... kom på bild. Just det! Igår efter jag låst dörren innan bilfärden till skogen, så kom jag för en gång skull på att ta med kameran. Jag velade lite om det egentligen var någon idé, eftersom det var ganska sent på kvällen. Dom släcker ju lyset så himla tidigt nu för tiden - redan strax före kl. 22.00! Fast det blev nog lite bilder i alla fall i början av skogspromenaden. Men... De är kvar inne i kameran - de har inte kommit in i datorn än.
Idag lyckades jag komma till skogen innan dom släcker lyset. Nackdelen med att vara där "för tidigt", är att det är större risk att skogen är "upptagen". När jag går i skogen vill jag vara relativt säker att inte stöta på en massa folk. Med andra ord, så om det står någon bil vid "parkeringen", så avstår jag hellre skogspromenaden. Jag vill kunna ha hundarna lösa utan att behöva spana efter andras främmande jyckar. Det räcker gott och väl att spänt spana efter allt vilt, som ränner omkring därute.
När vi närmar oss skogen, ser jag att den första parkeringen är tom. "Yes!", tänker jag. Men jag föredrar att inte ställa bilen där, eftersom den är så pass trång. Ifall skogsägarna vill in och jobba eller vad de nu gör i skogen, så vill jag inte att min bil står ivägen. På infarten till skogen "på-andra-sidan" står två bilar. Jag fortsätter mot den andra parkeringen en bit bort längs vägen. Jag ser på långt avstånd att det inte står någon bil där. "Bra!", tänker jag, "Men... Vad är det för stor mörk skugga i dikesrenen? Är det..? Kan det vara...? Jo! Det är det! En älg!!" Jag stannar bilen en stund och beundrar den vackra älgen, där den står och mumsar på blad i det täta snåret. Hundarna börjar voffa på den. Men de tystnade strax. Älgen iakttog oss lite, vände sig om, traskade några steg längre bort, för att sedan lugnt fortsätta på sin delikata middag.
VARFÖR HADE JAG INTE KAMERAN MED MIG IDAG????!!!!
Istället för en älg - en snigel som käkar blad - ungefär samma sak!
Hur som helst så valde jag att INTE gå någon skogspromenad. Jag hade ingen lust att ha jyckarna kopplade, eller att jag skulle vara på ännu mer helspänn än vanligt.
Apropå det. För någon kväll sedan när jag gick i skogen med bara Spirou och Gromit, så knakade det högt i snåren. Det var inte långt ifrån samma ställe som dagens älg stod och käkade. Vi var alltså nästan tillbaka vid bilen. Instinktvis kommenderar jag "Stanna!" - bägge hundarna fryser till. Gromit var alldeles intill mig. Samtidigt som jag greppar ett mycket stadigt tag om Gromits öra. (Ja, Pernilla, springer-öron är mycket behändiga "koppel". ;)), så säger jag "Sitt!" till Spirou som är strax framför mig. Vi alla tre spanar och lyssnar spänt mot ljudet i snåren. "Rådjur!", tänker jag eftersom det knakade så pass högt. Ja, något stort var det i alla fall. (Kanske det var älgen.)
När vi står där och lyssnar på ljudet som avlägsnar sig bortåt, funderar jag att jag borde nog koppla jyckarna. Fast... Jag vet ju hur dum jag är; meddetsamma en kopplad hund är i mina händer, så är jag oförmögen att kommunicera med jycken med någonting annat än kopplet. Jag menar... Det finns en anledning varför jag är värdelös på att lära mina hundar att gå fint i koppel.
Hur som helst så väljer jag att inte sätta på kopplen. Istället så berömmer jag jyckarna, och överröser dom med ett litet godis-regn. Sedan fortsätter vi under "närmare"-kommando på stigen, som går mot platsen där knak-ljuden hördes, för att sedan väja av mot vägen och bilen inte långt därifrån. Piece of cake!
Ja, jag undrade för ett tag sedan om jag verkligen skulle få stopp på, framför allt Gromit, vid skarpt läge. Man kan ju faktiskt inte veta till hundra procent förrän det händer. Nu har vi på sistone haft ljudintryck ett par gånger, och jag har helt klart fått stopp på Gromit. Så.jag börjar känna mig mer säker nu. Fast... Man ska inte ropa hej.... Ett misslyckande får helt enkelt inte hända.
><
Jo, lilla Gromit kan faktiskt vara ganska söt också...
Gromit kan, speciellt på jobbet, ibland vara lite irriterande. När han vill ha uppmärksamhet och gos, så hoppar han upp på en, och drar med framtassarna över ens bröstkorg och mage - Det gör ont!! Det är inte ett dugg behagligt eller gosigt! Därför, så om Gromit hoppar upp på mig, så knuffar jag bara ned honom, för att sedan negligera honom. Men! När han snällt sätter sig ned, och söker min ögonkontakt, så böjer jag mig ned till honom och gosar en stund.
Vi jobbade i måndags efter två veckors semester. Jag stod vid ett tillfälle och surade vid kassan - precis som Häxan Surtant brukar göra. (Hon är förresten lite av mitt alter ego.Hon är i mångt och mycket mycket lik mig, förrutom att jag har ingen önskan att vara "elak mot barn".) Jag såg så där lite i ögonvrån att Gromit kom ut ifrån pentryt. Men jag tänkte inte så mycket på det, utan jag sjönk istället längre in i min längtan till att få åka hem. Efter en liten stund hör jag ett pyttelitet ynkligt litet gny snett bakom mig. Där sitter en liten Gromit och hela han bara "skriker": GOSA MED MIG!!! Vilken sötnos!
Hittar ingen bild där han har rätt uttryck, men den här är nära nog.
Jo, den här bilden var lite bättre. Från jobbet också. Fast han har inte riktigt "gosa-med-mig"-minen.