Jaha, så var helgen över - igen. *suck* Jag som skulle göra så mycket, byta till sommardäck, bada och trimma/klippa hundar, städa lite här och där och ställa undan den där elljusstaken. Blev nåt gjort av det där? Nope! Jag är liksom i otakt med tiden. Kommer inte i gång med saker, sitter och slöar, dåsar till och plötligt är klockan sen eftermiddag. Och nu minsann är man pigg som en pelikan (klockan.är snart midnatt ), men nu är det ingen idé att sätta igång med saker. Inte så klokt heller med tanke på att man ska upp tidigt imorrn. Ja, ja... Hopplös är vad jag är. *suck*
Redan i fredagskväll kände jag att lördagen skulle bli dum. Mycket riktigt! Det blev en äkta "Bläh-lördag". Det tycktes som om inget funkade. Digitalboxen strulade först, sedan internet-uppkopplingen, och som grädde på moset började mobil-telefonen att krångla. Till slut tog jag ur batteriet, med följd att man måste slå in PIN-koden för att få igång den igen. Jaha! Och vad är den då?!! Den gamla telefonens PIN-kod kunde jag perfekt, men den dög minsann inte! Dumma telefon! Så himla petnoga! Eller PIN-noga, kanske. Jag letade bland alla mina papper i en timme tror jag. Nja, det var nog en halvtimme, kändes dock som en timme. *suck* Men nu kan jag den. Koden är....Nä, skulle inte tro det. Hur som helst somnade jag i lördagskväll, sur och irriterad på det mesta. Hundarna hatade mig, och jag dom.
När jag vaknade sedan i morse, så funkade internet igen. Märkliga ting, de där dator-grejorna. Jag fattar ingenting. Det är nog nåt elektroniskt. ;) (från Hasse & Tage:s "I sportaffären", tror jag. Om jag minns rätt)
Det finns numer gott om omkullblåsta träd i skogen.
Just det! Något som fungerade i lördags, var att hundarna och jag tog för första gången i år en riktig skogspromenad. Visserligen var vi "i otakt med tiden", så jag kunde inte riktigt njuta av skogsturen, som blev av vid halvsju-tiden på kvällen.. Eftersom jag nu inte kom igång med någonting förrän sent på eftermiddagen så blev allt förskjutet, så Gromit och Spirou fick sina piller minst en halvtimme sent, och då blir jag orolig - speciellt för Gromit - och det retade mig under promenaden. Man kan säga att jag ångrade min slöhet tidigare på dagen.
Men det som fungerade var att speciellt Gromit skötte sig exemplariskt i skogen. Han smet inte en endaste gång fastän han hade mycket spring i tassarna. Duktig vovve! I och för sig var väl hans matte även hon duktig, eftersom hon hade hökögat ständigt påslaget, som ständigt påminde honom om skogens regler: Hundar är vid sin mattes sida. Under skogsvistelsen var det en ständig varierande träning; ömsom lek och skoj, ömsom uppgifter som balanseringsövningar på stenar och nedfallna trädstammar och ömsom strängt bestämmande från min sida. Måste säga att efter denna promenad fick jag tillbaka av mitt tappade självförtroende. För ofta inbillar jag mig att mina hundar är fruktansvärt ouppfostrade och olydiga. Men de kan faktiskt ofta uppföra sig ganska väl.
I morse strax efter nio, så åkte vi till skogen igen. Vi var där i en och en halv timme. Plötsligt när vi går där i godan ro, så hör jag en människoröst ropa strängt till sin hund (antar jag). Instinktvis så vill jag typ automatiskt sätta på mina jyckar koppel, men jag hejdar mig. Talar förstånd med mig själv. Är cool. Istället för att i panik koppla upp, så säger jag åt mina jyckar att skutta upp på en stor sten som råkar vara i närheten. Inga problem. Spirou spanar dock efter människoröst-ljudet. Och jag förstärkte nog en hel del med att jag hade svårt att låta bli att spana ditåt också. Vi fortsätter strax vår promenad bortåt.
