Efter torsdagens totala hundträningsfria dag (läs: somnade i soffan strax före åtta och vaknade typ halvsju på morgonen *harkl* Var väl helt utmattad efter att ha spenderat både måndag-, tisdag- och onsdagkväll uppe på brukshundklubben), så var det åter dags att igår kväll ta en vända upp till agilityplanen efter jobbet; 12-pinnars "båg-slalom" skulle testas.
När jag kör upp mot parkeringen så blir jag först glad att agilityplanen är helt ledig (läs: man slipper ta hänsyn till andra och man kan göra typ precis vad man vill//Själviska egoisten). Sedan när jag ser en smärre "folksamling" vid appellplanens "avbytarbänkar", så sjönk min villkorslösa entuiasm betydligt, och kraven på att plötsligt inneha en lydig hund (läs: som inte rymmer från agilityplanen och burdust hälsar (läs: våldför sig brutalt på annans bekostnad) på allt och alla i dess närhet) som uppför sig som sig bör på en brukshundklubb. Den "smärre folksamlingen" är IPO-folk som även inkluderar picknick-mat och ett par ungar som stojar runt. Jag är ganska övertygad om att "den smärre folksamlingen/IPO-folket" var lika "besvikna" som jag över att inte få rå om hela brukshundklubben helt för sig själv/själva, så där en fredagskväll i maj.
Jag tar mig själv i kragen - och Spirou och Pingu i koppel - och går först en liten rastningsvända i förhoppningen att "den smärre folksamlingen" precis ska vara på väg hemåt. Antagligen så hoppades "den smärre folksamlingen" att "den där tanten (!) med springrarna" bara skulle gå en promenad - inte äntra appellplanen.Men tji fick vi - allihopa! :)
Hundarna och jag kliver in på planen medan en lydig doberman iakttar oss intresserat. Hussen och instruktör/ledare samtalar med varandra, men hinner också med att hälsa på oss. Nästan nere vid agilityplanen upptäcker jag ett koppel liggande i det nu halvhöga gräset. "Det ligger ett koppel här! Är det erat?", frågar jag till de picknick-ätande folket vid bänken, som först verkar helt oförstående. "Om ni saknar ett så ligger det i alla fall där.", upplyser jag och nickar mot marken. "Åh, tack!", hasplar nu den ena tjejen ur sig i mycket vänlig ton mellan picknick-tuggorna.
Fel hundar (förutom Spirou), fel tillfälle, men rätt "avbytarbänkar".
Väl framme vid agilitybanans "avbytarbänkar", så binder jag upp hundarna och går bort för att fixa med hindren till nån slags bana/hinderkombination samt monterar upp slalombågar. Jag upptäcker nu även en pytteliten jycke med matte och husse strax bakom "ön" (en liten träddunge mitt på planerna, typ). Det tycks vara en valp eller i alla fall en mycket ung hund. Ägarna tränar med en långlina påkopplad på den lilla jycken.
Jag ser nu att "den smärre folksamlingen/IPO-folket" bryter upp och förflyttar sig till den bakre planen. Jag funderar på varför? De kanske måhända inte vill visa (!) vad de egentligen pysslar med, de där hemliga IPO-folket?
Instruktören/ledaren, som ser ganska erfaren, härdad och luttrad ut (och jag känner mig genast som värsta, lilla nybörjaren som inte kan nånting), kommer gående mot mig där jag pysslar runt med hindren...
"Jo, vi tänkte använda piskan när vi tränar därborta... och jag undrar om du har nåt emot det?", frågar killen i en mycket vänlig ton.
"Öh... Nä... Inte så länge ni inte piskar på hunden... eller nån män´ska!", svarar jag lite fånigt skämtsamt.
"Nej..", svarar killen (något härdat och luttrat), "... men det kan låta/uppsfattas som skott, och en del hundar kan ju då reagera.", förklarar han där han står i nästan full IPO-mundering.
"Det är nog ingen fara...", svarar jag, "... visserligen är den brun-vita något skottberörd, men... "
"Om de reagerar...", avbryter killen, men vänligt dock, "... så gå bara runt dungen och vifta med armarna så ser vi - och avbryter träningen. Om du vill får du gärna komma och titta på!", inbjuder han vänligt uppmanande.
Jag tackar så mycket för omtanken, och samtidigt typ urskuldrar mitt dåliga skämt (som han antagligen hört till leda) om att piska jyckar. IPO-killen nickar vänligt tillbaka. Sedan går han bort mot den lilla hunden strax bakom "ön" och talar med dess ägare. Jag funderar lite på hur jobbigt och omständigt det måtte vara att vara en sån där IPO-människa när man bara vill träna sin jycke i det man nu är intresserad av. Jag ångrar nu litegrann att jag inte gick bort och kollade in vad det mystiska IPO-folket egentligen pysslar med.
Om IPO-killen skulle vart en hund, så skulle han ungefär sett ut så här.
Pingu-agilityträningen gick inte så där jätte-bra denna gång. Han fixade absolut 12-pinnarsbågslalomet, men första gången så skuttade han över bågarna på slutet. Han var helt enkelt inte beredd på att slalomet inte slutade efter åtta pinnar.
Jag stör mig mycket på att jycken - helt plötsligt - mitt i alltihopa, mitt i träningen, ska nosa. Det är såååå frustrerande! Jag inser dock att jag nog "begär" (läs: vill) för mycket av rookie-Pingu.
