När jag och jyckarna gick ut i lördags morse strax före nio, så blev jag överraskad över det besynnerliga ljuset där utanför altanen. Ja, det besynnerliga ljuset var alltså inte bara precis just där - utan ÖVERALLT! Jag tror det kallas för d-a-g-s-l-j-u-s, men jag är icke riktigt säker. Det var i alla fall länge sen jag såg det sist. Jag har bara på sistone sett antingen halvvag morgonljus, typ (om nu nån fattar vad jag menar med det) eller nattsvart vintermörker (fast utan snön då). Förutom tvättäkta dagsljus, så såg jag även den där stora mega-lampan! En del brukar nog kalla den för s-o-l-e-n. Hur som helst så såg jag den. Det kändes trevligt.
De senaste lördags morgonarna har det nästan blivit som en liten tradition att ta hundpromenaden i Hackstaspårets halvmilsrunda, men på förekommen anledning så avstod jag det i lördags. Det blev Stava-skogen istället, och det var väldans trevligt, tyckte jyckarna. Speciellt Grompan, som nu fick springa av sig ordentligt. Faktiskt så fick Spirou tokspring i tassarna vid ett ställe. Det ser så himla kul ut när hans ben liksom drar iväg med honom. Han kan inte göra så mycket annat än att bara hänga med sina tokspringtassar. Visst är det härligt (sorry, Lisis) att få se sin nio-åriga jycke få tokfnatt och flyga omkring runt furorna i Stavaskogen likt en yster virvelvind.
Den ystra virvelvinden Spirou, här med alla tassarna stilla på marken.
Nu till rubriken...
I torsdags morse när jyckarna och jag gick mot jobbet från infartsparkeringen, så sa jag spontant detta nya smeknamn till Grompan. Jag har väl nämnt tidigare att Gromit mer eller mindre är ständigt hungrig och sugen (antagligen pga fenemal-pillren). När vi är ute på koppelpromenad, så är han oavbrutet på matjakt (så gott som i alla fall). Varenda fläck på asfalten rusar han till för att undersöka om det är något ätbart. Att han även är foderallergiker, typ, gör nog även sitt till, eftersom han i princip enbart får sin specialmat att käka. Han tycker antagligen att det är en god (!) idé att passa på att få smaka lite olika grejer när vi är på promenad.
Anledningen till det nya namnet Geten är för då i torsdags morse så började han gnaga på en lerig plastkam som han hade nosat upp i diket. Dagen innan så tuggade han på nåt annat plastliknande föremål som han hade hittat. Jag kommenderar förstås loss, och "spotta ut!", men enbart en del av vad det nu var för något kom uttspottat åt rätt håll - alltså ut på marken, resten åkte åt det andra hållet med ett gulp. *suck*
Nu vet jag i och för sig inte om getter verkligen käkar "precis allting", men Farmor Ankas get Mats gjorde det i alla fall. :)
Nu till anledningen till att jag bröt min nya "lördagsmorgon-tur-i-Hackstaspåret"-tradition...
I fredags läste jag på Fb om det tragiska som har hänt en klubbkamrats kompis lilla papillon. Den lilla hunden blev förgiftad av råttgift, som någon sanslöst dum och otroligt korttänkt person har stoppat i bröd och köttbullar som man sedan har lagt ut. Den lilla papillonen dog. Så hemskt!
Ja, så numera så är man orolig att jyckarna ska bli förgiftade. Geten Gromit är då den som är allra mest utsatt. Det vore ju ändå utomordentligt fånigt om jycken dör pga råttgift som nån idiot har lagt ut efter det man har kämpat mot den häringa epilepsin. Eller kämpat och kämpat, det är väl en överdrift i och för sig, men... äsch, ni fattar nog.
Hur som helst så har jag nu läst på om råttgiftförgiftning, så det är bara att gilla läget, vara vaksam - och hoppas. Man har ju absolut ingen aning hur länge som personen ifråga har "roat sig" med detta, var det är utlagt och så vidare.
Tänk om man kunde sätta en propp i mun på dom.
I söndags var det en riktig bläh-dag. Som alla andra morgonar så börjar dagen med att jag yrvaket stapplar upp klockan 07.00 (EP-Grompans pillertid), släpper ut jyckarna ut i mörkret genom ytterdörren för snabb morgonkissning, stapplar vidare in i köket för att ta fram Spirous käk från frysen samt en brödskiva till min frukost. Jag är helt inställd på att det är måndagmorgon. Plötsligt kommer jag på att det är nog inte måndag - utan söndag! Jag fick dock lov att kolla in text-TV:n för att bli helt övertygad om saken.
