Det här året har verkligen börjat bra - INTE!
Motarbetad tycks man i alla fall vara. "Tingestena är emot en." Allt ifrån att jyckar dör till att blixtlåset till de enda jeans jag äger går sönder. Det har nästan gått så långt att det hela börjar bli ganska komiskt.
Igår när jag kom hem så skottade jag i ren frustration så gott som hela gårdsplanen SAMT hela uppfarten in till tomten - en sträcka på cirka 30 meter långt - minst, och en bilbredd bred. Ja, man ska ju förena nytta med... "onöje"! Idag känner sig min rygg lite ledbruten. Men stark blev jag i alla fall. Eh..? Nja... Kanske. Men varför betala en massa pengar för att gå på gym när man kan skotta bort den häringa onödiga snön som dom envisas med att hälla över oss, och få muskler helt gratis.
Nu är snön (för den här gången) bortskottad - för hand med skyffel.
Ja, vad är det för vits med att vara i så kallad "uppförsbacke"? Vad är det så himla bra med det? För bra ska det väl va´, annars så skulle väl inte dessa "uppförsbackar" existera, eller hur?
Jo, det "braiga" med motgångar är, förutom erfarenheten i sig själv, att man även blir rackarns bra på att smida B-planer. Va´ skicklig jag kommer bli! Hurra för alla B-planer!!
Fast... om dessa "istället för"-planer verkligen kommer att funka... DET är en annan sak.
*skrattar* Om det är nån som undrar vad i all världen som nu har hänt så återkommer jag sen, när jag vet mer. Om ni inte kan hålla er till tåls, så får ni väl helt enkelt fråga mig. Om jag svarar? "No clues!"
Det kanske är nån som undrar om jag är lite bortskämd.. Svar: Ja! (eftersom jag har ett jobb, jag har nånstans att bo, bilen funkar, jag är ej döende, hundarna trivs (för det mesta), mat och dryck finns i köket osv...)
Förresten...
Jag har fått frågan om jag nu efter Keatons bortgång ska skaffa mig en till jycke. Svar: Nej!
Gromit och Keaton i vild jakt efter bollen.
Gromit är ju Keatons "efterträdare". Jag skaffade honom bara lite i "förtid". Förutom det så skulle jag aldrig (man ska i och för sig aldrig säga aldrig) skaffa mig en till hund/valp innan Gromit har mognat och "funnit sig själv". Han blir tre år nu i februari. Jag tycker att det ska vara minst fyra-fem år mellan jyckarna. Faktiskt inte enbart för hundens uppfostran och mognad, utan även för att risken att de ska dö samtidigt är mindre om man har ett bra ålders-spann mellan dom. Man ska - fast det är hemskt och tråkigt - tänka framåt. Jag menar: Det är hemskt nog att en hund dör. Det är ännu värre om flera gör det inom en kort tidsperiod.
Jag har nästan följt mina egna regler. Mina hundar är/var födda 1990, 1995, 1999, 2002 och 2007. Buster föddes i och för sig 1994, men... ja, ni vet. Didrik, som bodde hos mig hans sista två år, var två månader äldre än Baloo. De dog (vid 14 års ålder) med sex veckors mellanrum. "Bläh!", säger jag.
Min tid som "många-hundsägare" är (troligtvis) över. Jag hade ju som mest fem hundar ett tag. Nu har flocken - helt naturligt (av ålder) - decimerats. Tre hundar räcker definitivt. Ibland känns även tre lite för många. Man har liksom bara två händer. Och kvalité går faktiskt före kvantité.
Att ha flera - eller mååånga - hundar är en rolig och nyttig erfarenhet. Man lär sig såå mycket av jyckarna genom deras egen kommunikation i flocken. Jag ångrar alltså ingenting. Den stora frågan är dock hur kommer min flock vara sedan. Jag vill ha både mellanpudel och springer spaniel. Fast... jag har märkt att de tycks leka och trivas bäst inom sin egen ras. Då funkar det ju inte med "bara" två. Tre är lite orättvist. Och fyra för många! *suck*
Här är mina söta och goa hundar inte "för många"...
... däremot lite grann här (trimdags).
I alla fall kan de kännas för många om eller när nån är "trasig".
De är definitivt för många när matte är på dåligt humör.
Vid koppelpromenad känns dom ofta som "för många".
Eller ouppfostrade, kanske?! ;)
Nästa hund ska bli så väluppfostrad och duktig och.lydig och.. Nej! Sluta! Får väl lov att erkänna att visst har jag lite valpnoja ibland, men...
Nej, nu ska jag ta hand om, och träna de jyckar jag har. Jag menar, man skaffar ju sig hund för att "ha hund" - inte för att "ha valp". Fast... dom e ju såå sööööta.... den rosa magen... de söta små tassarna... med de söta små klorna... och de söta vassa tänderna... valp som bjäbbar och har sig... som inte kan gå i koppel. Hm... Det kan inte mina vuxna jyckar heller. Så... Nej, ingen valp! Nu är det bestämt.
Keaton, c:a 4 månader.