På söndag är det dags igen för Agilitytävling. I tisdags när vi tränade märkte jag att Gromit är mer följsam om jag håller tyst. Vi får se på söndag om jag kan hålla käften på banan, och lita på min Gromit. (Jag vet inte om de två orden "lita" och "Gromit" verkligen går riktigt ihop.) Idag när jag och Lakritz-Tomas fixade till en bana, som ett gen-rep för söndagen, blev jag mkt positivt förvånad hur duktig Gromit har blivit. Visst har vi JÄTTE-MYCKET att träna på, men ändå.
Efter agility-träningen ville Tomas träna plats-liggning... Gromit var igen JÄTTE-DUKTIG!! Vi har ju aldrig någonsin tränat detta. Jag tycker platsliggning är URTRIST!!! Att bara stå stilla o glo på sin jycke, som glor tillbaka, och undrar vad i all världen dom där människorna håller på med. I och för sig tycker jag ofta att mina hundar (de få gånger vi nu har gjort detta) ser så komiska ut, där de ligger o funderar på "varför ligger jag här - och varför är matte där?" Oftast efter en liten stund, ett par sekunder typ, så brukar mina jyckar börja roa sig med att nosa runt lite i gräset intill tassarna (inte nödvändigtvis bara framtassarna, utan även baktassar), sedan kollar de in de andra hundarnas mattar o hussar. Sedan tar de egna initiativ och helt resolut reser de på sig och går därifrån!! Jag förstår dom - DET ÄR JU URTRIST!!
Jag tycker också det är så komiskt att de andra hundarna ligger blickstilla i prydlig lejonställning, medan de stirrar stint på sina mattar/hussar. Det blir sådan kontrast mot mina som har typ myror i brallan. Och som inte unnar mig en enda liten mikro-blick. Fast otroligt nog så blängde Gromit på mig. Och när han började nosa i gräset, sa jag bara lite lugnt: "Gromit - Nej!" Med följden att Gromit slutade nosa!!!! Gromit var så duktig, för att vara FÖRSTA gången.
Efter agility-träningen åkte Tomas hem. Jag och Spirou tog fram CDkassettradion för att träna på vårt freestyle-program (!) (Ja, du läste rätt) Vi har ju anmält oss till en inofficiell godisklass som är nu den 28:e - jag tyckte det började bli dags att testa våra "moves" ihop med musiken. Det gick ganska hyfsat faktiskt. Vi hade månen som spotlight.
Sedan åkte vi till skogen (kl 20.45 typ). Först var alla hundarna jätte-duktiga (igen) när de satt plats och väntade på mig när jag gick tillbaka till bilen för att hämta godiset som jag hade glömt. De satt där bland buskarna i mörkret med sina blinkande reflexhalsband. Sedan när vi hade gått någon minut (Jag höll fortfarande på med att trassla ut kopplen) så hör jag jaktskall innefrån skogen, en bra bit ifrån oss - Gromit saknas!! Jag visslar, och han kommer som skjuten ur en kanon. Duktig hund att bryta jaktinstinkten. När vi hade gått en stund, får han vittring på något och far iväg. Jag säger bara ett lugnt men bestämt: "Gromit - Nej!", och han bryter genast med följd att han hamnar i ett godisregn. Vi fortsätter promenaden under "nära"-kommando.
Eftersom det nu börjar bli lite väl sent för skogspromenad, så vänder vi. Alla jyckarna reagerar direkt för mitt "Nu-vänder-vi!"-kommando. Nu tror jag, dum som jag är, att mina hundar är lydiga. Jag "glömmer" bort Gromit - med följd att han springer iväg före oss. Jag ser hur han (nja, hans blinkande halsband alltså) rusar in bland buskarna där han nyss fick vittring på något, där jag alltså förbjöd honom att följa detta spår. Gromit är borta! Okej, jag hör hur han springer genom snåren, hur kvistar bryts. Jag är sur, så jag kallar inte in honom. Jag vill kunna läxa upp honom, för att han bröt mitt förbud. De andra hundarna står stilla och lyssnar efter hur Gromit far runt bland grenarna. När han efter cirka en minut kommer tillbaka - flåsande - har matte (jag, alltså) arga rösten. Han får en ORDENTLIG utskällning. Sedan går Gromit-stackarn bakom mig resten av promenaden mot bilen. Det är minst ett halvår sedan Gromit bröt mot Mattes budord nummer 3!
BILD: 15 AUG. NR 060, Spirou o Gromit sitter i Dicks bil.
Vid bilen har vi vår vanliga rutin: Alla hundar sitter kvar i grupp medan jag öppnar bilen. Sedan får Keaton komma, jag hjälper honom lite att klättra in i bilen. Wilbur är sedan på tur - han smyger lite försiktigt - han kommer ju ihåg att matte var ju ganska sur nyss. Sedan är det Spirou och Gromits tur att få hoppa in i bilen. När alla är "säkrade" i bilen, står jag stilla och beundrar den stjärnklara himlen. Skogens träd tecknar sig mot horizonten. Allt är så tyst och lugnt. Jag njuter för en liten stund.
Sedan far jag iväg med bilstereon på högsta volym. Ner till jobbet för att fixa lite. (kl är nu c:a 22.00) Hundarna passade på att skälla ut vakten som vi mötte vid stålgrindarna. Vakten muttrade en surt "Hej!". Vet inte om han tog mina hundars motvilja personligt. Till mina hundars försvar, så såg han faktiskt lite skum ut! Han kanske blev avundsjuk för att jag har sådana "duktiga" vakthundar..
Väl inne på jobbet, dricker alla hundarna sig otörstiga. Sedan lägger de sig alla runt mig. Gromit ligger som vanligt under min stol. Lite då och då hör man ett ljudligt grymtande från honom: "IIuummmggrrmm". Så låter han när han kommer till ro efter att han har fått jobba sig trött.
Vi var hemma vid tjugo i elva-tiden. Ganska trötta, men nöjda. Jag har hört att mer normala människor gör andra saker en fredagskväll än att träna hund, gå skogsturer och att jobba sent. Fast vad kan det vara?!