Fast ibland har man nytta av Pingus fenomenala nos. Slalomet var i en bana/kombination och plötsligt efter han har forcerat det, så tvärnitar han, gör en helomvändning (trots att jag visar mot nästa hinder) och nosar runt samt far omkring skuttandes över slalombågarna (!) fram och tillbaka. "Vad i alla världen pysslar du med?!", undrar jag.
Det visar sig att det var en "kvarglömd" liten bajshög precis intill slalomet. Tack, Pingu att du nosade upp den! Jag skulle aldrig ha upptäckt den, och antagligen klivit mitt i eftersom den var precis vid hindret.. Tack, Pingu! Jag är dig för evigt tacksam! ;)
Idag har jag förresten påbörjat targetträningen igen (äntligen) inför balanshindren och deras kontaktfält. När jag och Pingu pysslar med targeten, så ser jag att IPO-folkets två ungar har flytt den bakre planen (strax innan hade jag hört en kvinnlig röst uppfordrande ryta: "Men....! Gå bort från planen!!!") och jag antog att ungarna hade tröttnat på att beskåda tråkig hundträning. Nu roade de sig med att klättra på bruksstegen istället.
Plötsligt ser jag ungarna springa in på agilityplanen med en liten jycke. "Typiskt!", tänkte jag, egoistisk som jag är. Men upptäcker sen att det var ju inte IPO-folkets ungar utan några andra, för IPO-ungarna höll fortfarande på att forcera bruksstegen.
Jag fortsätter dock med Pingu-targetträning, men håller ett halvt öga bort mot de agilitytränande småtjejerna. Den lilla jycken hålls stadigt i koppel. De tycks vara väldigt oroliga för att råka tappa taget om kopplet.
Liten hund vid tunnel, dock absolut inte hunden som berättas om i texten.
De har nu lockat in den lilla hunden i en böjd tunnel och tjejerna kryper in i varsin öppning för att få fatt i hunden eller dess koppel. Till slut får de ut hunden, som egentligen inte verkar såååå intresserad av agilityhindren. I alla fall inte lika intresserad som småtjejerna, som hela tiden tjatar hundens namn, för att den ska lyssna på dom, instället för att bjäbba ut mina hundar. Det dras väldigt mycket i kopplet (åt alla håll och kanter, av både tjejer och hund). Eftersom jag är typ allergisk mot att man tvingar eller drar hundar genom/över hinder, så håller jag dom lite under uppsikt.
Efter att ha försökt få jycken över balansbommen - men misslyckats - så förflyttar de sig bort till gungbrädan - och provar istället med den! Nu ser jag hur de drar och tvingar upp hunden, som - självklart - skuttar av så fort som gungbrädan vippar över. Den lilla hunden dras omkring som en liten skuttande vante.
"Tvinga inte hunden över gungan! Och dra inte i kopplet!!", ropar jag barskt bort mot dom. De båda tjejerna stelnar till och ser sen på varandra... Efter en liten paus, så provar de igen, men hunden skuttar av och de fortsätter att tvinga upp den med hjälp av kopplet.
Jag suckar. Sen skärper jag till mig. "Ska jag visa hur man gör?!", ropar jag bort till dom, där de står på andra sidan planen. De båda tjejerna stannar upp med sitt "tvinga-upp-hund-på-läskig-gunga" - och ser en stund på varandra. Hunden nosar runt på marken, totalt nonchalant mot sin koppelbärare, ungefär likt Pingu skulle göra. Efter några sekunders konfererande tjejerna emellan, så tackar de ja till mitt erbjudande.
När jag går bort mot dom så bjäbbar och drar hunden hårt i kopplet mot mig. "Han drar väldigt mycket!", urskuldrar sig tjejerna. "Han är precis som mina hundar!", upplyser jag och slätar över deras förlägenhet. Det visar sig sen att den ena tjejen mycket väl vet hur man gör när man lär in agiltiyhindren. De båda lyssnar noga, och tar till sig (hm?) allt vad jag säger (bland annat att den inte kan hoppa hur högt som helst och att hunden inte får markera mot hindren *suck*)... Jag är ändock något misstänksam hur inställsamma de egentligen är.
Efter att ha gått igenom några hinder med dom och den något ointresserade hunden (som ändå visade upp agilitypotential, skulle säker bli en mycket bra agiltiyhund med rätt träning), så säger jag hej då, och packar ihop mina prylar och hundar, och travar bort mot parkeringen. Hela tiden håller jag ett halvt öga bort mot tjejerna och den lilla hunden som fortfarande blir ganska burdust dragen hit och dit som en vante. Hunden biter/markerar/nafsar även mot tjejerna om de försöker bära den. Jag ser även att de båda tjejerna håller ett halvt öga bort mot mig. Hihi! Jag är ganska säker på att så fort jag kom utanför synhåll, så gjorde de vad sjutton de ville; upp med hundstackarn upp på vippande gungbrädan, kastade in den i tunnlarna och höjde hindren till över maxhöjd för att se hur högt den kan hoppa.
Undrar egentligen hur mycket en liten hund uppfattar av sånt tvång? Undrar hur mycket hunden utsätts för hemma? Undrar hur den egentligen klarar sig? Hur den överlever vardagen?
Haha! Kom nu på att tjejerna berättade att den lilla hunden hade födelsedag, fem år - och att de egentligen skulle gå en långpromenad med den, men de valde att istället ge hunden denna "agilitylek" som födelsedagspresent. Ja, ja... Undrar om hunden uppskattade sin födelsedagsgåva?
Den här bilden får illustrera ungar och hundar. Dessa individer tycktes dock vara mer harmoniska än de som texten handlar om.