Vilken ovanligt beskrivande rubrik.Redan nu förstår man exakt vad texten här nedanför kommer att handla om. Jasså inte? Äh! Rubriken ljuger i alla fall inte. Det är söndag idag!
Hundarna, framför allt Gromit och Spirou, försökte förgäves att väcka mig imorse. Men jag har faktiskt ett svagt minne av att jag stapplar upp vid sex-tiden och öppnar ytterdörren, så att de kunde gå ut på tomten. Om det nu skulle vara så himla nödvändigt att gå ut. Ja, ja. Till slut så vaknade jag ordentligt - tydligen.
Någon gång på förmidaggen - innan jag åt frukost (!) - tränade jag "jaktspanieltjohejsan" (det måste finnas ett bättre namn på detta) ute på tomten. Det är det.... fjärde träningspasset, tror jag. Vid "höger/vänster"-träningen fick både Spirou och Gromit dummisar istället för godislock. Spirou blev lite tveksam och därmed långsam, men gjorde rätt. Jag ska kanske fortsätta ett tag till med godislocken, eller kanske jag ska variera?
Gromit är bara så fenomenal!! Han gjorde "klockan" klockrent! Nu vet jag inte om jag har avancerat denna träning "rätt", men efter Gromit apporterat den vänstra dummisen, så satte jag honom vid utgångspunkten igen, la ut dummyn igen, och kommenderade mot den högra. Han gör helt rätt, apporterar den - och detta med fart! När Gromit är vid mig, så råkar det bli så att dummisen som låg till vänster hamnade bakom Gromit. Då passar jag givetvis på att testa "Ut" - varav Gromit gör en helomvändning och apporterar även in den - i full fart. Okej, visst låg dummisarna enbart typ fem - sex meter ifrån - men ändå! Grompan gör rätt. Han tycks fatta!
Wilbur tycker också det är kul, men han tycker godiset är roligare än dummisarna, så därför så fick han fortfarande köra med godislock i "höger/vänster"-träningen. Fast han har helt klart blivit bättre - framför allt gladare och snabbare - vid själva apporteringen.
Däremot blev jag lite "gramse" på honom, när han och Spirou hade paus medan Gromit tränade. De pausade hundarna stänger jag in i en liten provisorisk kompostgallerhage. Men en viss liten ful byracka skuttade över gallret. Plötsligt stod det en förväntansfull träningssugen pudel mitt i Gromits "klocka"! Fast lydig (?) som Wilbur är, så kom han och satte sig bakom mig när jag sa åt honom. När det var läge så åkte "en viss" pudel in i kompostgallerhagen igen. Ha!
Efter min frukost (vid en tidpunkt då de flesta kanske har lunch), så var det tydligen dags för en tupplur.... Äh! Jag somnade.
Ja, så här ska det väl se ut sen när de är färdigutbildade- fast med en riktig and. Detta är en gammal bild.
Någon gång på eftermiddagen tog jyckarna och jag en liten längre koppelpromenad (cirka en och en halv timme). Jag tror att jag slog rekord i att möta folk och fä. Annars brukar man ju aldrig möta någon här hemma i Stava.
Först var det den lilla Bichon Frisén (med matte, så klart). Wilbur tycker den är jätte-söt! Sedan mötte vi hon som har fyra fem rottweilers. Mina jyckar är ju inte så där överförtjusta i större mörka hundar. Allra helst inte om de har ett ståtligt uttryck. Vi var alltså på väg att möta fyra (kan varit fem. Jag är så pass mycket koncentrerad på mina egna, så jag vet inte riktigt) STOOORA och ganska mörka jyckar, som travar med bestämda sviktande steg och med svansarna stolt högburna upp i luften. När jag ser att mina hundar spanar in vårt stundande möte, säger jag med glad och ljus stämma: "Titta vilka fina hundar!", samtidigt som jag försöker obemärkt korta upp kopplen - utan att kopplen stramar och drar. Jag ser i ögonvrån att rottweilerserna drar i sina koppel för att komma mot oss. Tjejen har lite problem att hålla emot. Hon styr in alla hennes hundar in på en tomtuppfart. Där står de skymda bakom några buskar, och väntar på att vi ska passera dom.
Mina jyckar vädrar mot buskarna. Eftersom jag befarar att det kan bli gruff precis då de får synintryck, så säger jag återigen med denna överdrivet pipigt löjliga ljusa och glada röst: "Nämen se vilka söta!!" exakt då mina hundar ser alla rottisarna. Alla hundar uppför sig näst intill perfekt. (Något återhållsamt grymt från en rottis, och Spirou som spanar lömskt mot dom.)
Apropå det! Lite skvaller. Med andra ord: Detta är enbart hörsägen, så det behöver inte vara helt sant. Men bichon frisé-matten berättade förut att de hade mött rottweiler-tjejen med alla jyckarna PLUS barnvagn. Rottisarna hade visat sitt "ogillande" över bichon friséen. Precis samtidigt kommer det en bil i alldeles för hög fart med tanke på smal grusväg och människor/hund/barnvagnsmöte. I tumultet som uppstod - hundgruff och slänga sig åt sidan så man inte blir överkörd - så välte barnvagnen och bichon frisé-matten ner i diket. Allt gick bra, men det får en att tänka efter lite...
