Lastar hit bilder först... vänta....
äh, nu kollar jag in TV istället, vänta lite till.... :)
Äh, jag tappade lusten, ni får själva hitta på nåt kul/spännande till bilderna så länge. Återkommer sen...
2012-09-04
... kommer snart bli fullständig - med text till bilderna *wow* - bara två dagar senare. Hm..? Undra egentligen varför just dessa bilder? Jag kommer ju inte ihåg nu!
Hm? Jo, det här är nog från den andra gången som Spirou faktiskt för en stund hängde på Pingus uppmaningar till lek. De har hittills bara gjort detta fyra gånger. Alltså lekt kombinerade brottnings- och jaktlekar.
Här har leken typ avstannat. Då satt sig Pingu rakt på huvudet på Spirou, som inte riktigt verkar uppskatta det hela. Men... han står ut.
"Öh? Vad är det här för en knölig sak jag sitter på?" verkar Pingu fundera.
Här har till och med Pingu gett upp. Om nån (mot förmodan) skulle undra vad jag egentligen höll på med ute på tomten, så kan jag berätta att jag roade mig med att röja ogräs med grästrimmern.
Jag har faktiskt en lite filmsnutt där lill-Pingu ger grästrimmern en rejäl utskällning. Ska bara fixa till filmsnutten först, sen så ska ni få se den. Nångång.
Jaha..? Och vad har vi här då? Jo, två hallonätande springer spaniels. Pingu bufflade (= uppföra sig som en ohyfsad buffel. Vet inte om ordet "buffla" egentligen existerar, om inte, så gör det det nu) förstås sig fram och knuffade burdust bort Spirou från hallonen. Snälla Spirou väntar då tålmodigt att Pingu ska flytta på sig...
... vilket han förstås inte gör - så länge det finns smaskiga hallon kvar. Spirou gav till slut upp, men han upptäckte några blåbär* istället, och mumsade lite nonchalant, så där i förbifarten upp dom.
Om nån skulle undra vad jag egentligen pysslade med ute på tomten, så kan jag berätta att jag höll fortfarande på med grästrimmern. Nä, nu ljuger jag!! För... egentligen så röjde jag här först, och sen därborta där de översta bilderna togs. Som sagt, viktiga detaljer...
Jaha..? Och varför denna gamla bild? Varför laddade jag för två dagar sedan upp den hit igen? Jo...
... för att illustrera att jag, den gamla erfarna agilityinstruktören har klantat sig litegrann med den blivande agilitystjärnan Pingus träning. Inte för jag oroar mig, men...
Förra veckan nångång (eller nåt sånt, kan vara två veckor, ett tag sen i alla fall), så råkade Pingu rusa upp på gungbrädan och den vippade förstås över med en duns. Pingu blev överraskad, men jag gjorde ingen notis om det. Det var liksom inte läge för att göra nåt. Det var liksom försent.
Pingu och jag var sedan några dagar efter det på agilityplanen och tränade lite... och så gör jag samma misstag - igen. Lill-Pingu rusar upp på gungan, men jag hinner denna gång få tag i brädan innan den vippar över med en duns. Just då tänkte jag mest bara på att jag var glad att han hade glömt den lilla "överraskningsfadäsen" några dagar innan.
Men tror du inte att Pingu lyckas - åter igen - rusa upp på gungan. Och jag hinner inte få fatt i den. Kaaaduuunsss!! "Den där prylen är ju läskigt, ju!", visar sen Pingu, och skyr den roliga (?) gungbrädan som en... inte vet jag! Som en liten springer spaniel skyr en läskig, vippande och dunsande gungbräda, kanske.
"Jaha!", tänkte jag lite lugnt, satte mig på gungan och bara var. Pingu höll sig på behörigt avstånd. "Aldrig jag kommer närma mig den där!!", visade Pingu, "men... dom där korvbitarna som dimper ned intill gungan doftar förstås väldans gott.. Nä, jag kan nog riskera livet för några korvbitar!", tänkte han sen och vågade sig närmare. Och till slut så tog han korvbitar som jag hade lagt på själva brädan.
