Eller rättare sagt: Nu ska jag klaga igen.
Förra söndagen var Louise och jag uppe på brukshundklubben för att träna lite. Ja, ni läste rätt! Jag - träna! På brukshundklubben! Det var plogat och fint på planerna. Tack, Fredde!
Vi hade precis kommit dit, och stod och talade om vad vi skulle träna. Det första som kom upp var att träna att våra hundar skulle kunna gå förbi utan att rusa fram till varandra. Sedan skulle det även förstås bli någon liten agilityhopphinderkombination. Just när vi står där intill staketet kommer ett par med en bordercollieblandningsliknande unghund förbi på vägen. "Ska ni träna? Agility?", frågar mannen. "Vi har inte riktigt bestämt oss vad vi ska göra... Vi har precis kommit hit!", svarar vi. "Får vi se på?", frågar mannen. "Eh.. Ja...!", blev vårt svar lite förvånat. Louise och jag fortsätter vår "träningsplanerande" utan att ge någon större notis av det främmande hundekipaget som nu går runt staketet. När de är cirka 5 - 10 meter ifrån oss tänker mannen släppa lös sin hund. Deras jycke har satt upp riktningen mot mina jyckar som sitter fastbundna i lydnadshoppet som står intill mig. "Eh..? Jag vill inte att de ska hälsa!", säger jag ganska bestämt. Mannen hejdar sig. Kvinnan säger lite tyst: "Det här var nog ingen bra idé!". "Varför får de inte hälsa? De vill ju det!!", frågar mannen förvånat. "Jag är här för att träna precis det - att inte hälsa på alla hundar som är här!", svarar jag. Sedan samtalade vi lite om alla våra hundars ålder (deras var fem månader), och jag hann säga att jag tyckte deras hund var söt innan de lite molokna lämnade oss. :)
Louise och jag står som två frågetecken. "Men... ", undrar jag, ".. frågade de inte om de fick titta på? Då tror man ju att de menar det! Varför frågar de inte om hundarna får hälsa innan de tänker släppa fram hunden?" "Jovisst!", svarar en lika förvånad Louise. "Sedan kan man ju undra varför de ville stå och titta på? Men det kan man ju inte neka dom, eller hur?"
Undrar om de tyckte vi var "sådana där snorkiga brukshundsfolk", som jag tyckte dylika var när jag själv var nybliven hundägare? Fast skillnad var nog att både Louise och jag ansträngde oss att låta trevliga, men bestämda.
Hur som helst gick vår lilla träningsstund bra. Hundarna uppförde sig ganska väl. Lilla Hjördis har förresten blivit jätte-duktig på hopphinderkombinationen.
Appropå det! Träning, alltså. Gromits nya epilepsi-veterinär tycker att han kan börja så smått med agility och annan träning nu när Fenemal-dosen verkar vara okej. Om han själv tycker om det, och tycker det är roligt. Hans värden var mycket bra, men man ska kolla upp värdet igen i jämna mellanrum (om cirka ett halvår). Om inget annat händer, förstås. Veterinären berättade om det här med positiv stress (helt okej) och negativ stress (absolut icke okej).
Hon berättade dock även om hennes ex-makes hund som hade epilepsi. En bekant hade varit hundvakt, och tagit med den till någon form att hundaktivitet (utställning? tävling?). De var alltså där enbart för att titta på. Hunden blev jättestressad, fick ett krampanfall som inte gav med sig. Hunden avled.
Gissa om jag hade världens ångest när Gromit satt i bilen och skällde uppfordrande när Spirou och Wilbur fick var sitt kort träningspass. "Så länge han skäller lever han!", tänkte jag för att lugna ned mig själv. Nä, det här MÅSTE tränas!!! Luuuugn "vänta-på-sin-tur"-hund