Tillbaks till idag...
Vi fortsatte promenaden mot hästhagarna. När vi går där på gångstigen mellan hagarna, så "rymmer" en.. sån där mindre häst ut från hagen. Den var större än en shetlands sheepdo... Nej! Fel! Shetlandsponny heter det väl? Men mindre än en islandshäst (heter det väl?) Där stod jag och hundarna - alla med mer eller mindre hästskräck - och undrade: "Vad gör vi nu???". Den lilla rymmarhästen gick däremot lugnt och betade. Gräset var tydligen grönare och godare mellan hagarna. I hagen mittemot gick två större hästar och ett sött litet (eh..? "litet"??) föl (väl?). Som sagt: Jag är en verklig hästexpert. Från hagen där rymmarhästen kom ifrån hördes ett gnägg, och en utav de större hästarna svarade. De gnäggade till varandra ett par gånger till. "Va kul!", tänkte jag, "de pratar med varandra. Häftigt!". Som sagt: Jag har stoooor hästvana. ;)
Hundarna och jag står på behörigt avstånd och funderar: "Ska jag försöka locka in rymmarhästen i hagen? Men hur då? Jag kan ju inte ta hundarna med mig. Då kanske jag skrämmer iväg alla istället. Det "lilla" fölet blev ju nyss lite rädd för jyckarna. Kan jag lita på att hundarna sitter kvar om jag lämnar dom här på den smala gångstigen? Och hur ska jag få in hästen igen? Den har ju inget koppel på sig. (Ja, jag vet att det inte heter koppel!) Törs man gå nära "en sån där" häst, tro?"
Gammal bild som visar vår hästrädsla. Ingen törs vara nära det stora "hästmonstret".
Efter en längre stunds tvekan, så bestämmer jag mig för att istället gå bort till stallet för att berätta om rymmarhästen. Det kan ju vara så att den brukar "rymma" för att sen gå in i hagen igen. Mycket riktigt ser jag när jag vänder mig om att den "kryper" tillbaka under staketet till sin hage. Ytterligare en häst av större modell kommer travande i denna hage. En fux, tror jag. Haha! Detta berättade jag enbart för att jag ville försöka visa att jag i alla fall vet om att det finns nåt i hästväg som heter "fux"!
Borta vid paddocken eller heter det volten, kanske. Äh! Vid hästarnas agilityträningsbana så håller de på och tränar. Jag ser också en tjej som sitter på en bänk intill "hästagilitybanan". Hon har en schäfer och en till svart jycke (skymd bakom buskarna). Eftersom hundtjejen talar i telefon, väljer jag att berätta om rymmarhästen till de som tränar. De tackade så mycket, men förklarade att "ponnyn" (så heter det visst) brukade strosa runt lite grann, och att det inte var någon fara.
Jag fortsätter att gå, och precis innan jag ska passera hundtjejen vid bänken upplyser hon mig lite spydigt att hennes hundar "inte vill hälsa på andra hundar". "Eh..? Det vill inte mina heller!!", svarar jag med lite förvånad och undrande samt något överlägsen röst. Visst, det finns dom som tycker att alla hundar ska hälsa på alla hundar, men jag gjorde absolut ingen antydan till att låta mina jyckar gå fram till hennes.
Väl framme vid vägen väljer jag att gå bort mot stigen på andra sidan "hästgården". På gården möter vi en man med en kopplad golden (eller liknande. Som sagt: jag är så koncentrerad på mina jyckar, så... ) Inte ett antydan till gruff vid detta hundmöte heller. Vi går in på den lilla gångstigen som även den går mellan hästhagar. Strax ser jag att vi kommer möta hästar på den mycket smala stigen. Jag väljer då att gå in ett par steg vid en ingång till ena hagen för att invänta hästmötet. Jag ser till att mina hundar är näst intill bakom mig eftersom de mötande hästarna kommer att komma väldigt nära. Gromit har ju vid tidigare tillfälle gruffat på mötande hästar. Jag inbillar mig att om mina jyckar gruffar kommer hästarna blir skrämda, ryttaren kommer att ramla av och bryta nacken, och hästen kommer att skena bort till den stora länsvägen och bli påkörd och dö. Sånt har jag minsann sett på TV! Jag ser nu att på den första hästen sitter en mycket ung ryttare. "Måtte det inte hända något nu!", tänker jag samtidigt som jag glatt talar om för mina hundar hur duktiga dom är.
När de två hästarna passerar hälsar vi vänligt mot varandra (hundarna uppför sig perfekt). "Väntade du på att vi skulle passera?", frågar den äldre ryttaren. "Jaaa!", svarar jag lite förvånat eftersom jag tyckte det var självklart att göra detta på denna smala stig. "Åh, tack så hemskt mycket! Va´ snällt!", svarar hon. Trevligt folk, de där hästmänniskorna. I alla fall de flesta...
