Flera har hört av sig, undrat vart man har tagit vägen. Men oroa er inte. Jag är här, har bara inte haft nån lust att dela med mig skriftligen. Jag vet inte hur många gånger jag typ börjat skriva, men sedan bara lagt av efter ett par meningar, typ. Däremot har jag villigt berättat för folk in real life om Grompans bortgång.
Jag har heller inte haft någon större lust att varken kolla in Fb eller andras hemsidor, bara gjort några blixtvisiter, men sedan... Ursäkta för det.
Det har nu gått två veckor sedan Gromit somnade in för gott. Följande var det som hände under Gromits och mina sista dygn - tillsammans.
Ni som är känsliga för den krassa verkligheten kan sluta läsa nu på en gång. Stäng av datorn, sätt på TV:n istället, och se en rolig komedi eller nåt annat trevligt familjeprogram, eller varför inte ta och läs färdigt den där boken ni håller på med eller läs en serietidning; Fantomen, Kalle o Hobbe eller rent utav Kalle Anke & C.o. Magica de Hex är min favorit. Eller gå ut och påta i trädgården, städa garaget, gör nån nytta. Eller varför inte ta en lång promenad med er egen älskade jycke - och bara vara - tillsammans.
Gromit och jag väntade ju på att hans veterinär skulle höra av sig om den där eventuella "mirakelmedicinen" som kanske skulle kunna bota hans ej riktigt funkionella njurar. Hans blodvärden höll vi under tiden i schack med hjällp av en hög (och ej i längden hållande) kortisondos. På skärtorsdagen blev jag orolig för Gromit. Han andades väldigt häftigt för den allra minsta ansträngning. Till exempel på väg mot jobbet så lekbrottades Spirou och han för någon kort minut. Gromit började genast att hässja efteråt.
Väl på jobbet ringde jag Albano för råd. Efter en stunds dividerande tyckte de att jag bör åka in akut - för säkerhets skull. Allra helst med tanke på att det ju var stundande påskhelg. "Om du kommer innan kl. 18.00 blir det i alla fall "bara" vanlig akuttaxa, inte helgakut-taxa", upplyste receptionstjejen vänligt och omtänksamt.
Jag ser dock ändå femhundralapparna flyga iväg, så jag resonerade: "Jag kan väl likväl åka till Vallentuna djurklinik, där Gromit fick sin remiss till Albano. Kanske det finns en vanlig besökstid kvar idag? Veterinären där känner ju väl till Gromits sjukdomsbild, till skillnad mot en helt ny akutveterinär på Albano." Jag ringer dit, och det fanns en vanlig besökstid kvar.
Väl på Vallentuna djursjukhus så tas blodprover, som visar sig vara "som förväntade" fast helt okej (men det är ju tack vare kortisonet). Veterinären hör dock blåsljud på hjärtat, så det tas röntgenbilder på hjärta och lungor, som sen visar sig vara "helt okej". Veterinären tror att det hela beror på en infektion. Gromit får en "anti-infektionpillerkur".
På långfredagen så går vi promenad i Fästingskogen. Jag reagerar över att Gromit blir ordentligt andfådd bara efter att ha travat iväg bort och tillbaka från stället han tidigare hade hittat det där älgbenet.
På påskaftonens skogspromenad i Stavaskogen, så är han som vanligt. Kanske han väljer att hålla sig nära oss andra mer än vad han brukar, men visst fick jag lite då och då kalla tillbaka honom från hans försök till "viltuppspanar-repor".
Påskaftonskvällen "firar" jag tillsammans med min ena bror med att påbörja helgens "butiksflytt till en trappa upp". Butiken jag jobbar i ska öppna på tisdagen i en ny lokal på övre plan i köpcentrumet. Brorsan och jag sliter med tunga CD-hurtsar och stora, otympliga och tunga CD-ställ. Efter några timmars bärande och planerande (hatar planerande nästan mer än tunga, otympliga prylar, och det säger ganska mycket om hur mycket jag hatar planerandet), så "gör vi kväller" och bestämmer att vi fortsätter flytten på påskdagskvällen (när centrumet har stängt). Hundarna, som givetvis har varit med, och jag går en liten kort kvällspromenad innan vi åker hem.