Någon timme senare gick hundarna och jag ut på tomten. Det småduggade och var allmänt trist väder. Trots duggregnet fick jag för mig att ta med kameran ut. Tänkte försöka få till några hyfsade bilder på Wilburs nya höst/vinter-frisyr. Men det är ju som förgjort att få till några skarpa bilder på den där pudeln som vägrar att vara still i två ynka sekunder. Så gott som varenda bild blev suddig på grund av kombinationen dåligt ljus och en Wilbur som ständigt måste (?) röra på huvudet än åt det ena, än åt det andra hållet. Jag trodde jag skulle bli tokig!
De få gånger som han och de andra två jyckarna var stilla - så var linsen full (något överdrivet) med regndroppar. Jag upptäcker det, torkar linsen, gör nya försök, tror att man efter några försök (jyckarna rör ju liksom på sig av sig själva) att man har fått till det - men ack - då är det nya droppar igen!! *suck och bläh*
Jag fick faktiskt till några fina bilder - som blev förstörda på grund av en stor vit fläck (vattendroppe) mitt i alltihopa. *suck*
Vit irriterrande fläck mitt i bilden? Nä! Jag kan inte se nån vit fläck. Var då?!
Sedan väl inne så deppade jag ihop, kunde inte ta mig för att göra nånting, reste mig upp ibland för att sätta igång att göra nåt vettigt, men nä, det gick bara inte. Till slut så somnade jag till framför "Häst-Globen" och det blev nattsvart ute. Hatar mörkret!
Dock tack vare att jag inte hade nån mjölk hemma, så kom jag - slutligen - upp ur soffan för att åka till ICA. Strax före åtta var jag där, och strax efter åtta så var jag och hundarna på promenad i Österskär - i lugn och ro. Helt själva, i duggregnet, i mörkret, i den svaga gatubelysningen, i hundarnas blinkande reflexhalsband, i blåsten, i oron att jyckarna ska stoppa i sig förgiftade läckerbitar (hm?) som de hittar i dikena.
När jag gick där längs strandpromenaden, så tänkte jag att det var ändå tur att mjölken var slut, så att jag lyckades tvinga mig själv att resa mig upp från soffan - och gå ut - för det kändes ganska skönt att röra på sig och se annat än insidan av min lilla stuga. Jag misstänker att den där dumma december-blähheten har slagit till. Men den är nog ganska mild. För jag kunde både se och uppskatta, samt faktiskt även känna att det var vackert med alla ljusen på andra sidan sjön. Förr om åren så kunde jag med mitt förstånd (?) se och förstå att tindrande lampor och julbelysning är vackert - men inte känna det.
Just det! När jag i söndagskväll, i mitt svårmod, åker mot den sista rondellen på väg mot ICA, så som grädde på moset slår ett jävla "Gxx Jxx!" (vägrar ta orden "i min mun") mitt i ansiktet på mig från den där dumma, stora reklamljusskylten. Jag blev då påmind att varje år, så hade jag fullt sjå att lyckas undvika se dom där dumma orden. Behöver jag nämna att jag har INTE några dumma ljus eller annat tjafs här hemma? Det skulle kännas som ett hån, typ.
Fast... förra året, så satt jag faktiskt upp en el-ljusstake på juldan, eller nåt sånt. Det var första gången på många år. Hm...? Man är kanske nästan botad mot denna december-blähhet, då. För en vecka sedan hade jag faktiskt en tanke att man kanske skulle införskaffa en liten julgran i år, men nu.... nu... känner jag absolut inte för det. Dock kanske nån julgransbelysning utanför, kanske? Helst en med blått ljus. Eller rött? Var hittar man sådana? En granne här i Stava hade förr om åren smyckat sin JÄTTE-gran (och då menar jag J-Ä-T-T-E-gran) med massor och ännu mer massor röda små lampor. Jag gillade den! Men nu är granen nedhuggen. Det är väl ändå typiskt! När man äntligen (?) hittar nåt sånt där jultjafs som man gillar - så huggs den ned. *suck*
Fast... annars så är allt bra... ;)
Just det, här kommer några av bilderna på Wilburs nya höstskrud...
Här är Wilburs lurviga "benvärmare" fortfarande torra - och lurviga.
"Va håller du på me´? Hit me godiset! NU!"
Nu har de lurviga benvärmarna blivit blöta.