas han inte förorsakar en bilolycka, jag kommer bli stämd, Gromit som är så söt, jag kommer aldrig mer få se hans oerhört söta ansikte när man förmanar honom, man har mycket svårt att inte bara smälta i hans blick, tänk om jakträttsinnehavaren ser mig, polisanmäld, hur kan man vara så oansvarig, Gromit som skulle bli agility-stjärna, min syster kommer säga - i alla fall tänka - "vad var det jag sa", stackars Johanna som har varit med om det här, undra hur det var, stackars människa, stackars hundar, jag som sa att det aldrig skulle hända, hur kan jag vara så dum och oansvarig!!
Minnes-bilden av i vintras när han smet för mig, ungefär på samma vis som denna dag, har etsat sig fast: Gromit springer över vägen, bilar kommer från bägge håll. Minnesbilden är en skrämd och hukande Gromit som stannar upp framför bilen. Han ser räddhågat upp mot motorhuven. Fast han har ju precis hunnit springa förbi - jag ser hela Gromit-kroppen förutom bakbenen - jag hinner inse när jag ser detta att det är - "lugnt". Men det skulle ju - ALDRIG HÄNDA IGEN!!!! Kan man ha tur två gånger?
Jag hör kvistar brytas - jag lystrar - men nej, det var bara blåsten. Jag fortsätter mina hemska tankar - jag har nu nästan helt övertygat mig själv att min älskade lilla Gromit är för alltid borta. Då hör jag igen kvistar brytas. Ljudet kommer bakom mig. Inte alls där jag kan tänka mig att Gromit skulle vara - Han flyger i 190 km/h över marken, livs levande, som en... en... Gromit. Flåsande ställer han sig bredvid mig. Jag känner mig lättad, men också nästan lite apatisk. Lugnt, men också bestämt, smeker jag handen över hans huvud och hals. "Gör ALDRIG om det där en gång till!", säger jag förmanande. Resten utav skogsturen går Gromit spontant nästan fot tätt intill mig.
Gromit far över stock o sten även hemma på tomten.
Idag var jag lika positiv, som den förra dagen, när Gromit spontant sökte kontakt med mig - fast det blev INGET "varsågod"-kommando. Jag krävde också mer av honom: Det dög ABSOLUT INTE med att han det allra minsta nonchalerade mitt "Närmare"-kommando - Då blev det en rejäl utskällning.
Innan skogsturen hade jag också lagt ett litet person-spår till honom. Ja, hans kull-syster Vera, har ju gått och blivit Viltspår-champion. GRATTIS! Fast man skäms ju lite... Om jag ska få ordning på rymmar-Gromit, så måste han få utlopp för sin spår-hobby. Eftersom det var så pass länge sedan han fick spåra blev det ett ganska kort spår c:a 120 meter med en vinkel. Jag vill ju att hans ska få lyckas - även för min egen skull faktiskt. Jag hade lagt en gammal vante som jag hittade i bilen som slutapport. Gromit spårade nästan perfekt, men vanten brydde han sig inte om - han ville fortsätta i mina spår tillbaks till bilen. Men jag stod envist och tyst kvar, stirrande som en galning på vanten. Jag hindrade honom med hjälp av linan att fortsätta bortåt. Tillslut råkade han nosa på vanten - TJOHOO!! Vad kul det blev. Nästa gång får väl jag lägga ett lite längre spår.
Efter detta i alla fall lyckade och mer ordnade (o lagligt) spårande, åkte vi till Brukshundklubben för lite agility-träning med Gromit. Som sagt, om jag ska få ordning på rymmar-Gromit, så måste han nog också få sitt "springa-i-190"-behov tillfredställt. Höstens agility-tävlingar med Gromit har varit mer som en förtest - Jag ville känna hur han är i tävlings-situationer. Min tanke har varit, att sedan i vår, så börjar vi mer ordentligt. Det jag har lärt mig under hösten, är att Gromit behöver träna BÅDE på släppet och följsamheten intill mig. Två motsatser alltså. När han är vid mig, springer han ofta mitt framför fötterna på mig - "HJÄLP!", ropar vi båda i kör när vi snubblar över varandra. Därför borde jag träna mer lydnad och freestyle med honom, så han kommer mer vid sidan om mig. Släppet behöver han för hindersäkerhetens skull. Det kan man nog aldrig träna för mycket på. Kontaktfälten behövs ABSOLUT tränas på. Så det gjorde vi idag.
Gromit flyger iväg i 190 km/h
Efter Gromit var det Spirous tur - det blev lite freestyle. Han är nu riktigt duktig på att rulla runt. Sedan var det Wilburs tur en liten stund. Imorgon ska han få en "second opinion" på S:a Djursjukhuset. Hans korsbands-skada är inte så bra som den borde.
Efter Wilburs korta träningspass fick gamle Keaton lite lydnads-träning. Han blir alltid så överlycklig! Han ler över hela ansiktet där han går fot bredvid mig. Eftersom han ju inte längre hör, kör jag hand-tecken till allt. Det funkar.. Fast vid inkallningen såg han visst inte mitt tecken. Jag fick vifta med armarna som en vett-villing. Vid nästa försök ställde jag mig inte så långt ifrån honom, då fungerade hand-tecknet perfekt. Kanske hans grå-starr har blivit värre... Hur som helst är det så kul med Keaton, att han ändå är så pigg och glad - snart 13 och ett halvt år gammal!
Spirou, Keaton o Wilbur.
Svar: Jo, en gren. (!) Jag råkade slå i grenen när jag gick förbi. Den svajar fortfarande lite grann, när jag tog bilden. Mycket spännande tyckte visst Gromit. Ibland undrar man...