Efter en stund så har jag plötsligt sex hundar! Tre svarta labradorer kommer glatt rusande genom buskagen. De kommer i full fart mot oss. Jag har mött dom en gång tidigare för cirka ett halvår sedan. Vis från den gången så visste jag att det antagligen skulle gå bra, så jag - var cool igen - och bara utbrast glatt: "Vilka fina vovvar! Va kul!". Labrador-ägarna, som kom lugnt eftersläntrande, cirka en halvminut senare, visade inte någon uns av tanke att det kanske inte är lämpligt att låta jyckarna rusa fram så där. Och jag visade inte heller någon uns av att jag egentligen tycker att de inte riktigt uppför sig väl (hundägarna, alltså). Så jag får väl skylla mig själv. Istället så slog vi följe en stund, och vi talade trevligt med varandra. Hundarna lekte litegrann, men Gromit var inte så himla road. Han höll sig för sig själv. Duktig vovve! Jag menar, om han nu tyckte det var jobbigt, så valde han att hålla avståndet istället för att bråka. Bra, Grompan!! (Labradorerna var två syskon, hane och tik samt deras mamma)
När vi sedan tog var sin stig, så fick jag faktiskt med mig rätt hundar. Minns ni den stränga människorösten som jag hörde tidigare på promenaden? Jag antog att det inte var labradorägarna, utan att det troligtvis var fler i skogen. Mycket riktigt hör jag röster när vi nästan har kommit fram till den stora stigen/vägen igen. Men jag ser ingen, och jag går sakta, för att låta dom hinna försvinna därifrån. När vi sedan går på skogsvägen, så är det Wilbur och Spirou som är fruktansvärt nosiga, och ivriga att spåra upp... ja, vadå? Jag misstänker att det var en löptik. Wilbur försökte, på hans vanliga "lömska" sätt, att bara "råka" trava iväg lite väl snabbt. "Vadå? Var du, matte, inte med? Det hade jag ingen aaaning om!", bortförklarade han sitt tilltag när jag strängt tillrättavisade hans "rymmar"-fasoner. Även Spirou försökte med samma väl dolda små "rymmar-försök". Det kändes lite märkligt att det var Gromit som var den lydigaste av de tre. Han kanske är sjuk, eller nåt?
Solen sken i den arla morgonstunden.
Väl hemma var det frukost-dags för mig. Precis när jag skulle förtära min lyxiga måltid (varm O´Boy och ostmackor), så ringer min vän Therese. Hon hade "hittat" (läs: nära på kört på) en liten jack russell. Therese är en av flera som är som en "lös-hund-magnet". Min klubbkompis Catherine är även hon en dito. Alla lösa hundar liksom dras till dom.
Det lilla problemet med Therese är att hon (och hennes dotter) är allergiska mot bland annat hundar. Men hon är även en stor djurvän, så det var liksom självklart att man fångar in rymmar-jycken, för att inte riskera att den blir överkörd, och att ägarna ska få tillbaka sin hund välbehållen. Men problem uppstod när man inte har något koppel (eller liknande), och att man inte kan ta in hunden i bilen (pga allergin). Hur som helst så fixas de praktiska hindren, tar hem hunden till sig (ute på tomten, hunden fick absolut inte komma in), ringer polisen. Den första polismannen (från Norrtälje-polisen) var mycket trevlig och förstående. Han sökte i ägar-registret efter öronmärkningens siffror, men hittar ingen ägare. Therese blir då istället kopplad till Täby-polisen, där en totalt oförstående man uppmanar henne att släppa ut hunden igen (!). "Den får väl hitta hem själv!", tyckte polismannen. Han brydde sig med andra ord inte ett dugg om hundens väl, ägarnas oro, eventuella trafikskador ifall någon olycklig stackare råkar köra på hunden - plus att det är "lös-hund"-förbud just nu i markerna. Med andra ord så uppmanade denna polisman till regelbrott. Ibland så undrar man... *dubbel-suck*
Therese lämnade dock sitt telefon-nummer (på hennes uppmaning), ifall ägarna skulle ringa polisen. Fast hennes dilemma med att som hundallergiker plötsligt blivit med hund kvarstod!
Efter cirka två och en halv timme ringde Täby-polismannen, talade om att ägarna hade hört av sig, undrade om Therese fortfarande hade kvar hunden. Ja... Det hade nog blivit ganska pinsamt för denne polisman om han hade blivit tvungen att förklara situationen för hundägarna om Therese hade följt hans uppmaning att släppa lös hunden igen.... Just det, ja...
Husse och jack russell återförenades dock med många glada svansviftningar. Och Therese och hennes barn fick jobb med hundsanering av kläder, sig själva och utemöbler. Vad gör man inte för en liten hund-stackare på villovägar!
Just det! Senare på kvällen, vid åtta-tiden, tog jag hundarna med mig till brukshundklubben för en liten stund agilityträning med Gromit. Min tanke var i och för sig att jag skulle träna alla tre, men klockan... som sagt, jag är i otakt med tiden. Det blev ju mörkt, och lyset funkade inte, så Spirou och Wilbur fick nöja sig med en promenad istället, där Gromit förstås även han följde med.
Jag hade egentligen tänkt att köra en liten bana med Gromit, men på grund av mörkret, så blev det bara längre hinderkombinationer. Gromit var förresten JÄTTE-duktig på agilityplanen, min bästa agility-Grompa!
