Hur går det för Spirre-Spirou, då? Alltså min skottberörda lilla springer-herre. Ja, han har bra luktsinne i alla fall. Igår kväll när vi skulle ta promenad "nere i byn", så tvekade han att hoppa ur bilen. Han vädrade misstänksamt i luften innan han på min inrådan faktiskt måste skutta ur bilen. Jag är övertygad om att han mycket väl känner krutlukten hängande i luften.
Mycket riktigt, efter några minuter så knallar den första smällaren av en bit ifrån. Jag utbrister min stora glädje över detta, och greppar efter godiset. "Schmackos!! Vi har ju ingen schmackos med oss! Hur kunde jag glömma schmackosen!!!", säger jag glatt medan jag frikostigt bjuder alla fyra hundarna på vanligt, tråkigt torrgodis. Och det slank ned i Spirou-strupen hur bra som helst. Jag tror nog att jag lurade honom lite grann där, när jag tjatade om att jag inte hade nån schmackos. Spirou vet vad ordet "schmackos" betyder (= hans favvogodis), dock vet han inte vad ordet "inte" betyder. ;)
Jag tror att på vår halvtimmes långa (korta?) promenad, så small det av cirka 3-4 knallar. Jag är glad, och ganska nöjd, över att Spirou ändå relativt glatt (nja) följde med oss. Ja, han var i alla fall så pass normal att han både kissade och bajsade samt till min stora glädje även intresserat nosade in luktfläckar. Han fick förstås beröm för allt detta. Tänk att man plötsligt blir glad och berömmer jycken för nåt så trivialt. :)
Det uppstod en ny liten svårighet med min anti-Spirouskottberörd-träning... Jo, samtidigt så tränar jag att slyngel-Pingu inte ska dra i kopplet, med hjälp av att jag tvärnitar när hans koppel sträcks, vilket händer typ stup i kvarten. Ja, och detta kan ju nu Spirou missuppfatta att jag är osäker och ängslig på grund av krutdoft och smällare. Ja, ja... vem har sagt att saker och ting ska vara lätta för - när det kan vara svårt.
Många hundar, och många koppel blir det.
En liten lustig sak på promenaden:
Vi fick hundmöte, en husse med en liten cairnterrier (typ) på den mycket isiga vägen. Eftersom jag förstås har mina icebug-kängor på mig, så brydde jag mig inte om halkan för egen del. Inför hundmötet så styr jag in alla fyra hundarna nån meter upp på en infart till en villa. Den hunden jag mest koncentrerar mig på är.... lilla Linus (det trodde ni inte, va?). Cairnterriern med husse är precis på väg att passera när jag glatt berömmer mina fyra hundar och bjuder lika glatt på varsin godbit. Jag, i min enfald, inbillar mig att hundmötet alldeles strax är över. Men icke! För cairnterrierhussen ställer sig - bara ett par meter ifrån - och tyst iakttar oss. Följande konversation lyder typ så här:
- Nu ska vi inte utmana ödet... - va duktiga ni är! (bjuder på fler godbitar till alla fyra) .... när det är så halt.... Bra... va duktiga du är, Linus!!
- Jag vill att min ska lugna ned sig, så hon inte blir/är rädd. (hunden står blickstill och glor utmanande (?) på mina hundar).
- Ja, jag är i alla fall inte rädd (var då i den något tillspetsade situationen inte säker på vad mannen egentligen sa)... va duktiga ni är! (bjuder alla fyra på mer godis) Bra, Pingu! Bra, Linus! Duktig, Spirre! .... men vi ska nog inte utmana ödet så mycket mera... Bra! Va duktiga ni är!! (bjuder godis) ... ska.... Duktiga vovvar! (bjuder godis) ... innan.... för jag vet vad mina hundar kan... Fina vovvar!!" Fast mannen och hans hund står envist kvar, lika still, de rör inte en fena. ... som sagt, vi kanske inte ska utmana dom så mycket mer...
- Kom xxx, så går vi! Mannen går lugnt bortåt med sin lilla hund, som tydligen nu har "lugnat ned sig", så den inte blir "rädd".
Jag får med mig alla mina fyra hundar med koppel och allt och vantar och godis och bajspåsar. Nej, nu överdriver jag! Jag hade precis slängt bajspåsen, vilket jag var ganska glad över, så jag slapp att även hålla reda på den. ;)
Okej, det är mitt problem om jag har svårigheter med hundmöten - ingen annans. Och om nån - av för mig okänd anledning - absolut vill ställa sig ett par meter ifrån och glo på mina hundar - så får de göra det. Men... jag behöver inte gilla det! Faktiskt.
Cairnterrerier-hussen tyckte nog att jag var dum, och att han hade rätt. Och kanske han hade det..? Eller inte... Äh, spela roll! Huvudsaken att han är lycklig med sin lilla jycke.
Haha! Ett annat lite roligt hundmöte för nån vecka sen...
Jag, Spirou och Pingu är på väg mot jobbet en morgon. Vi går vid järnvägsparken. På en parallellgångväg ser jag en äldre tant med en border collie. De båda står stilla och iakttar oss. Jag antar att tanten vill se vilken väg jag strax kommer att välja: gångvägen mot dom eller gångvägen bortåt. Jag antar att hon vill undvika ett hundmöte på den smala gångvägen.
Jag och mina hundar fortsätter lugnt mot gångvägskorsningen. Precis innan jag svänger höger mot centrum och åt det håll som tanten med border collien står, så går de mot oss. De står nu på samma gångväg jag alldeles strax tänker gå in på. Jag blir lite konfunderad över detta eftersom jag misstänkte att de ville undvika oss.
"Min hund gillar inte andra hundar!!", upplyser tanten ropandes till mig över snövallarna. "Okej...", säger jag och tänker varför går hon då hitåt? "Jag ska ditåt!", ropar jag och pekar mot centrum, "Vart ska du?" "Jag ska ditåt!", svarar tanten och pekar åt gångvägskorsningen som jag alldeles strax kommer att passera. Hennes hund lägger sig nu ned på marken "... och nu vägrar hon att gå!!", upplyser tanten mig. "Eh..? Jo, jag har bråttom... så jag går väl förbi dig, då!", säger jag. Border collien har nu åter ställt sig upp. Den står stilla, halvvägs upp på snövallen - och spänner sig mot oss, och Pingu gör likaså mot den. Jag avbryter hundarnas "konversation" med ett bestämt "Äh, kom, så går vi!", och börjar gå mot gångvägskorsningen. Men då fick tanten fart på sin hund och de går raskt förbi gångvägskorsningen och bortåt. Då ser jag att hunden har ena baktassen i förband. "Har hon gjort illa sig?", ropar jag. "Ja, och hon är lite sur och grinig!", upplyser tanten. Observera att vår konversation var hela tiden vänlig.
Men jag var något undrande efteråt. Jag menar, om tanten nu inte ville möta oss på den smala gångvägen, varför stod hon inte bara kvar där hon stod från början? Eller kan det vara så att hon bara följde efter sin hund; när denne gick framåt, så gjorde även hon det. När hunden stannade, så gjorde även tanten... *något förbryllad*