Väl hemma så är Gromit som vanligt jättesugen. Jag bjuder alla tre hundarna på tuggben. Wilbur får en minivariant. Jag halvsover i soffan under tiden som Spirou och Gromit njuter av sina tuggben. Jag vaknar till och iakttar Gromit hur han låter sig väl smaka av sitt tuggben. "Är det gott?", frågar jag honom. Han avbryter sin bearbetning av benet, ser upp på mig för några sekunder och fortsätter sedan med att nöjt tugga på sitt ben. Jag tolkar det med att han tyckte tuggbenet var gott. Detta visar sig senare att detta blir den sista "konversationen" mellan oss.
Strax före halvtvå på natten vaknar jag till. Wilbur vill gå ut. Gromit är faktiskt redan ute. Antagligen har han - som vanligt - själv öppnat dörren och gått ut. Och jag har - mycket vant - i sömnen gått upp och stängt dörren efter honom. Antagligen muttrade jag som vanligt: "Att du aldrig lär dig att stänga dörren efter dig! Det blir kallt här inne!" Till min bedrövelse kommer jag faktiskt inte ihåg att jag har stängt dörren, men jag minns att när jag släppte ut Wilbur så visste jag om att Gromit var där ute. Wilbur och Gromit möts i dörröppningen. Jag minns klart att jag då tänkte att för ett år sedan, så var denna "dörrsituation" mycket spänd mellan de två, men nu är detta inga som helst problem. Varje gång de numera har möts i dörren, så brukade jag alltid känna en viss stolthet över att jag lyckats träna och vägvisa jyckarna till denna lugna harmoni i flocken.
Gromit går rakt bort till soffan, kliver upp och lägger sig i ena soffhörnet. Jag halvlägger mig i det andra soffhörnet, och tänker att jag får nu inte somna eftersom Wilbur är ute på tomten. Efter bara någon minut, så börjar Gromit att ängsligt gläfsa och typ kippa efter andan. Jag är kvickt upp på fötter, Spirou likaså, som även han börjar ängsligt att gläfsa, som han brukar när Gromit får ep-anfall. Samtidigt som jag smeker Gromit lugnt på bakbenet (vill inte ha några händer " i vägen" vid hans huvud) försöker jag lugna ned Spirou.
"Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?! Han dör, han dör", tänker jag förtvivlat, "Nej.. jag låter honom dö... jag låter nu honom dö..." Jag står där nedböjd över honom där han ligger i soffhörnet, jag smeker så lugnt jag nu kan honom över bakbenet. Efter cirka fem, sex kanske sju sekunder tystnar Gromits ängsliga gläfsande och kippande efter andan. Huvudet sjunker sakta ned. Allt blir tyst. Sedan kommer ett sista andetag, sedan ingenting mer.
Efter en stund sätter jag mig chockad i soffan. Wilbur vill in. Jag släpper in honom. Han går raka vägen till soffan, hoppar upp bredvid Gromit. Han nosar lite kort på honom, sedan lägger han sig tillrätta - precis intill.
Jag satt sedan under natten likt paralyserad i andra änden av soffan. Jag kände mig lite illamående, svag huvudvärk och frös, trots tröja och två filtar om mig. Jag ville inte sova, jag ville inte gråta. Jag ville bara ha min virvelvind tillbaka.
Någon gång på tidiga morgonkvisten la jag över Gromit till hundburen som alltid står uppe likt en koja. Jag blir förundrad (fast jag egentligen redan vet det) över att hans huvud nu känns så tungt. "Jag förstår att du alltid ville vila huvudet på armstöd och sånt.", tänker jag när jag vördsamt försöker få upp Gromits tunga kropp i famnen.
