På sistone har jag inte riktigt haft lust med det här så... eftersom jag bara gör det jag har lust med så... har det blivit lite sparsamt skrivet här. Fast ibland så tar man sig i kragen när "duty calls". Och ibland så är det faktiskt bra att "duty calls", så man inte tappar greppet, typ.Oj, vad det där lät djupt och lite kryptiskt, då. ;)
Vad har hänt sen sist? Jo!
1. Jag har fått nöjet och förtroendet att få vara hundvakt till Hjördis, världens bästa irländska terrier, i cirka två dygn sammanlagt. Hon har fått vara med på arbetet på kvällen när vi har jobbat med lokalflytten och hon har också fått vara med när vi tagit vår lilla snabba valptitts-tur till Furuvik. Jag måste säga att det nästan inte har märkts att hon varit med. Hjördis har verkligen tagit seden dit man kommer - det vill säga när det gäller mig och mina hundar - att mest sova sött.
Zzzzzzzz. Det känns tryggt med sin egen säng när man är inackordering.
(det kommer fler bilder sen - där hon rör på sig)
Faktumet att jycken har ständigt vägrat att ta godis från mig tänker jag inte tala om. Det har inte ens dugit när jag kastat godis på marken. Hjördis har då nosat litet - till och med tagit upp det i munnen - för att sedan spotta ut det. Schmackos har varit det enda undantaget. Och faktiskt också godispinnarna i den medhavda "lördagsgodispåsen" :). De dög, men hon tar de vääääldigt försiktigt.
När hon fått mat så verkade hon så tveksam innan hon började äta. Jag fick liksom "tjata" lite, så då trodde jag förstås med tanke på att "min mat/godis" inte duger, att hon nu skulle matvägra också. Fast så fel! Hjördis var bara uppfostrad! Man tar faktiskt inte sin mat innan matte - eller reservmatte - säger "varsågod". :) Detta insåg jag först sista dagen.
Och dricka ur samma vattenskål som mina hundar "Blääääh!". Nä, vatten dricker man bara ur sin egen medhavda lilla söta vattenskål. "Annars riskerar man ju få spanieldregel i sig! Urk!"
><
2. Vår lilla snabba valptitts-tur till Furuvik. Ja, nu har jag bestämt mig - efter noga funderande, tänkande, resonerande och velande hit och dit. Slutligen när jag flera timmar efter hemkomsten tar en kort kvällsskogspromenad, så bara kändes allt så rätt. Jag blir med valp om två veckor, typ.
Man kan dricka vatten...
... man kan slicka sig om munnen...
... man kan klia sig...
... man kan se rackarns söt ut.
Man kan bestiga "berg"...
... man kan bli "trakasserad" av sin bästa bror...
... man kan försöka skydda sig under stolarna. Faktum är att cirka nån minut tidigare, så var det Pingu som "trakasserade" brorsan. Så brorsan bara nu "gav tillbaka med samma mynt", typ.
Ja, han kommer antagligen få heta Pingu. Han är ju svart och vit, har inte så mycket prickar som ESS annars brukar ha (som jag i och för sig tycker är snyggare). Pingu (den "riktige" alltså) är ju en lerfigur - precis som Gromit (den "riktige" alltså) är, som min Gromit var döpt efter. Så där blev det också en liten "tribute" till min älskade Grompa. Jag hade tanken en liten kort stund att Pingu skulle få bli kallad Wallace (den "riktige" Gromits husse) men.. nä... för Wallace - det är ju jag! :)
På agilitykursen jag gick på för nån vecka sen, så försökte de andra "övertala" mig att jag istället för en ESS skulle skaffa mig en border collie. Nu blev det ju lite av ett "mellanting" - en svart/vit ESS! :)
BC (eller annan vallhund) finns inte i min värld, jag är en spaniel-människa; måste ha en med "häng-trut" (och helst en massa prickar). Är förstås även pudel-människa. Och setter för den delen. Den irländska settern är den absolut vackraste av alla hundar!
Det är lite märkligt det där, faktiskt; att man liksom har det i sig - eller har man? Varför liksom bara faller man för vissa hundraser?
Tycker också även mycket om afganhund och saluki. Och även borzoi! Och basset! Men skulle nog aldrig skaffa mig en sådan. Strävhårig tax är också fina... Nä, snart räknar jag väl upp varenda hundras - förutom vallhundar, då. :)))))))))))))) (jag retas, bara! Får väl passa mig, annars får jag nog inte åter igen låna världens bästa "agility-Gromit-substitute" om två helger när det åter är dags för agilitykurs, som jag och Gromit anmälde oss till förra året)
Visst är det här Sheena? Min "agility-Gromit-substitute".
Hittade denna bild från Ågesta förra året, tror jag. (och det är inte alls irriterande att bilden är sned och vind)