Ja, detta funderar jag på lite då och då. "Eh.. Vadå?", undrar ni. Jo, det här med Grompan och att han var typ helt rabiat för ett och ett halvt år sedan. Det var "incidenter" både i flocken och vid hundmöten med främmande hundar. Men nu... är det harmoni och ett behagligt lugn som har sänkt sig över oss alla. Varför? Ja, inte vet då jag. Det som har förändrats sedan dess är:
1. Gromit har blivit äldre (mognat?).
2. Jag har blivit duktigare på att läsa av hundarnas signaler, och blivit säkrare på hur jag ska hantera spända situationer (både tydligt/strängt och framför allt med lättsamt förlöjligande).
3. Flocken har naturligt decimerats i och med Keatons bortgång vid 14 och ett halvt års ålder (helt naturligt, men dock så sorgligt).
Keaton på hans 14-års kalas.
Förr var det spänt och risk för slagsmål lite då och då, men nu... nada! Okej, visst händer det - men ytterst sällsynt - att det blir surt. Senast det var ett slagsmål mellan mina jyckar var på julafton (på jobbet) och här hemma på Wilburs födelsedagskalas (när det är party ska det väl va´ lite "röj" ;)). Båda gångerna var efter godisutdelning, vid "eftersök" av godisrester på golvet. Vi hade absolut inga problem att sära på dom, och lugnet kom åter direkt efter. Allt var som en axelryckning, typ. Det är sånt som händer, och inget mer med det. Eller har jag fel?
Jag fortsätter ändå envist till exempel att slänga ut godis på tomten eller att lite då och då ge dom tuggben - för jag tycker att de ska klara av det - att samsas om flockens tillgångar. Om/när de är ute efter precis samma godbit, så talar de med varann: "Stick! Den är min!" - "Okej, jag går hit bort istället!". Mina tre okastrerade hanhundar kan mycket väl stå och nosa i samma luktfläck utan tjafs. Till och med när det uppenbarligen är en löptik som har gjort den. Att det är löptik märker jag på det typiska "hanhunds-smackandet".
Om det nu skulle uppstå någon spänd situation, så kan jag numera bättre hantera den, och vägleda mina hundar, så att det inte blir något bråk.
Jag har inte riktigt koll på hur länge den stökiga perioden höll på, men jag gissar att Gromit hade "humörs-problem" i ungefär upp emot ett år (vid c:a 2-3 års ålder). Så inget "quick-fix" här inte. Det fick ta den tid det nu tog.
Gromit har ett eget märgben, men Spirous bara "måste" vara godare, anser tydligen Grompan. Därav denna sittdemonstration
Varför skriver och ältar jag nu detta gamla? Jo, dels för att jag funderade på detta tidigare idag när jag fixade käk till mig själv. Spirou och Gromit står bredvid och kollar intresserat på medan jag utövar min köksmästarkonst. Det var bland annat vid dessa tillfällen som slagsmål förut kunde plötsligt bryta ut, men nu är hundarna bara naturligt avslappnade, och visar lugnande signaler när det/om det behövs.
När jag stod där vid spisen och tillagade himmelskt väldoftande köttbitar och klyftpotatis (enligt hundarna i alla fall, och ja, det smakade faktiskt gott), tänkte jag på att jag förut - när det var så där jobbigt, när Gromit visade näst intill rabiat aggressivitet - hade tråkiga funderingar på att man kanske borde omplacera, eller till och med avliva den annars så goa och söta Lill-Grompan. Buster-tankar dök ofta upp. Att omplacera (eller avliva) någon av de äldre hundarna fanns inte en tanke på - de var här först! - även om jag nu inte kunde utöva mitt stora agilityintresse med dom på samma vis som jag kan med turbo-Gromit.
Måste dock poängtera att envisa tankar - att det bara ska gå - oftast fladdrade omkring i mitt inre. Att trots det var jobbigt, så kommer det bli bättre - troligtvis, kanske, hoppas... Jag måste väl nu kunna påstå att envisheten var rätt val. Eller? Kommer det ändå - en dag - bli en sorgens dag med förödande slagsmål med blod och förtvivlan? Vetskapen om att två nära släktingar till min Gromit har avlivats i förhållandevis för tidig ålder (5 resp 8 år) på grund av aggressivitet tynger mina tankar. Men ofta funderar jag på hur mycket de egentligen kämpade emot att behöva ta detta hemska beslut? Vad gjorde de för att desperat förhindra detta?
Ibland... eller rättare sagt: ofta så har vi i min familj en ganska rå och morbid humor. Efter det att jag berättat om dessa Gromit-släktingar, så skämtar vi glatt och rått om Gromit: "Bäst att passa på nu, medan han fortfarande lever. Han kommer ju dö när han är 6,5 år!" (genomsnittet (typ) mellan 5 och 8) Som det är nu så lutar det absolut inte åt det hållet. Just nu är det "bara" epilepsin som hänger som en grå dum oviss tyngd över ens huvud.
Världens bästaste hundar!
Den andra anledningen till detta ältande är att jag nyligen har hört nya berättelser om andra som har liknande problem som jag själv hade då. Men... även de verkar resonera annorlunda än vad jag gör; att det finns inget annat att göra än att avliva, eftersom det är fel på hunden (mycket snabbt konstaterat av dom, utan att visa att de har/har haft någon större tanke/tid på att ifrågasätta detta konstaterande), eller att omplacera de äldre - ej "hobby-träningsbara" - jyckarna. Att ålder och mognad kan ha något med problematiken att göra, att låta saker och ting ta sin tid, eller att hundarnas vardagliga situation har någon påverkan på hundarnas oönskade beteende etc.
Har jag så fel i mitt tänkande om hundar, slagsmål, aggressivitet, uppfostran, hobbyträning och etik?
Ärligt talat så har jag så svårt att låta bli att bara fort och elakt döma. Men vad vet jag om deras situation? Hundarnas och/eller ägarnas? Inte ett smack! Vad det finns runt om dom, som de inte talar om, som mycket väl kan rättfärdiga deras resonemang? Eftersom jag nu inte vet detta, så har jag absolut ingen rätt att tänka att de har så fel. Har förresten aldrig någonsin någon rätt att tänka så!
Eh..? Eller har jag det? Jo, förresten, visst har jag väl det! Visst får man väl tycka att någon har fel, så länge man inte elakt dömer ut den - så länge man visar respekt och i alla fall försöker förstå den andres resonemang. Det är väl tur att man tycker olika. Vad tråkigt det skulle bli annars. Tänk er en värld full av en massa identiska gråa dumma Kerstinar som härjar omkring! Huva! Vilken hemsk tanke! Brrrrr!
Tänk om alla dessa agilitynördar till människor som går banvandring skulle se precis likadana ut, och göra precis likadant - vad tråkigt det då skulle vara att titta på medan dessa memorerar banan. Ja, för det är ju "jätte-kul" att vara publik till banvandring. Eh..? Det skulle faktiskt vara ännu tråkigare! Jag lovar! Nu så gör de ju i alla fall liiite olika, och de har olika färg på kläderna, och så... bla, bla, bla...
På söndag är det Gromits fyra-års kalas. Hehe! Det är bäst att passa på medan han fortfarande lever. Hehe! Undra vad för gott han ska få smaska på då, min guldklimps-Grompa? ♥