Senare på morgonen så går Wilbur fram till hundburen - och morrar lite kort mot Gromit. "Skrattar bäst som skrattar sist!", ser det ut som om han tänker. Wilbur har för det mesta irriterat sig på Gromits ohyfsade framfart, till exempel när Grompan yrt fram som en yster bulldozer i turbofart förbi Wilbur eller när Gromit lagt sig - i Wilbur tycke - alldeles för nära honom i soffan.
När Spirou skulle vid ett tillfälle gå förbi hundburen, så nosade han lite kort, men fortsatte sedan in till köket för att dricka vatten eller vad det nu var han var på väg att göra. Förutom dessa två händelser, så brydde sig vare sig Wilbur eller Spirou om den nu döda Gromit.
Ytterligare senare på morgonen så baxade jag ut hundbur med Gromit inuti ut till boden, där han fick vara till helgens slut. Varje dag så gick jag in i boden för att se och för att klappa lite på honom. Gromit såg ut som om han sov i hundburen. Han var ju förstås sig lik, fast ändå absolut inte. jag tyckte han var som ett kallt fotografi - fast tredimensionellt. Spirou var med och nyfiket kikade in och nosade på hundburen vid något tillfälle.
Jag gillade verkligen inte att ha honom där ute i boden. Men jag var även tacksam över att det inte var högsommar, om ni förstår vad jag menar... Jag bävade över att jag sedan när helgen var slut måste på något vis både orka lyfta honom, och även att våga vidröra en död kropp, samt att bära honom till bilen för färd mot Albano Jag menar, jag är då inte van att göra något sådant. Visst en och annan undulat har man ju begravt under årens lopp, och det har varit obehagligt nog med den lilla - stela och kalla - kroppen.
Wilbur i den gamla butiken innan CD-hurtsarna flyttades.
På påskdagskvällen när köpcentrumets portar var stängda så fortsatte brorsan och jag vår butiksflytt. Men nu var hunddeltagandet decimerat.
Vi är ganska temperamentsfulla i vår familj. Vi kan högljutt "diskutera" (läs: storgräla) om saker och ting. Vid ett tillfälle blir brorsan och jag "lite lätt" oense om en liten fånig bagatell. Plötsligt så utbrister jag mitt "triumfkort": "Min hund dog i natt!!!" Nu i efterhand kan jag faktiskt se en viss komik i det hela - faktiskt. Jag menar, vad hade Gromits bortgång med denna fåniga bagatell att göra? Måste tillägga att cirka tio minuter senare var vi båda igen vid gott mod. Vi småskämtade lite med varandra medan vi lyfte, och körde tunga, otympliga ställ och hurtsar genom inneköpcentrumets korridorer och hissar, ständigt förföljda - av nu enbart två - hundar.
Förutom bedrövelsen över Gromit, så pajar i omgångar min redan sedan tidigare dåliga rygg. Meddetssamma efter jag råkar lyfta fel så är det kört! Hur jag än vrider och vänder, sitter, står eller rör på mig så gör det för faaaasligt ont. Förutom dumma ryggen, så har jag även ont i höger arm, som har blivit något ansträngd mycket beroende på vissa hundars (läs: Gromits) dragande i kopplen.
Varje gång ryggen pajade, så kände jag paniken komma smygande; vi måste ju bli klara innan tisdag morgon klockan tio! Brorsan kan ju inte göra PRECIS ALLT själv!! Men efter en stunds stillasittande och vridande samt rörande av ond rygg, så är jag "fit for fight" igen. Brorsan och jag - mest brorsan - klarar av att bli så pass färdiga med flytten, så att vi kan öppna en fullt funktionsduglig butik tisdag morgon.
Här har några av CD-hurtsarna kommit på plats på det nya stället. Spirou övervakar.
