Idag på vägen hem från jobbet så visade bilens termometer -25. Det var i svackan nedanför Stava-backen. Hemma var det -20 utanför, och + (faktiskt!) 17 inne. "Jag vägrar frysa!", sa jag till mig själv, och satte på värmefläkten jag fick av min brorsa i julklapp för några år sedan. Fläkten står nu riktad strategiskt mot soffan. Fast... jag frös i alla fall, det liksom drar...Jag satt och huttrade insvept i en väl hundhårs-indränkt filt.
När det sedan var dags för - kort - hundpromenad (och att jag skulle ner till jobbet för att fixa lite), så tänkte jag att jag kommer frysa ihjäl. Allra helst eftersom jag var fryssen redan innan jag gick ut. För att få upp värmen och energi drack jag en varm kopp choklad med ett par mackor. Så när jag reste mig upp från soffan, så kändes magen varm och mätt.
Väl ute intalade jag mig själv att vägra frysa. Jag insisterade att bara låta mina tankar tänka varmt! En litet "knep" som min brorsa (inte samma bror som gav mig värmefläkten, har faktiskt tre brorsor) har lärt mig. Så i bilen på väg ned till "byn" fantiserade jag att jag satt framför en varm skön öppen spis. I fantasin kunde jag riktigt känna värmen från den sprakande elden mot min kropp. Jag tänkte ingående på den varma koppen med choklad jag nyss hade druckit upp. Hur händerna värms av koppen. Jag erinrade mig den där hemska och vedervärdiga värmeböljan som var i somras. Hur det kändes att gå ut in i en vägg av tropisk hetta.
Det fascinerande är att tänka varmt funkar! Jag frös inte så där himla förfärligt på denna korta kvällsrastningsrunda trots den bistra kylan. Fingrarna frös dock genast till is när man tog av sig vanten för att knyta ihop bajspåsen. Jag var i och för sig noga med att inte stå stilla, utan när jag väntade på att jyckarna skulle nosa färdigt så skuttade jag på stället som om jag vore kissnödig, eller nåt.
Att vägra frysa genom att endast tänka varma tankar fungerar över förväntan! Nu är det bara minus19. Det är ju rena sommarvärmen, ju!
Denna ekorre fryser ej. I alla fall inte när bilden togs.
Igår morse tyckte jag synd om den stackars ekorren som norpade till sig alla solrosfröna som egentligen var till för de stackars fåglarna. Fast att ekorren hade burrat upp sig till nästan dubbel storlek, så frös han så att han darrade. Jag tyckte han gärna fick ta alla solrosfröna - han behövde dom. Det kan inte vara lätt att vara ett frysset djur ute i skogen eller var de nu brukar hålla till. Det finns förstås även en och annan frusen människa som inte har någonstans att ta vägen. Brrr!
Idag har jag förresten fyllt på med jordnötter (eller vad det nu var för nåt) till fåglarna, ekorren eller skogsmusen eller vem som vill ha.
Söt skogsmus käkar fågelmat.
Nä, jag ska nog ta mig en till varm kopp choklad....