Jaha... Själva händelsen:
Det var efter jag hade trimmat klart springrarna nu i veckan. Jag skulle börja med dammsugningen. Keaton ligger i hallen. Jag ser att Gromit följer efter mig när jag går för att hämta dammsugaren. Jag kliver över Keaton. Gromit... Ja, han "anfaller" istället Keaton bakom min rygg. Jag kan inte tänka mig att Keaton gjorde någon antydan till att starta slagsmål. Det jag ser är att Gromit står ovanpå stackars Keaton, som försöker förgäves försvara sig. Gromit ruskar på huvudet som om han försöker slita sönder ett stycke kött. Suck!
Jag går fram, lyfter bort Gromit utan problem. Jag ser i ögonvrån att Keaton blöder. Från ingenstans väller primitiva instinkter upp inom mig, friskt påhejade av synen av Keatons blod. Jag ser helt enkelt rött! Med ganska bryskt våld slänger jag ut Gromit. Först ut genom ytterdörren - sedan ut på gräsmattan. Jag skäller och morrar bokstavligen ut honom. Jag uppför mig väldigt mycket hotfullt. Sedan schasar jag bort honom. Jag dänger igen grinden till altanen med en smäll som ekar mot tall-topparna.
När jag går in igen möts jag av Keaton som slickar sig om sin blödande nos. Det var egentligen inte mycket blod. Jag undviker ögonkontakt. Istället klappar jag uppmuntrande honom på hans rygg/sida. Förvånansvärt så viftar han genast på svansen som svar.
Eftersom jag skulle dammsuga, så samlar jag ihop alla trasmattorna för vädring. Gromit har nu gått fram till altan-grinden - Jag "råkar" slänga ut alla mattorna precis just där han står. Han hoppar vigt åt sidan. Jag schasar bort honom igen, när jag går ut för att plocka upp mattorna. Sedan skakar jag dom och hänger upp dom på altanräcket. Gromit står nedanför och darrar. Efter att, framför allt jag, har lugnat ned mig, så tvättar jag rent Keatons sår, som bara var små och ytliga. Det hade redan slutat blöda. När dammsugningen var klar, så var det middagsdags för hundarna. Alla får sin mat. Även Gromit.
Så här olycklig blir man när Matte är ilsk. Svansen viftar lågt och lite darrande.
Ja, det var själva händelsen. Nu till mitt "analyserande" av det hela. Men först vill jag påpeka att jag är fullt medveten om människo-artens kvickhet i att döma och fälla (den kanske t.o.m. är extra vanlig hos medmänniskor som rör sig i utställningskretsar eller är det bara mina fördomar* som spökar?), och att jag kanske i och med att jag berättar om min kära hunds ej önskvärda beteenden, trampar på andras tår.
Jag har inte på något sätt för avsikt att skada eller såra någon. Det enda jag vill är att försöka ta kål på att det är fult och typ tabu att tala om aggressivitet. Aggressivitet är en naturlig känsla - precis som vilken känsla som helst. Självklart är det dock inte en känsla man eftersträvar. Det enda sättet att få bukt på ett problem, är att syna det och att visa respekt mot alla parter - människorna och hundarna (både de som blir utsatta och de som är de som utsätter).
Jag försvarar inte på något vis mitt våldsamma ovan nämda beteende mot Gromit. Våld föder våld. När vi senare gick vår skogspromenad var jag noga med att lite då och då milt klappa om honom, för att få tillbaka balansen, och hans förtroende till mig.
Gromit ännu mer ledsen. Tänk att Matte går och hämtar kameran mitt i alltihopa!
När det gäller Keaton, och att jag väntade med att undersöka hans blödande nos, är för att jag inte på något vis vill förstora eller förstärka denna obehagliga händelse. Fysiska sår läker ofta mycket lätt. När det behövs med hjälp av bandage och kanske lite piller. Psykiska sår är mycket mer svårläkta. Eftersom jag såg att blodet inte "sprutade", så väntade jag hellre.