Typ det första jag gör efter vi öppnat i den nya lokalen, så ringer jag Albano för att höra hur man gör när ens hund har avlidit hemma. Jag ber även att Gromits veterinär ska höra av sig. Någon timme senare ringer hon. Vi har ett långt och känsloladdat samtal. Jag tror att jag kan skönja snyftningar från veterinärens sida. Mina "misstankar" besannas när hon plötsligt säger: "Du ska veta att även jag är bedrövad och kommer att sakna honom. Vi har ju träffats nu i ett års tid!"
Ni ska förresten veta att medan jag talar känslosamt med veterinären om död och sjukdomar, så står jag alltså bakom disken på jobbet, med kunder och liv samt med en mycket olycklig Wilbur - som avskyr att jobba - typ ylande bakom ett kompostgaller lite längre bakom disken. Under samtalets gång tänkte jag kort att jag borde förflytta mig till det lilla "bakrummet" där hundarna är, men avstod med tanke på Wilburs ylande. Det vore som att ta sig ur askan i elden, typ.
Väl hemma efter jobbet, så tar jag tag i jobbet att försöka förflytta Gromit ur hundburen till bilen. Jag hade som sagt bävat lite för detta, men samtidigt så ville jag göra det själv; det är min hund - och jag bär honom - ända in i slutet. På något sätt känner jag en stolthet i detta.
Jag backar fram bilen så nära boden som möjligt, men det är en liten backe mellan bilen och boden som Gromit och jag måste tillryggalägga. Jag öppnar bakluckan. Spirou och Wilbur får nu sitta i baksätet.
När jag står och tittar på Gromit som ligger så fint i hundburen, så begrunnar jag min uppgift: "Hur sjutton ska jag få till det här?! Det var nog inte så himla smart att lägga honom i hundburen." Jag svepte om honom lakanet som jag hade täckt hans kropp med. Jag börjar sedan att stilla och vördsamt smeka honom över pälsen (för att vänja mig med hans nu kalla och stela kropp) sedan försöker jag försiktigt lyfta honom, men jag känner direkt att han är ganska tung. Vid mitt första lyftförsök så åker förstås hans huvud nedåt. Någon slags rödaktig vätska rinner nu ur hans nos. Jag blir inte rädd, utan jag försöker bara logiskt tänka ut vad det är. Jag bestämmer mig för att han nog hade vätska i lungorna, och att jag ska fråga om det på djursjukhuset. Jag går in i huset för att hämta ett till lakan, för att skydda liggdynan som är i bak i bilen.
Jag känner att jag vill inte dra honom ur hundburen, jag vill lyfta ur honom. Jag snurrar runt buren för att få hans rygg mot mig, då upptäcker jag att denna hundbur har ju en öppning även på sidan. Jag baxar nu ut honom genom sidoöppningen. Jag blir förundrad över hur snabbt jag vänjer mig med hans kalla kropp. Jag försöker att vara så vördnadsfull jag bara kan vara, men får lite panik när han nästan råkar dratta nedför den lilla trätrappan. Fast jag får stopp på honom i typ sista stund.
Vid ett tillfälle när jag lyfter honom, så hörs ett tyst andetag. Jag blir inte alls rädd, utan jag var redan beredd på det. Som sagt, jag har ju redan sedan tidigare hanterat och begravt döda undulater. Minns den där gången när jag bara som avslutning skulle trycka till jorden ordentligt, så hörde jag ett svagt "piiip" där nerifrån. Jag insåg faktiskt ganska direkt att jag bara råkat även trycka till den lilla undulatkroppens lungor.
Medan jag håller på med att lyfta, trixa och baxa, så tänker jag: "Inte nog att man håller på med att lyfta och trixa med teknik med tunga CD-hurtsar och ställ, nu är det döda Gromitar också. Detta med min redan onda rygg och högerarm." Jag vet inte, men jag kan - mitt i bedrövelsen - se en viss komik i detta. Några gånger kikade jag bort mot vägen för att se om någon kan upptäcka vad jag egentligen höll på med...
