Okej.. för första gången i världshistorien så har en av mina hittills sju hundar stolt erövrat en liten titel; Spirou, numera även kallad RLD N Rowntree Tug of War.
Vi talar alltså om rallylydnad. Fast det behöver man väl inte upplysa om - för alla vet väl vad förkortningen RLD N betyder, eller hur? ;)
Hihi! Medan Katta och jag satt och väntade på att prisutdelningen skulle börja så fick vi faktiskt lov att kolla efter i rallylydnadsreglerna hur det egentligen står till med uppflyttning och sånt. Det stod helt klart att om man fått kvalificeringspoäng (minst 70p) tre gånger* så blir man RLD N, om man tävlar i nybörjarklassen, alltså. Spirou och jag har nu på våra tre tävlingar fått 88p, 80p och nu idag 88p igen. Apropå Katta och Zero så fick de 89 poäng, så nästa gång de tävlar så... Spirre och jag ligger nämligen en tävling före dom, så vi har tråkigt nog blivit lite osynkade.
Det här kanske låter lite kaxigt (vilket absolut inte är min mening, hehe), men på nåt sätt känns titeln lite för lättförtjänt, typ. Hur kan man misslyckas? Haha! Hm..? Den där meningen stryker jag nog över. Vänta! (Här blir det nu en... vad kallas det för? ... "händelseloop", typ? När ni läser detta så är den ju redan överstruken, ju.) Ja, ja... Förklaring till att man misslyckas att komma upp till de magiska 70 poängen är förstås en kombination av bristande träning och/eller tävlingsvana, kanske. En annan har ju år av detta (mest från agilityn) i bagaget, typ. Och även Spirou, förstås.
Spirou på lydnadstävling...
Spirou på freestyletävling (vad jag gillar domarnas glada miner - och Spirous allvarsamma dito, klicka på bilden så syns det bättre)...
Spirou på agilitytävling. (vad jag gillar publikens glada miner)
Hm..? Spirou tycks vara still på varenda bild... Vänta! Ska leta reda på några actionbilder på Spirre... (ett bra tag senare)
Titta, vi springer!
... och hoppar (och inte en millimeter för mycket)
Om man ska jämföra rallyn med min favvohundsport agility, så tycker jag att den största behållningen i agility är utmaningen att ta sig igenom banan (förutom att det är fart och fläkt). Sedan kommer att försöka få till bra resultat, men att bara komma i mål är gott nog.
Visserligen finns även en viss utmaning i rallylydnadsbanornas utformning, men inte alls lika mycket som i agilityn, så där tycker jag att den största utmaningen är att försöka få till ett bra resultat. Här får man också lov att "stå ut med" att det är en bedömningssport, vilket jag egentligen ogillar.
Självklart är den allra, allra största behållningen när man känner det där samspelet mellan sig själv och sin jycke, och detta finns i bägge sporterna.
Hm..? Undrar om jag verkligen ska börja analysera detta bara efter tre rallylydnadstävlingar? Nä, egentligen inte. Men... under dagens tävling så fick jag lite "feeling" på banan, som faktiskt kan jämföras med känslan på agilityn. Spirou och jag - i vår egen lilla värld, utan att ge någon notis av omvärlden - "dansar" förbi alla rallylydnadsskyltar.
Nä, nu ska jag sluta svamla. Avslutar med domarens kommentar i protokollets helhetsintrycksruta: "Mjukt och trevligt. Bra jobbat trots vädret".
Ja, det regnade konstant genom hela tävlingen.
Katta och Zero in action på dagens tävling på Mälarö BK - i regnet.
Om ni tycker bilden är suddig och blaskig, så beror det på vädret - inte på min värdelösa kamera i mobiltelefonen. ;)
Jo, om nån skulle undra om jag och Spirre nu ska börja i nästa klass, fortsättnings-klassen, så är svaret (just nu i alla fall): Äh, det tar vi sen nångång. Nästa år kanske. När solen skiner.
* Det vi mest var osäkra på vad om det även krävdes för uppflyttning att det ska vara olika domare vid de tre resultaten.