Efter mitt lilla "helvete" med Buster, så lovade jag mig själv: "Aldrig mer en aggressiv hund. Jag vägrar att bli så handikappad igen. Jag ska göra allt i min makt att förhindra att hamna där igen".
Det jag framför allt lärde mig var hur jobbigt det är att vara problemhundsägare med hund som har aggressivitetsproblem. I och med min tidigare erfarenhet med Baloo, som var en hund som otaliga gånger blev anfallen av andra främmande hundar, så fick jag nu med Buster erfarenheten att vara "på andra sidan".
Keaton var även han som ett-åring ganska osäker med främmande hundar. Jag minns första gången hade gjorde utfall mot en mötande främmande hund. Då tänkte jag: "Den andra hunden måste ha gjort något. Min snälla hund kan inte göra så här annars!"
När det en kort tid efteråt händer samma sak igen (en liten bichon frisé!?), så vaknade jag upp ur min fantasi: "Oj! En gång - ingen gång. Två gånger - en vana!" Så då började jag genast att jobba med Keatons osäkerhet. Han visade på den tiden fortfarande ragg med hög svans, men han höll sig vid sin mattes sida.
Några år senare kommer Wilbur in i mitt liv. Och han fick tidigt öknamnet "Pitbull-pudeln". Han sökte i princip slagsmål. Men.. En liten hund är inte lika skrämmande som en stor, fast att han uppförde sig minst lika illa som Gromit. Wilbur lugnade så småningom ned sig. Han förstod att slagsmål inte var önskvärt. (Däremot Buster var i en liga för sig. Han mådde inte bra. Han var sjuk - mentalt eller fysiskt.)
Spirou var också lite vaktig och gruffig som ung. Jag minns speciellt en gång när han flög på en kursares lilla terrier - mycket pinsamt! Efter Baloos bortgång var det mycket spänt mellan Spirou och Wilbur. Numera har han lugnat ned sig, men han kan fortfarande göra utfall mot främmande stora och mörka hundar. Gromit har nog lärt sig det från Spirou, och Spirou själv också genom Gromit. De gaddar ihop sig.
Har hon lugnat ned sig nu, tro?
Jag funderar ofta varför Gromit ibland uppför sig som han gör? Varför känner han sig hotad? Varför känner han sig osäker? Hur mycket är nedärft, och hur mycket är miljön och (brist på) uppfostran och social träning? Skulle han vara likadan om han bodde hos någon annan? (Inte för att jag vill på något sätt omplacera honom - ALDRIG!!) Varför känner han sig osäker gentemot både Wilbur och Keaton?
Just denna sistnämnda fråga funderade jag på härom dagen. Den Gromit respekterar mest är mig, därefter kommer Spirou. Vad har Spirou och jag gemensamt som inte Wilbur och Keaton har? Svaret jag kom på är att både Spirou och jag har en levande relation till Gromit - vi leker/tränar tillsammans. Därtill så ger jag även omvårdnad och mat till Gromit. (Det gör inte Spirou.) Det andra som Spirou och jag har gemensamt är att vi båda har den fysiska styrkan att sätta emot när Gromit går över gränsen. Varken Wilbur eller Keaton umgås/leker med Gromit. De har heller inte den fysiska styrkan att "läxa upp" bråkstaken.
Nä! Jag stannar nog bäst kvar här ute.
Gromit visar ofta osäkerhet gentemot Wilbur och Keaton. När de råkar gå mot honom, så morrar Gromit, och antingen flyr han snabbt därifrån med hög spänd svans eller så vänder han bort huvudet. Varför känner han sig hotad? Sätter han ett samband med att jag har blivit arg för att de har rykt ihop. Han förstår inte att orsaken till mattes utbrott beror på slagsmålet - och inte på att Wilbur/Keaton är i närheten?
