Eller rättare sagt: Det känns i halsen hur f-n jag skrek. *harkl* Vilken kalabalik *harkl* det blev, men nu är allt lugnt igen. *harkl* (alla harklingarna är för att fixa till halsen igen)
Det här var verkligen pricken över i:et på en strul-måndag som denna. Vad har hänt? Jo, Gromp-stackarn fick ett epilepsi-anfall igen. Först gick allt bra enligt rutinerna; Ner med datorn på golvet, ut med Spirou och Wilbur, låsa dörren, ta fram rump-medicinen ur jack-fickan.... Men sen!
Det var den nya medicinen, som ligger i en förpackning som är ännu svårare att få upp. Varför kan de inte sätta dit en STOR RACKARNS PIL som visar var man ska öppna förpackningen?!!!! Staniol-pappret var hårt och inbrottssäkert som ett kassaskåp. Jag bet och slet i förpackningen, medans Gromit krampar för fullt bredvid mig under trimbordet. När jag slutligen får upp den, så har stolpillret gått sönder! En fjärdedel av pillret var söndersmulat. Jag struntar i det, och försöker peta in det som finns kvar av pillret i rumpan på jycken. Var sjutton är rumpan för nånstans på den krampande jycken?!!! Under svansen. Ja!! Men själva hålet! Det var mycket enklare med den gamla medicinen som var en spruta. Men man lär sig väl det här också. *suck*
Eftersom det nu tog så lång tid att få upp förpackningen, så förbereder jag ifall det behövs en till. Jag går in i köket och hämtar en sax. Klipper upp en ny förpackning. Kollar in klockan. Kollar in min krampande hund. Får upp ett hål i det inbrottssäkra emballaget. Väntar och kollar in Grompan. Han kissar på sig. Under tiden sätter jag på mig ytterkläderna för att vara beredd att gå ut med honom. Han krampar mer - fastnar med hakan i trimbordets ben - jag hjälper honom loss, han krampar vidare, men sedan slutar kramperna, och hans speedade slutfas sätter igång.
Jag försöker få på honom "snabbkopplet", men misslyckas flera gånger eftersom han snabbt svischar förbi mig, och slingrar sig ur halsbandet. Spirou gläfser hela tiden utanför. Jag är beredd på att Gromit blir så där nafsig igen, därför tar jag en kudde för att skydda mig med. Han biter i kudden, men får ändå vid ett tillfälle tag i mina byxor. Jag får loss honom, och visar kudden istället.
När jag sedan ska få in Spirou och Wilbur, men ut med Gromit och mig klantar jag till det - slagsmål mellan Spirou och Gromit. Det var då jag skrek mig hes. Jag menar, slagsmål mellan två hundar som är vid sina sinnens fulla bruk är en sak, men när en av dom är omtöcknad och panikslagen av sitt epilepsi-anfall. Det är inget att leka med. Men det gick bra. Nja, hyfsat i alla fall. Ingen blev skadad av oss. Denna procedur måste jag få till bättre till nästa gång. Ja, "nästa gång". Det är bara att inse att det kommer bli fler gånger. *suck*
Väl ute så vill Gromit hela tiden ut genom grinden. Vilket han inte fick. Han tar knäpphändigt emot mina kommandon, men är ändå så pass redig att han lyder, om ändock lite redlöst och haffsigt. Han verkar också nästan maniskt hungrig.
När jag gick därute med Grompis på tomten, så tänkte jag på att jag igår lämnade jyckarna ensamma hemma några timmar, och att jag då hela tiden hade en gnagande orosklump i magen. Orolig att Grompan skulle få anfall när jag inte är hemma. För att lugna mig själv intalade jag mig att han inte har fått anfall så tätt inpå förut efter han har börjat med fenemal-medicinen. Att jag inte ska förvänta mig anfall förrän om ett par veckor. Ja, ja...
Efter att Grompan och jag vandrat runt på tomten i en typ dryg kvart, så vågar jag släppa ut de andra två jyckarna. Grompan är på och stöddigt skällig på dom, men han lyder och slutar när jag mycket bestämt - med min onda hals - kommenderar honom att gå därifrån. Spirou och Wilbur håller sig på mattan bägge två. Ärligt talat fick de strax innan (inomhus medan Gromit var ute) en ordentlig utskällning för att Spirou inte genast löd mig.
Efter en knapp timme efter anfallet så är allt typ lugnt igen - som vanligt. Imorgon ska jag ringa veterinären - som vanligt...
