Nu gör jag så där igen... vänta lite... Först lämpar jag över några bilder hit. Det kommer nog bli ett bildinlägg denna gång... vänta....
Alla bilder är från mobiltelefonen, så därför är det extra fina bilder som är knivskarpa och fina med djupa färger och sånt - eller inte, kanske...
Juldagen.
Gromit och Spirou fortsätter märgbensgnagandet på deras julklappar.
Wilbur visar upp ett gammalt märgben "från förr". Hans julklappsben från denna julen blev kvar i Österskär.
En liten stund godissök på juldagen. Ärligt talat så blev det inte mycket mer hundaktiviteter denna dag. Vi snarkade sen ikapp - folk som fä (hundar, alltså).
Nu har det blivit nyårsafton. Direkt efter jobbet så gick vi till fältet som är där bakom parkeringen. Oj, va jyckarna sprang (som synes på bilden... *harkl*). Men det sprangs och kutades en hel del faktiskt. Speciellt av Grrrrooomittt.
Titta! En springande hund! Spirou kom lite på efterkälken när han bara måååste äta upp nåt som jag inte egentligen vill veta vad det var för nåt.
Medan vi gick där på fältet så hördes lite knallande och fyrverkeriande borta i horisonten, men Spirre brydde sig inte så himla mycket. Yes! :)
Vid bilen. Hundarna fick vänta medan jag gick och slängde bajspåse. De såg väldans förvånade ut när jag bara sa "Stanna! Kvar!" och lämnade dom där. "Hörru, va håller hon på me, den där matten? Varför ska vi stå kvar här för, när hon får gå där?!"
Nu kommer det bilder som är dagsfärska...
Det blev en spontan promenad i Fästngskogen i morse i solskenet. Synd att jag inte hade med mig den riktiga kameran.
Det var evigheter sedan vi var där i Fästingskogen, som är mycket fästingfri vid den här årstiden. Fast skog och skog? Kan diskuteras. Det är mest ett kalhygge nu för tiden.
Efter jag hade tagit denna bild, fick jag en lysande idé! Varför inte vända på det hela? Gissa varför...
Tja... i alla fall jag tycker att utsikten över sjön och solskenet är tjusigare än kalhyggebakgrunden på bilden ovan. Och nej! Sjön lutar inte - utan det är fotogra... Nej! Fel! Det är kameran det är fel på *harkl*.
Men, titta! Nu lutar inte sjön lika mycket längre, fast Gromit vägrar nu att glo in i kameran. Aldrig är man nöjd liksom.
Vi gick mest i spåren efter sådana där gigantiska skogsmaskiner.
Wilbur var på ständig godissten- och stubbjakt. Eftersom vi som sagt gick på ett kalhygge så fanns det gott om stubbar - till Wilburs STORA lycka! Det var knappt att godispåsen räckte till.
Här en sten som hette duga! Javisst, ja! Vi vänder på steken...
Stenen från andra hållet - med vacker utsikt.
Ja, ja... mera stenar med varsin hund ovanpå.
Gromit kommer rusande - både över och under stock och sten.
Och så en liten stund posering på stor godissten med sol tittande fram mellan trädstammarna. :)
Wilbur och Gromit hittade en ihålig stubbe! Det gäller att sätta tassarna rätt.
"Men.. när kommer det där godiset egentligen?", undrar Gromit som tycker att matte är alldeles för långsam. Ser ni en liten ljus prick där borta i bakgrunden - det är Spirou.
Jag ville vänta på Spirre. Gromit tycker helt klart att han har fått lov att vänta alldeles för lääänge på sitt godis, därav hans lite sura min. Jämför med ihålig-stubbe-bilderna ovan; först jätte-glad och förväntansfull, sedan "Hallå, hur blir det?"-min. På den här sista bilden, så ser han mest uppgiven ut.
Vacker Spirou i solstrimma.
Gromit pysslar och hjälper markägaren med lite skogsavverkning.
