Flocken har börjat landa, typ. Det har inte varit nåt slagsmål mellan Wilbur och Pingu på evigheter. Ja, det var länge sen sist, i alla fall. Pingus användande av liten Linus som rolig pipleksak har även det avtagit. Senast var väl förra helgen (då jag hotade att ta den ena hunden för att klå den andra med). Om Pingu börjar trakassera lillpysen, så har jag inte några större svårigheter att få honom att sluta upp med busfasonerna. Jag har börjat fatta hur han funkar, typ.
Han är ganska söt, pipleksaken.. nej! Jag menar Linus.
De senaste dagarna så har jag satt mig en liten stund på farstubron och bara gosat så där spontant med alla fyra jyckarna. Eftersom jag inte riktigt litar på att Wilbur och Pingu klarar av att ha sina nosar tätt intill varandra, så kör jag min "gos-teknik" som jag kom på när det var Gromit v/s Wilbur-bataljerna; medan jag klappar och gosar, så styr jag dom samtidigt med händerna, så att det hela tiden är huvudkli på den ena hunden, samtidigt som det är rumpkli på den andra. På det viset har de aldrig nosarna tätt intill varandra - fast de är precis nära. Enkelt, men effektivt - och alla är glada.
Här ligger Wilbur (den svarta fläcken i typ övre mitten av bilden) och Pingu väldigt nära varann i soffan. För säkerhets skull så klappar och kliar jag Pingu lugnt och avslappnat. Men egentligen är dessa lugna klappar mest ett sätt att kamouflera för att jag vill - ifall det skulle behöva - vara beredd att ta ett stadigt grepp ifall det skulle muckas gräl mellan de två.
Även en liten lillpys vill gosa ibland.
Spirou och Pingu har absolut inga problem med att ligga nära...
... som synes.
Det var faktiskt ett tag då jag misstänkte att Spirou inte alls gillade Pingu, eftersom han typ aldrig ville ligga tätt intill honom, som han ofta gjorde med Gromit. Fast.. sen försökte jag minnas om Spirre gjorde så även när Gromit var liten valpspoling. Men jag kommer faktiskt inte ihåg när de började med sitt gos. Kanske var det sen när Grompan hade blivit lite större - som nu med Pingu.
Och lite då och då ska storebrorsan Spirou slicka ren Pingus ögonvrår.
Eh... Okej, då! "Du och jag, Spirou"
Pingu har däremot alltid - från första början - velat vara nära Spirou, vilket Spirre inte alltid har uppskattat.
Då det begav sig; Farbror Wilbur visar lillvalpen Pingu var skåpet ska stå.
Pingu och Wilbur har till och med kunnat vara i köket tillsammans utan något bråk om resurser. De har alla ätit sin middag samtidigt utan något värre tjafs; lite morr från Wilbur när Pingu (som äter upp sin mat på nolltid, till skillnad mot Wilbur) har kommit i hans tycke lite väl nära. Men när jag har sagt till, så har Pingu lugnt och spontant lagt sig ned och haft tassvård efter maten, istället för att psyka och irritera Wilbur.
Och när de två har varit ifrån varandra (till exempel när jag har gått ut med två i taget), så har det inte varit några som helst problem när de har mötts igen; inga antydan till att mucka gräl. Inte heller när någon av dom har varit ute på tomten, och sedan släppts in igen och de möts i den relativt trånga hallen. Inget råkurr heller då jag kastar ut en näve godis på gårdsplan när jag släpper ut hundarna från bilen efter vi har kommit hem från jobbet. No problemas! Vilket nog mycket beror på att Wilbur har insett sina begränsningar om det skulle bli fight; hellre undvika bråk än att mucka dito.
Med andra ord, så har det gått framåt...
... tills nu tidigare idag. Men hallå?!!!! Hur förbaskat dum får man va egentligen?
Bara för att allt har varit så smooth och fint, så är man dum och slutar ha ögonen i nacken, vilket jag hittills hela tiden har haft.
Jyckarna får sin middag inklusive Wilbur. Alla fyra glufsar i sig från respektive skål. Jag skyndar runt för mig själv, för det är middagsdags även för mig, och jag vill käka min egenhändigt inhandlade middag från McDriven i lugn och ro framför Mästarnas Mästare på TV:n.