När jag väl fått ur Gromit ur hundburen, så förstod jag att jag inte kommer att orka bära honom - vördsamt - bort mot bilen. "Vad gör jag? Hur ska jag få till det här?", frågade jag mig själv. "Skottkärran!!", bestämde jag mig sedan efter en viss tveksamhet. Fast jag är övertygad om att Gromit själv skulle tycka att det var hur kul och spännande som helst att åka skottkärra.
När jag och - alla mina hundar - åkte iväg så kom jag sent om sider på att man måste nog ha tillräckligt med pengar med sig. Sagt och gjort så åkte - alla mina hundar - och jag till centrum för att fixa likvida medel. Under bilfärden upprepade jag högt för mig själv: "Det här är det mest makabra jag gjort i hela mitt liv!!"
Att få vara nära sin matte känns lugnt och tryggt.
Väl framme på Albano, så går jag in till receptionen, förklarar att Gromit ligger - död - där ute i bilen. Jag betalar, och tjejen ber mig gå ut till bilen för att vänta på att de ska komma ut med en bår. Jag öppnar bakluckan, jag klättrar in intill Gromit. Jag smeker och klappar honom. Det regnar. Efter en stund kommer en djurskötare och presenterar sig. Hon ber mig köra in bilen bort mot sidoutgången.
Där lyfter hon och en veterinär ur Gromit ur bilen med lakan och dyna och allt. De bär honom in genom dörren. Jag följer tätt efter. När jag går in genom dörröppningen, så ser jag att de har tänt två ljus som står på bänken. Jag blir genast så rörd. För det var ju detta som jag hade berövats när Gromit dog hemma. Jag hann ju aldrig ta farväl. De lägger Gromit på britsen. Jag trodde att de bara skulle ta honom på en bår och inget mer. Jag smeker Gromit över pälsen. Sedan säger jag: "Jag vet att det är lite makabert, men jag bara måste...", sedan pussar jag honom på bläsen - precis som jag alltid har gjort i över fem års tid. Men denna gång passar jag mig för den där röda vätskan som har runnit ur hans nos. "Du kan vara kvar här så länge du vill.", förklarar djurskötaren. Innan de går ber jag dom att hjälpa mig att få tillbaka dynan och lakanen. Sedan står jag där med min älskade Grompa och jag smeker och jag pussar och jag känner igenom hela hans kropp; från nos till svanstipp, tassar, trampdynor och klor. Jag förundras lite över att tassarna nu inte alls längre är stela. De är nästan precis som vanligt, förutom kallheten då.
Till slut bestämmer jag mig för att lämna honom, men jag kan inte. Jag går tillbaka och smeker och pussar en sista gång. Jag går mot dörren, stannar, tvekar. Jag går ut genom dörren, vänder mig om igen för en sista...
><
Ni kanske minns att för någon vecka sedan när jag kastades mellan hopp och förtvivlan - fram och tillbaka - så nynnade jag ständigt på "Imorgon är en annan dag". Fast att jag egentligen inte gillar musik i den genren, hade jag länge tanken att göra en Gromit-tribute-filmsnutt till denna låt, men hann inte innan det var för sent. Fast... nu är den här.
Här finns Gromit-tributen utan krånglet som beskrivs här nedanför.
Bilden som aldrig blev tagen.
Gromit brukade alltid tokrusa i köpcentrumets "hemliga" korridor med vilda, glada och överlyckliga lekinvitsskutt. Det var nog bara Grrrromit själv och jag som uppskattade de vilda skutten. Både Spirou och Wilbur försökte mest att undvika att bli totalt nedprejad. :)
Och "som vanligt" så har jag ju inte rättigheterna till musiken, så vi kör "same presidure as last time": Buffra upp bägge videosnuttarna, sätt sedan igång dom samtidigt, men denna gång behöver du inte sätta Gromit-tributen på "mute". På min personliga film, så börjar musiken efter första rubrik-rutan "Gromit, virvelvinden från Furuvik"
Gromit-tribute-filmsnutt.
kj