Råkade trycka på fel knapp - orkar inte ta bort. Lat - eller effektiv. Välj själva. Kommer alltså skriva nytt ikväll - sen, alltså.
Det jag egentligen skulle göra, var att rätta felstavningen i förra inläggets rubrik. Hade glömt ett e.
Jag petig? Nja... Ja!
kl: 01:00:51
Flertalet timmar senare . Man kan definitivt kalla det för "senare ikväll".
... det som jag egentligen hade tänkt skriva om.
Det kan vi ta en annan dag.
I alla fall... På vår kvällspromenad nere "i byn", när vi nästan var vid centrum, så mötte vi en stor svart (och snäll) hund med matte. (Hon är nog också snäll. ;)) Vi har möts flera gånger förut. Mina hundar gillar icke denna jycke. Vägen där vi möttes har nu blivit ganska smal på grund av all snö, därför valde jag att kliva in lite grann in på en uppfart till en tomt. Hundarna skulle sitta ned. Jag har också lärt mig att det är just Spirou som är värst (ja, det verkar vara han som brukar startar det hela) av mina jyckar, så jag koncentrerar mig framför allt på honom. Precis när hunden passerar oss, så ställer sig Spirou upp och glor med "onda ögat". Exakt när jag med lite milt våld visar mitt misstycke, så pangar en smällare av - från andra sidan av huset som tillhör uppfarten vi precis står på. "Aj, då! Inte så lyckat!", tänker jag, "kommer Spirou associera detta obehag med just svarta hundar nu, och bli ännu värre?" Men jag bestämde mig för att det kan jag nu inte göra så mycket åt, så jag fullföljde min uppmaning att Spirou faktiskt ska sitta när jag "ber" om det. Oavsett att det pangar intill oss. Spirou sätter sig ned. Men han är synbart berörd av situationen.
"PANG! PANG!", smäller det till åter igen. Det kommer till och med ett tjustigt fyrverkeri med småknallar och vackra ljuseffekter. "Jippee!", tänker/visar jag, "va kul allt är!" Hundarna instämmer inte lika entuastiskt i min "fyrverkeri-glädje".
På vägen utanför "fyrverkeri-tomten" börjar jag leka "bjud-på-en-konst-så-bjuder-jag-på-godis"-leken. (Smällandet har ni i princip slutat.) Wilbur och Gromit är genast på. De snurrar, skuttar och bjuder på konster. Men icke Spirou. Han är lite i chocktillstånd - inte riktigt nåbar. Jag uppmanar Spirou att göra hans favoritkonster som till exempel snurra. Men icke! Jag visar med hjälper - men nej. Jag provar "give-me-five" - Yes! Hans tass kommer automatiskt upp i luften. Jag slänger belöningsgodiset i luften, för jag vill att han ska röra på sig, så han lättare kan "skaka av sig" obehaget.
Envis som jag är, så vill jag inte gå därifrån förrän jag ser att han har avreagerat sig. Jag vill se en viftande svans och öron som är glada! Wilbur och Gromit dansar runt oss. De är minsann jätteglada för att vi stannade upp för en liten lekstund på promenaden.
Efter en stunds "visa-konster"-lek, så tycker jag att Spirou ser någerlunda normal ut. Vi börjar gå därifrån, men... nä... Han ser fortfarande berörd ut, så jag vänder tillbaka på en gång. Nu börjar jag leka med snökockor. Tjohoo! Va kul det blev. Alla jyckarna leker med mig med viftande svansar - även Spirou. Vi går glatt därifrån.
Men eftersom han nu "plötsligt" blivit en lydig hund som inte drar i kopplet, så anar jag att han fortfarande är lite låg.
Nu är jag ju jätte-nyfiken! Kan inte nån skjuta av en smällare nånstans i närheten, så jag får veta. Kommer Spirou vara ordentligt rädd för smällare nu?
Mitt resonemang vid händelsen:
1. Jag vet att ljudet av smällare och fyrverkerier inte är farligt. Jag vill att mina hundar ska lita på mig.
2. Försökte vara noga att inte få ögonkontakt med Spirou. Det är dock lite svårt att undvika, eftersom jag måste ju se på honom för att se hur han beter sig.
3. Ifrågasatte lite grann att belöna honom när han är låg. Fast å andra sidan så belönade jag honom enbart när han bjöd på konster.
4. Noga med att slänga godiset, så att det blev lite fart och fläkt, för att han lättare skulle kunna skaka av sig obehaget.
5. Vägrade gå därifrån innan han visade en glatt viftande svans på en avslappnad och glad samt sprallig Spirou. Jag vill inte på något sätt visa att man flyr bort - utan man stannar kvar och är en tuff och glad hund som litar på sin matte.
Har jag helt fel i mitt resonemang, tro?
"V-v-va är d-d-det för nåt därborta, tro?", spanar Spirou.