Fast... jag ville förstås att han skulle sätta tassarna på brädan, inte att han bara tog bitarna direkt i munnen (vilket jag i och för sig var glad över att han nu vågade). Så jag höll nu handen över godbiten, och hoppades att han slutligen skulle krafsa på min hand. Suck! Just då ångrade jag att jag har innan tränat omvänt lockande. "Jaha!", tänker nu Pingu när han inte får fatt i korven, "Jag ska förstås göra tvärtom. Jag backar och låtsas att jag inte vill ha korven - och ser bedjande på matte! Då öppnar sig handen, så jag får mumsa!"
Alltså precis tvärtom vad jag nu - just då - ville. Suck!
Ja, ja.. Pingu fick i alla fall upp ett par tassar till slut på gungan. Som sagt, jag är inte ett dugg orolig för det här. Tycker mest det är lite komiskt, bara. Hur jag kan klanta till det. Det kommer att ordna sig.
Pingu, Spirou och min bil. Visserligen inte hemma på gårdsplanen, men ändå.
Haha! Jo, apropå att saker och ting skiter sig. Förrförra lördagen, på kvällen efter den där rallylydnadstävlingen då bus-Pingu satte skräck i halva rallylydnadsfolket, så fortsatte eländet. Hundarna och jag kommer hem efter att vi har handlat. Nja... det var förstås bara jag som hade varit inne på ICA. Hundarna är nämligen portade där.
I alla fall, väl hemma på gårdsplanen - precis - när jag säger åt Spirou och Pingu att hoppa ur bilen, så drar grannen igång världens fyrverkeri (!!!) Spirou är ju som ni vet skottberörd, så han vägrar att hoppa ur bilen, men Pingu, som hann skutta ut, och som för tillfället är ganska ljudkänslig, eller blev det just då kanske, rusar runt och varningsskäller hejdvilt.
Pingus varningsskällande lugnar liksom icke ned den redan ängsliga Spirou (som jag tidigare har lagt ned en hel del träning på), som i sin tur absolut inte lugnar ned Pingu. Suck! Vilken vanmakt! Jag vill ju - förstås - inte att även Pingu ska bli skottberörd/rädd. Wilbur, däremot, han är totalt cool.
Jag är absolut inte på humör. Jag är trött, och det enda jag vill är komma in för att sätta mig i min sköna soffa och slappa. När fyrverkeriknallarna slutar, så lyfter jag helt sonika ut Spirou ur bilen. För jag tjatar inte. Jag lockar och pockar inte för något som min dumma hund inbillar sig är farligt. Jag vill visa: "Spirou, lita på mig!"
Exakt när jag sätter ned Spirou på marken, exakt när hans tassar får fäste i gruset... så kommer en fyrverkerikaskad till! Suck!
Spirou skuttar i panik omeddelbart tillbaka in i bilen. Pingu, som hade lugnat ned sig, börjar igen att hejdvilt rusa runt och storbjäbba. "Tack! Tack för det!!", ropar jag lite halvhögt och frustrerat bort mot grannen. Vanmakten isar i mina ådror. Wilbur, han strosar runt lite lugnt, totalt oberörd.
"Nej! Vad håller jag på med?! Så här får jag inte känna mig!", tänker jag direkt, och tar mig själv i kragen. Jag lyfter åter igen ut Spirou ur bilen, skrattar lite uppgivet åt eländet och går in. Och så var det inget mer med det.
En cool Wilbur. Bilden är tagen på nyårsdagen 2011.
Ja, ibland så går saker och ting ens väg - ibland inte. So what? :)
PS. Efter fyrverkerikvällen så har nu Pingu varje gång han har hoppat ur bilen, men enbart på kvällen, inte dagen - skuttat runt och varningsbjäbbat hejdvilt - utan den minsta anledning. Fast nu ikväll så bjäbbade han bara tre, fyra skall innan han lugnade ned sig, inte typ 15 som tidigare. Det går framåt! DS.
* Vid närmare efterforskningar :) så var det faktiskt en liten hallonkvist som växte lite för sig själv, som Spirou upptäckte så där i förbifarten.