Det är lite intressant det där att olika människor kan uppfatta en och samma sak så olika; en del blir peppade, och andra precis tvärtom. En del får längre tid, andra inte alls lika lång tid.
Ja, jag är lite kryptisk nu, det är bara att gilla läget. Apropå gilla läget, det är ju bara att göra så; gilla läget, alltså. Hihi! Den sista meningen (den före denna här, alltså) var även den apropå att vara kryptisk.
När man nu uppfattar samma sak så olika, så frågar man ju sig varför man gör det? Ja, jag gör det i alla fall.
Har man bara inbillat sig; fick alla precis (eller i alla fall ungefär) lika lång tid?
Har man inte förmågan att ta till sig vad som har sagts och genomgåtts? Och då kan man ju fråga sig: Varför då? Varför har man inte den förmågan? Beror det på omständigheter? Men andra som är i ungefär samma situation, den personen uppfattade ju samma sak precis annorlunda än den andra. Varför då?
Sen ligger ju - förstås - mycket i hur man själv uppför sig: Visar man framtassarna eller står man tyst i ett hörn och bara är (och önskar att man vore nån annanstans)? Ja, mycket får man ju typ "skylla sig själv", typ. (undrar förresten hur många som typ stör sig på att jag envisas att skriva typ "typ" typ överallt?)
Ja, sådana saker sitter jag nu och funderar på (dock inte "typ-frågan") en torsdagskväll som idag.
Fråga mig inte vad den här bilden har med saken att göra.
Idag har vi agilityinstruktörer på Österåkers BK varit på "pepp-kurs". Det var lite knepigt med Pingu, som ju inte alls är i samma liga som de flesta andra hundarna som var med. Han är i alla fall inte ännu i den ligan. Och jag själv är såååå ringrostig, speciellt när det gäller alla olika sidbyten. För att inte tala om alla namn på dom; jag blandar bara ihop alltihopa. (Jaakkos, tyskar, push och blindstyre... Nej! Fel! .. blindbyte, krokar, tvingat framförbyte och vad dom nu alla heter. Jag skiter i vad dom kallas för, jag vill bara utföra dom. Spela roll egentligen vad dom heter)
Sen så är ju jag också så jäkla dum. Varför kan jag inte vara mer som jag är när vi tränar själva? Alltså vi, jag och Pingu. Nu är jag dum och stel och belönar inte alls som jag brukar. Varför då, då?
Jo, för jag känner pressen, och är så rädd för att Pingu ska smita iväg och försvinna bort i horisonten eller rättare sagt till de andra jyckarna - och jag får stå där och skämmas. När man är på kurs har man liksom inte tid att jaga rymmarhundar. *suck*
Och en anledning att han försvinner i fjärran (tala om att man känner sig övergiven ute på planen när jycken bara sticker iväg så där) är förstås att jag inte är tillräckligt på, koncentrerad och taggad. Det blir lite av ett moment 22, typ. Men jag får skylla mig själv.
Märks det är jag är lite off?
När det inte alls gick med Pingu, så erbjöd Malin att Eowyn kunde ställa upp som "stand-in"-hund Eo är en BC i racerfart. Tala om att man knappt hinner röra gaspedalen, så har jycken stuckit iväg i 190. Det är lite skillnad mot "maklig" springerfart, det! Tack igen Malin får Eo-lånet!! Det uppskattades verkligen!
En gammal bild på Eo.
Det var i alla fall bra för min självkänsla - och lite kul - att Pingu och jag, efter flera försök och med en viss envishet från min sida, satt den sista hinderkombinationen under mina "kollegors" hejarop. Visserligen missade han sista hindret, men spela roll.
Något som verkligen stör mig, och som jag måste göra nåt åt, är att Pingu inte klarar av passivitet; han börjar att uppfordrande voffa på mig eller använder kopplet som kamptrasa. Om/när jag säger till honom "på skarpen" så blir det nästan bara värre. Och eftersom jag känner pressen över att han stör, så rör jag på mig - alltså precis det han vill - och då slutar han att voffa. Man är liksom i en ond cirkel. Eller så kan man säga att Pingu har tränat mig väl. *suck*
Den här bilden har inte mycket med saken att göra, förutom att det är från en agilitytävling.
Nu i helgen är det agilitytävlingar i dagarna tre här på hemmaklubben. Det är med "skräckblandad" förtjusning från min sida. Jag vet att jag inte ska, men tankarna dyker upp, minnena väcks.. Om Grompan skulle varit här hos mig, så skulle vi ju garanterat ha tävlat. Jag blir ju också påmind över hur överumplad jag blev under förra årets tävling, under banvandringen när den där peppande pausmusiken är på. Jag verkligen gillar när de spelar musik under banvandringen. Men då förra året, så... Äh!
Så här skrev jag förra året, den 14:e augusti:
"På eftermiddagen var det dags att åka till brukshundklubben för att funktionära på kvällens officiella agilitylagtävlingar för large-jyckar. När det sedan var dags för de tävlande att gå banvandring, så bara stack det till i bröstet. Tårarna bara plötsligt vällde upp - från ingenstans. Jag vet inte, men det måste vara musiken som gjorde det. Många arrangörer har upp-peppande bakgrundsmusik under banvandringen. Detta är något som jag alltid har gjllat som tävlande; den där lyckliga, taggade känslan som man får under memoreringen av banan när det är taktfast musik som dunkar i kroppen, musik som verkligen peppar upp en.
Nu när jag tänker efter, så var väl det här första gången jag var med om en musikförsedd banvandring sedan Gromit dog (den första riktiga tävlingen). Jag blev hur som helst helt överraskad. Jag tyckte det var något pinsamt att stå där mitt bland folk med ögonen fulla av tårar. Jag drog mig undan lite, satte mig en liten bit ifrån medan jag lyssnade på musiken och kollade in banvandringen."
"Jag saknar min Grompa, och jag har inget emot att känna smärtan - för det är det enda jag och han har kvar tillsammans."
Här var det banvandring - vid nåt annat tillfälle.
"När jag satt där och iakttog alla, så funderade jag på hur många fler som känner något liknande. Alla har ju sitt.
Jag saknar min Gromit. Jag saknar att bara vara tillsammans, att träna, och jag saknar att tävla med honom.
Visst saknar jag att träna och tävla med både Baloo och Keaton samt Wilbur. Men... som jag har försökt beskriva tidigare, de blev gamla; över hela 14 år. Och Wilbur is still going strong; han är en pigg trettonårig pensionär. Eftersom Spirou aldrig riktigt gillade agility - förutom att självmant trassla in sig i platta tunneln, förstås - så smittar hans ogillande av sig på mig; saknar det därför inte lika mycket.
Skillnaden är att Gromit och jag var liksom inte "klara med varandra".
Spirou och Grompan.
Spirou och Pingu-valp.
Jag hoppas och tror att lilla (?) bus-Pingu kommer bli en toppen-agilityjycke! (Måtte inte nåt bli tokigt eller trasigt eller nåt)"
Som sagt, märks det att man är lite off idag? Men tänk var glad jag kommer bli - sen - när allt bara klaffar. :) Så där om tre år eller så. ;)