Wilbur äter långsamt. De andra tre har redan ätit upp sitt. Jag ser på Wilbur att han känner sig lite orolig, och jag tycker att han inte ska behöva det. Och så vill jag inte heller riskera att han struntar i sin middag (han behöver gå upp i vikt) bara för att han tycker det är stökigt/bråkigt runt om. Därför flyttar jag hans matskål till vardagsrummet.
Wilbur följer med och börjar äta. När jag går tillbaka till köket för att sätta igång mikron för att värma på min nyttiga middag, så möter jag Pingu i hallen, och jag tänker att jag egentligen inte borde lämna Wilbur med matskål samt slyngel-Pingu utan uppsikt. Jag menar, bara för att Pingu uppför sig i köket, så är det inget som säger att han även kommer att uppföra sig i vardagsrummet. Hundar har ju sitt eget sätt; de är mycket situationsbundna. Allt runtomkring ingår liksom i allt.
Dum som jag är, så struntar jag i mina egna farhågor (KLANTMAJA!!), jag slutar plötsligt att ha ögon i nacken, jag bara går in i köket - lämnar de två notoriska stridstupparna ensamma med en fylld matskål - för att värma hamburgaren. Femton sekunder senare när jag går in i vardagsrummet igen, så ser jag Pingu stå med Wilburs matskål mellan sina framtassar, och Wilbur står cirka en meter ifrån - dovt morrande - och Pingu gör detsamma. Spänningen är total. *suck*
Jag går lugnt - och tyst (tror jag i alla fall) fram med avsikt att lugnt mota bort/lyfta bort Pingu därifrån...
Men jag hinner inte göra nånting förrän slagsmålet är igång. Bläh!
Fast jag är van. Med mycket van hand så lyfter jag bort gruffande Pingu från Wilbur. Och sur som en ful, ilsken, ettrig krokodil slänger jag ut Pingu genom ytterdörren (ja, jag öppnade den först). Pingu blev förvisad ögonaböj! Jag smäller igen dörren.
När jag går in igen till vardagsrummet, så har Wilbur hoppat upp i soffan. Han är lite ängslig. Jag ställer upp matskålen i soffan framför nosen på honom, och uppmanar honom att äta. Vilket han faktiskt - efter kort tvekan - gör.
Jag går ut för att se till Pingu.
Spirou och Pingu samsas i fåtöljen. Undrar vad de spanar efter?
Ungefär så här såg Pingu ut när han hade blivit utvisad. Bilderna är från en liknande situation, fast då med Gromit istället. The story remains the same.
Pingu står nedanför altanen, och ser olyckligt upp mot mig. Jag muttrar nåt, men inte så jätteilsket. Pingu kommer genast mot mig, och han vänder och buffar in rumpan - den vänliga sidan - mot mina ben. Han vill bli omklappad och förlåten, typ.
Vi går in. Wilbur står uppe i soffan och äter upp sin mat. Bra!
Efter att jag har ställt undan Wilburs nu tomma matskål, så sätter jag mig i soffan, och så ska - förstås - bägge kombatanterna vara nära sin matte, tryggheten. Så där sitter jag med en värsting på min vänstra sida och en gammal pensionär på min högra, och bägge skulle absolut luta huvudet i mitt knä.
Men det gick det med, utan mutter och knorr och morr. Det är en konst att vara cool, att tagga ned i dessa lägen; att försöka smitta av sig av lugn och ro. Att berömma, dela med sig med lika många klappar till de bägge och att vara trygg. Samtidigt som man är beredd - ifall att.
Efter en liten stund så hördes snarkningar från de båda, där de låg bara ett par decimeter ifrån varandra.
Fast... jag ska säga att mina ögon i nacken är nu - åter igen - ordentligt påslagna. Pingu har åter (nu senare på kvällen) börjat visa ängslan/beredd att attackera, och spanat oroligt/surt mot Wilbur när han (Wilbur, alltså) rört på sig.
Det känns lite som back to square one, faktiskt. Idiotiskt! :(
Spirou och Pingu spanar och spanar - sida vid sida.