En stund senare möter vi - precis när jag ska plocka upp - en man på cykel med två stycken större mörka hundar. Hundarna drar bestämt mot mina jyckar, som spanar in dom tillbaka. Mannen har uppenbara problem att balansera cykeln och envist dragande hundar på den smala grusvägen. I detta möte var det nog inte riktigt läge att enbart tala med min fånigt glada "vi möter söta hundar"-röst. Istället motar jag in mina mot diket, och tar för säkerhets skull ett tag i Gromits och Spirous halsband - utan att dra i kopplen. Inget händer denna gång heller.
Strax efter får vi möte av en bil. Jag skyndar på att gena in på en uppfart. Bilens förare saktar tydligt in, och passerar i lagom fart samt vinkar trevligt mot oss när han kör förbi.
En minut senare kommer nästa bil. Denna förare saktar knappt in, och fortsätter i samma fart - fast jag ännu inte hunnit fått till mig alla tre hundarna mot dikesrenen. Jag surar genast till, och ångrar att jag inte istället valde att ställa mig demonstrativt mitt i vägen - för att göra ett "statement". *suck* Ja, sån e´ jag.
Gromit i skuttar-tagen. Foto: Louise.
Senare på kvällen åker jag ner till brukshundklubben för ett kort agilityträningspass. Tyvärr hann jag bara med Gromit. Tyckte det var viktigast att träna honom eftersom det snart är tävlingsdags.
När vi kommer dit är det två små-tjejer som leker fäktning med varsin slalompinne. Jag gillar inte när folk leker med våra dyra hinder. Vid den ena bänken sitter två tonåringar med en gul - och ganska fet - labrador. Jag binder upp Gromit vid den andra bänken samtidigt som jag säger "Hej!". Tonåringarna hälsar tillbaka, och börjar gå därifrån, men den feta labradoren vill vara kvar. Den kör en variant på "retriever-strejk": Den sätter sig demonstrativt på rumpan, och vägrar flytta på sig. (Oftast brukar annars "retriever-strejk" vara liggandes platt med magen på marken.) Det var inte lydnad som fick hunden att flytta på sig utan ren rå-styrka från sin unga matte, som knuffade den upp på tassarna igen. Okej, visst nu har jag fördomar, men kombinationen fet labrador, "retriever-strejk" och flexi-koppel gjorde att jag genast "dissade" dessa hundägare. Fy på mig!
Jag går bort för att justera hopphöjderna på hindren. Tonåringarna ropar åt de två små-tjejerna (som nu har slutat att leka fäktning med slalompinnarna) att de ska gå hem. Men tjejerna svarar att de "vill se hunden träna" (hunden är alltså Gromit). "Mamma sa att ni skulle gå hem!", upplyser tonårstjejen, "Och pappa med!!" (detta sagt med eftertryck). Jag kan inte låta bli att skratta till lite. Tyckte det lät så lustigt med "och pappa med!".
"Jasså, ni får inte vara kvar?", säger jag till små-tjejerna när de går förbi mig. "Kan din hund hoppa genom däcket?", frågar den ena lill-tjejen allvarligt. "Ja, det kan han!", svarar jag. "Kan den göra slalom också?", undrar hon då lite imponerat. "Ja, det kan han!", upplyser jag dom glatt. "Kan han ALLA hinder?!", frågar nu den andra lill-tjejen och visar med armen runt över hela agilityplanen. "Jo, han kan alla hinder!", svarar jag nu med lite stolthet i rösten. "Vi ska träna för att vi ska tävla nästa helg!", förklarar jag nu. "Vilken tid är det?", undrar de nyfiket. "Det är inte här, utan borta i Märsta!", upplyser jag. "Är det långt bort?", undrar de. "Nja... Det tar väl cirka en 45 minuter med bil!", säger jag, "men helgen efter det är det tävling här!""Åhhh!", säger de två lill-tjejerna i kör och ser länge på varandra. De går sakta bort efter sina storasyskon och den feta gula labradoren.
Efter att jag har justerat hopphöjder och hinder, värmer jag upp Gromit. "Hallå därborta!", hör jag en ung röst bortifrån vägen samtidigt som det även hörs ett kort försök att hejda frågan . Jag vänder mig om och ser en kvinna med en liten flicka borta vid staketet. Jag känner inte igen dom (de är ganska långt bort), men jag vinkar tillbaka. "Ville du något?", undrar jag sen. "Vad ska du göra?", ropar flickan över planen. "Jag ska träna!", svarar jag. "Vilken lång bana du har gjort!", ropar flickan nu lite förebrående. "Jag har inte bestämt mig än vilka hinder vi ska köra!", försvarar jag mig lite förvånat. Flickan verkade nöjd med mitt svar, så hon fortsätter sin promenad med sin mamma (?), och jag börjar stolt träna min Gromit - som kan alla hinder! :)
Visst är ungar för härliga!