Medans jag -återigen - gjort ABSOLUT ingenting denna helg, så debuterade denna jycke i lydnadklass 1. Ja, hans matte var väl också med på ett litet hörn. De vann! Sedan kom de på 2:a plats i den stora cup-finalen. SUPER-GRATTIS CATHERINE OCH XANTO!!!
Ja, ja... Såklart de går och vinner, de tränar ju jämnt och ständigt. Och så är han "en sån där vallhund" också. De har ju redan allt inbyggt, liksom. ;)
Hm..? Logisk tankevurpa där. Om allt är inbyggt varför måste man då lägga ned så mycket tid och energi att träna... Hm...? Catherine! Du har gjort ett fenomenalt bra jobb!
Inte vann jag nåt pris denna helg - bara för att man inte ställde upp på nån tävling eller har tränat något sedan... nittonhundra...tjugosex, typ - utan bara ligger och sover hela dagarna. Vadå "man får den hund man förtjänar"?! Fattar inte...? Och nej, jag är inte bitter! ;)
Själv så missade jag återigen dagsljuset. Somnade om i soffan. Tupplur nummer..... nja... sjuhundratrettiofem, kanske. Blev faktiskt lite småsur när jag vaknade till och upptäckte att det var så gott som mörkt ute.
Hundarna och jag lyckades i alla fall komma till skogen strax före 16.00, iförda blinkande reflexhalsband och ficklampa äntrade vi den m-ö-r-k-a skogen.
Ficklampa, ja. Om den skulle gå sönder eller om jag skulle tappa den och den släcktes... Då skulle det bli MÖRKT! Nu kan jag ju stigarna ganska bra där i "Fängelseskogen". Man kan knappt gå vilse. Men... i kolmörker... så.... Vem vet! Kanske the Blair Witch skulle ta mig... Och jag skulle gå runt runt runt i cirklar i all evighet... Hihi! Sånt kan jag ibland gå och filosofera på där i m-ö-r-k-a s-k-o-g-en.... BU! (Blev du rädd nu?)
Huva! Va´ mörkt det är i skogen...
När man går så där i mörkret måste man hålla reda på gammel-Keaton, så att han verkligen är med. Jag väntar in honom lite då och då. Speciellt vid "stigskäl". Vägskäl, fast stigar, alltså. Om de andra hundarna skulle, mot förmodan, komma "vilse", så kan jag ju ropa på dom. Men med döva Keaton så hjälper inte det någonting.
De är lite småkomiskt när Spirou, Wilbur eller Gromit är utom synhåll, och jag blir lite orolig. Men... jag har nu lärt mig. De har då sprungit bort till närmaste "godis-sten" för lite godisbelöning. De sitter där och blinkar i mörkret på stenen - eller stubben, rotvältan eller "varg-gropen" - och väntar på slöa långsamma matte.
"Varg-gropen" kallar jag ett par större gropar som de ska springa ned i för lite godis-sök. Det tog faktiskt ett tag innan de fattade att man även kan springa/skutta nedåt för att få belöning. Inte alltid uppåt. Ärligt talat så har inte Wilbur och Keaton riktigt fattat ännu. Eller så är de bara lata - lik sin matte.
Jag tycker jag borde få nåt pris i lathet och exeptionell slöhet. Borde få första priset, och få gå upp på en hög fin prispall. Fast.... det verkar ju lite jobbigt.
Nä! Nu ska jag träna.... i min mästergren. Gissa vilken?
Svar: Allmän slöhet. När det blir vår och ljust hela dygnet ska jag stiga upp ur mitt ide.
Keaton o Gromit slöar i soffan.