... till att jag skriver nåt här nu är för att jag tröttnat på föregående dagboksinläggs "Aj!"-rubrik. Jag har tröttnat på att ha ont! I måndags var den första dagen sen förra lördagen som jag inte har tagit nåt anti-värkpiller. Så penicillinpillren har visst börjat funka. Nu kan jag åter sväja utan att behöva ta i för kung och fosterland.
Fast... jag kände sedan på kvällen (när jag skulle käka) att jag fortfarande har ont. Bläh! *suck* Man blir väl tvungen att fixa den där tanden ändå. Den är nog inte som den ska vara. Även idag fick jag ont när jag skulle äta. Jag gillar att äta. Det är gott. Men inte om det gör ont. Så med en suck så hällde jag i mig en liten värktablett.
Apropå det! Numera är jag sååå duktig med penicillinpillren. Jag kan svälja halva piller utan krångel. Visst har jag blivit duktig!! Fast jag känner fortfarande lite ångest inför det. Gillar det inte. Är inte dom här tio dagarna slut snart?
Spirou var hos veterinären igår för att slutkolla sitt öga, och för att ta bort stygn. Ögat ser riktigt bra ut, men veterinären såg några ögonfransar som kanske kan bli problem med i framtiden.
Spirou fick förresten beröm av veterinären. Han stod alldeles still när hon klippte bort stygnen. Han rörde sig inte ur fläcken. Detta veterinärsbesök ingick även det i operationspriset. :)
Innan vi gick in rastade jag av honom lite grann utanför. Spirou visade tydligt att vi inte skulle gå in. Fast dumma matte lydde honom inte. Inne i väntrummet satt han tätt intill mig, och spanade oroligt på alla andra runt om. "Är de sådana där hemska som klämmer och sticker i en?!", försökte han utröna. Och som vanligt så försökte han smita ut genom ytterdörren när vi skulle gå in till mottagningsrummet.
Inne i mottagningsrummet så sätter han sig antingen tätt intill bakom mig eller försöker gömma sig under stolen jag sitter på. Meddetsamma sköterska eller veterinär går ut, så går han fram för att nosa av rummet: Golvet och bänkar blir noggrannt undersökta. När sedan dörren öppnas, så smiter han blixtsnabbt in under stolen igen. Igår fick jag lov att draaaa ut honom, så att veterinären kunde kolla ögat. Men sedan var han så duktig så. Han fick flera godbitar av veterinären och massor med beröm. Det positiva igår (förutom att ögat var bra) var att han darrade inte alls av rädsla som han gjorde förra gången. Man kanske ska åka till olika djursjukhus och bara vara där - som terapi, typ.
En gammal bild på Spirre-Spirou.
Jaha...? Märker ni att jag egentligen inte har ett skvatt att skriva om. Funderar en stund....
Jo, jag kan berätta att jag ska gå på det där Varg-seminariumet som dom ska ha här i Åkersberga den 13:e med anledning av Rialavargarna. Det ska bli intressant. Undra bara hur objektiva de är? Jag är ju en sån där jobbig typ som inte kan låta bli att ifrågasätta allt och alla.
Vargar är vackra och mäktiga djur. De har lika stor rätt att leva som en annan. Samtidigt som jag vill att mina jyckar ska leva och kunna rusa av sig i skogen. Jag vill även att min grannes hund, katt, får etc ska fortsätta leva och frodas.
Man har nog blivit lite bortskämd med det här att kunna ströva omkring i skogen utan att behöva vara på sin vakt. Det kanske bara är nyttigt att - för en gång skull - känna på hur det är att vara den som är den jagade. Naturen är hård; Jaga eller bli jagad.
Vare sig varg, lodjur, grävling, viltsvin, motorfordon av något slag eller ilskna katter får äta upp min Wilbur.
Det jag bra gärna skulle vilja veta är:
1. Hur nära går en varg (lodjur etc) egentligen? Jag har hört att man bör ha hundarna "nära" vid skogspromenad. Men hur definierar man ordet "nära"? Normalt koppelavstånd, spårlina-avstånd eller 20 - 50 meter? Eller vadå?
2. Hur är det egentligen det där med "pling-halsbandet"? En del säger att det istället för skrämmer bort varg, så lockas dom dit.
3. Samma sak som 2:an fast med skällande hundar.
4. Hur gör jag om man råkar stöta ihop med en varg? Föra oväsen och försöka skrämma bort den, eller försöka lugnt och tyst dra sig därifrån?
5. Varför rör sig vargar inne (intill) i bebyggt område? De ska ju vara skygga av sig och vara djupt inne i urskogen, typ.
Frågorna hopas! Och antagligen vet ingen nånting. Utan alla bara gissar. Både "varghatare" och "vargälskare". Efter egen tro, och till och med kanske önsketänkade.... Tja... ansvaret över mitt eget handlande ligger... på mig. Och mina jyckar har bara mig att lita på.
Haha! Det här var det tråkigaste dagboksinlägg på länge tror jag. Jag kanske hittar några roliga bilder....
Kolla vem som är och hälsar på på "Birdie Café". Ja, det är ganska svårt att se. (Jag menar inte nötväckan som sitter på grenen och ser sur ut.) Klicka på bilden, så kanske ni ser...
Här vänder han/hon ryggen till. Men söt är han... eller hon.
Här rusas det. Fram och tillbaka. Minst 20 gånger medan jag stod och tittade på. Upp och ner på trädstammen. Utan några som helst problem. Jo, det skulle då vara...
... denna lilla ilskna nötväcka som tyckte att all fågelmat var hans... eller hennes.
Musen vågade inte klättra upp så länge nötväckan stirrade surt på den.
När jag kom hem sen på kvällen var fågelbordet helt länsat.
Mus v/s nötväcka-bilderna är tagna genom mitt smutsiga köksfönster. ;)
Haha! Det här var det tråkigaste dagboksinlägg på länge tror jag. Jag kanske hittar några roliga bilder....