Speciellt Keaton är nu för tiden nästan övertydlig i sitt språk gentemot Gromit. Han vänder bort blicken genast om Gromit är i närheten. Keaton vill verkligen inte råka i luven med honom. Att Keaton inte längre hör försvårar givetvis språket en smula. Wilbur är mer morrig, men går inte gärna i närheten av Gromit, som då morrar tillbaka. Båda vill nog egentligen bara vara ifred. Jag hjälper till och styr upp lugnt och tydligt det hela. Wilbur är för liten. Han väger hälften så mycket som Gromit. De får helt enkelt inte "göra upp" med slagsmål.
På de senaste dagarna har jag dock sett att Gromit har sprungit fram till både Wilbur och Keaton, för en snabb "nosdutt". Detta har hänt vid tillfällen då vi är på väg ut för promenad. Då alla hundarna är glada och det är en avspänd atmosfär. Gromit är faktiskt ännu ganska ung, och han har mycket kvar här i livet att upptäcka.
Keaton o Gromit. Man kan även använda storebrorsan som mjuk o skön kudde.
Att hundarna i en flock kan ha meningsskiljaktigheter är naturligt. Med det menar jag att de ryker snabbt ihop, för att slagsmålet genast går över till en "morrduell", för att de sedan långsamt går ifrån varandra. Minuten efteråt är det lugnt som vanligt igen.
Men Gromits beteende i veckans slagsmål var under all krititk. Han ville skada. Jag har varit med om liknande tidigare. Det var efter Baloos bortgång (2004), och det var oro i flocken. De rök plötsligt ihop: Två springrar (Keaton o Spirou) drar i varsin ände i en stackars pudel. När jag kommer gormande springande mot dom, så släpper unghunden Spirou. Han börjar istället att oroligt springa runt och skälla vilt. Keaton ställer sig lugnt ovanpå Wilbur, och trycker ned honom.
Wilbur fick kross-skador på strupen. Det gick alltså inte hål genom skinnet, utan det blev inre skador av trycket. Han blev full med luftbubblor under skinnet. Luftbubblorna vandrade omkring (de kom ända bort till insidan av låren). Lite "latjoo", faktiskt. Wilbur tyckte dock inte det!
Detta slagsmål har jag sedan kallat för "Det stora slagsmålet", och blivit lite av en milstolpe. Denna veckas slagsmål mellan Gromit och Keaton kommer jag nog kalla för "Det näst största slagsmålet".
Spirou "sköter om" morbror Keaton.
Även Gromit har de senaste dagarna visat intresse att slicka Keatons ögon och mungipor. Egentligen vill jag inte att Gromit slickar hans ögon, eftersom Keaton så lätt får ögoninfektioner. Fast jag låter honom ändå hållas. Deras relation är viktigare. Anledningen till Gromits slickande är dock ovisst. Gos eller bara för att "ögongojs" smakar gott?
Varför kom "Det näst största slagsmålet" just nu? Nja... Jag har varit lite slapphänt på sistone. Tummat på lite regler. Sett emellan fingrarna etc. Varit lite dålig på att träna. Kanske Gromit borde aktiveras mer, så han inte har ork att mucka gräl. Nu skärper jag till mig igen. Är på min vakt, kollar i ögonvrån, är tydligare och mer bestämd hur man får uppföra sig i min flock. Inga höga svansar, och man viker åt sidan eller går ifrån om man tycker någon (läs: Wilbur eller Keaton) är läskiga.
Och jo! Glöm inte bort att lilla Gromit allra allra oftast är världens gosigaste och underbarast lilla jycke, som lär sig nya saker väldigt kvickt. Han är otroligt söt också! :)
Slutligen en liten filmsnutt tagen dagen efter "Det näst största slagsmålet".
Jag hade tagit fram Keatons bollhav för en liten stunds boll-lek. Som ni ser så verkar inte Keaton tagit illa vid sig efter slagsmålet. Allt är som vanligt igen.
Jag har aldrig någonsin ångrat att jag skaffat mig dessa underbara jyckar. Hundarna har även lärt mig massor.
* Ni vet väl att det är ganska okej att ha fördomar, så länge man är fullt medveten om att det ÄR just en fördom.