... för Keaton och mig. Ja, även för de andra hundarna med förstås. I morse var jag helt inställd på att åka till Albanos akutmottagning. Min plan var att försöka vara där när de öppnar (söndagar kl. 10.00). Nu vaknade jag mycket senare än jag hade tänkt mig. Detta mycket beroende på att jag vaknat otaliga gånger under natten, rest mig upp för att se om han fortfarande andas. Sedan har jag lyssnat till hans andetag till sömns, för att efter ett tag vakna till igen osv...Vi har även varit ute på tomten ett par gånger under natten.
Men det blev ingen resa till Albano, för efter jag hade gått en kort kiss- och bajsvända med de andra tre (Keaton ville inte följa med. Detta är INTE likt honom), så följde han glatt (!) med på en liten kort kort promenad. Han gjorde ifrån sig som man ska. Tänk hur glad man kan bli för att en jycke gör ifrån sig - både det ena och det andra! :)))
I och med han nu var så pass "pigg" så blev det inget sista Albano-besök för min älskade lilla Keaton-Skiton.
Det hela började igår efter en ganska sen kvälls-promenad. Vi (jag o alla fyra jyckarna) hade åkt ned till "byn", för att få lite gatubelysning. Under promenaden var allt som vanligt. Men när vi kom hem, så fick Keaton typ frossa. Jag satte på honom Spirous obtrack-täcke. Men han skakade så ändå. Han fick en filt över sig, men nej.. Han var iskall. Jag stoppade om honom en filt till. Jag skulle vilja ta upp honom i min famn, för att värma honom, men eftersom han inte tycker om att gosa och att vara så himla nära (det har han aldrig någonsin gjort. Till min förtret), så lät jag bli. För hans skull.
Hans andning var häftig, och han såg allmänt orolig ut, stackarn. Jag började söka på nätet om frossa och smärta,. Råkade se text (hade ingenting om frossa att göra) om urin-sten, och där stod det att om det är stopp i kisseriet så är det bråttom. Eftersom jag inte kunde minnas att han verkligen kissade under kväll-promenaden, och att hans buk kändes så spänd när jag hade borstat och snabbt trimmat honom tidigare på kvällen, så var jag nu orolig för att hans urinblåsa var sprängfull. Och det måste ju göra ont! Kan smärta göra så att man får frossa? Klockan är nu typ halv ett på natten. Ett tag funderade jag starkt på att åka in akut till Bagarmossen.
Under natten så ville han gå ut några gånger, men väl ute - i mörkret - så gjorde han typ ingenting. Jo, det enda han ville var att envist trassla in sig i blåbärs-snåren - i mörkret! :(
Han vinglade omkring i snåren, för att sedan stå helt still i "evigheter". Jag försökte få med honom in, men han vägrade. Till slut fick jag lov att gå in för att hämta ett koppel, men jag var orolig att inte hitta honom sedan i mörkret. Jag har ju en ganska STOR skogstomt. Mycket riktigt så är han inte kvar där jag lämnade honom. Men jag hittade honom dock ganska snart. Och ja, jag hade pannlampan på mig för att se nåt i alla fall.
Bilden tagen förut när han rehab-simmade. Är man söt eller är man?!
Keaton har haft diarre en tid, men blivit mycket bättre med hjälp av ny medicin. Samtidigt som den nya medicinen sattes in, så slutade vi med Metacamet som han nu fått en längre tid pga hans artros. Detta eftersom Metacam kan ha inverkan på magen. Nackdelen med att göra två saker samtidigt är ju att man då inte vet vad som gjorde skillnaden.
Förrförra torsdagen så strejkade hans bakben på morgonen. Då blev jag riktigt orolig. Fick en sådan deja ´vu från Baloos sista dagar. När jag kom till jobbet den morgonen hade jag egentligen inte tänkt säga någonting till Katta (arbetskamrat), men tårarna bara kom från ingenstans. Det tog ett tag innan jag fick fram varför jag helt plötsligt börjar grina (Hatar att gråta, förresten!). Stackars Katta! Jag tror de första förklarande orden jag fick fram, samtidigt som jag pekade mot Keaton var: "Men han lever!!".
Haha! Nu har dessa ord: "Men Keaton lever!" blivit en stående fras i butiken (jobbet). När saker och ting är dumt och surt, så kommer dessa ord för att få perspektiv på "saker och ting". som nån typ av måttstock här i livet! Vad som egentligen är viktigt. Jag skulle vilja att denna fras är med oss för alltid - som ett bevingat ord, typ. Även efter hans död. Haha! *skrattar åt mig själv*
Den troliga anledningen till mitt lilla "sammanbrott" var nog för jag hade under bilfärden till jobbet, så intensivt och ingående funderat på praktiska detaljer (vilket djursjukhus, vilken veterinär, hur och var etc) som man måste genomgå under ens hunds sista timmar. Detta är ett helvete, men har man gett sig in i leken, får man leken tåla. Jag skrev under köpekontraktet när jag skaffade mig Keaton, och med denna underskrift lovade jag - på heder och samvete - ta hand om min hund. Ända in i det bittra slutet!
Nu ligger alla hundarna och sover i varsitt hörn. Wilbur, Gromit, Spirou och jag har tagit en liten skogstur medan Keaton låg kvar i bilen. Keaton har förresten fortfarande Spirous täcke på sig. Och han har slutat att frysa.
Till min stora besvikelse ville han inte ha sin (lite försenade) frukost (inkl div ordinarie piller). Lite tokigt, för jag hade sprutat i en halvdos metacam i det (enl veterinärens tidigare föreskrifter). Jag vill ju inte att han ska ha ont, men kanske han fick i sig lite i alla fall. Men... varför vill han inte äta för? Det kan i och för sig bero på att jag nu har blött upp maten (pga hans problem-mage).
Imorgon blir det åter igen ett telefonsamtal till veterinären. Suck! Det börjar dra ihop sig...