Haha! Till slut fick jag upp byrackarn upp på stenen! Gromit och Wilbur hade innan skuttat upp på stenen. Visserligen är den gigantisk, men det lutar ganska "bestigar-vänligt" på den här sidan (syns dock inte på bilden). Spirou tyckte däremot att stenen var "bestigar-omöjlig". "Men hallå!", sa jag till honom, "när Wilbur - som fyller 13 år nästa vecka - kan lätt skutta upp, så ska för sjutton även du kunna komma upp på den!! Vilken mes du är!!". Envis matte som jag är, så fick jag till slut upp honom - med hjälp av lockande vante (och lite lätt "rumpstöd"). Här står han på vanten och lyssnar medan jag triumferande och glatt berömmer honom: "Jag visste ju att du kunde! Jag sa ju det! Världens bästaste Spirre-Spirou!!"
Wilbur och Gromit står bakom mig och är ganska missnöjda. De vill ju visa matte om och om igen att de kan skutta upp på stenen. Men de fick vänta en stund - för det blev så trångt uppe på stenen när de liksom stod i vägen för Spirou som behövde lite svängrum.
Här har Spirou min vante i mun. Han är ganska glad - eller rättare sagt, mycket glad och nöjd!! Sedan när vi skulle gå därifrån ville han inte gå ned.
Här visar även Wilbur och Gromit upp sina "gigantisk-sten-bestigar-talanger".
Ja, stenen var ganska stor - fast inte lika hög som "Stor-stenen" som finns lite längre bort i Fästingskogen.
Jo, medan vi gick där i lugn och ro i den solstrimmedränkta skogen så pangade och skjöts det från andra sidan sjön under sista halvan av skogspromenaden. Det var inte smällare eller fyrverkeriande utan det lät som vanligt gevär-pangande (inte för att jag är nån expert, men jag gissar). Antagligen var det väl nån trevlig jägare som tränade prickskytte eller nåt sånt - och det är ju bra att de tränar, eller hur?
Spirre däremot tyckte det var "sådär", men han "stod ut". Kanhända att en anledning till att han tvekade så att hoppa upp på stenen - som krävde ansträngning och precision - var att han var redan innan lite låg. Men jag ville att hans självförtroende skulle upp! Visst ifrågasatte jag mig själv lite grann när jag så envist ville att han skulle lyckas, men glad blev Spirou i alla fall när han väl stod där högst - över oss alla - med mattes vante i munnen och med glatt triumferande viftande svans!
En liten stund innan detta så hade jag bjudit Spirre på lite grenkastning och grendragkamp (mycket på grund av pangandet). Vi går nu "off-pist" (alltså inte på nån stig eller liknande) parallellt med vägen, men på behörigt avstånd. Jag vill ha god marginal ifall nåt händer (om rådjur plötsligt dyker upp etc). Medan jag leker med Spirou så glömmer jag då bort Wilbur för några sekunder. Gissa om jag får hjärtsnurp när jag ser Wilbur - som är på ständig godisstenjakt - med bestämda steg trava bort mot två stenar som ligger i mitt tycke alldeles för nära vägen. Samtidigt så hör jag en bil komma upp från backen.
Jag väljer att inte blåsa i pipan för jag har märkt att han nu för tiden kan ha svårt att lokalisera vart ljudet kommer ifrån. Han är ju faktiskt snart 13 år, och hans hörsel är inte riktigt som en unghunds längre. Jag vill absolut inte att han ska få för sig att vi är på andra sidan vägen eller nåt. Så jag ropar istället mitt falsett-Wiiiilbur. Efter några rop så hejdar han sig från sin bestämda stenjakt, och stannar och lyssnar - han försöker höra vad ljudet kommer ifrån - han ser åt vårt håll, men står kvar lite undrande. Jag ropar och tjoar och viftar med armarna. Till slut så kommer han med en min som säger: "Jaha är ni här borta. Jag som trodde...!"
Så det kan bli när man inte tänker sig för. Fy på mig! Medan jag ropade och hade mig, så hade jag även i tankarna att jag får inte verka upprörd - för Spirous skull.
Den så kallade "Stor-stenen" (gammal bild).