Igår var det dags att trimma springrarna. Ja, jag körde som vanligt en sån där halvdan vardagstrimning. Jag brukar borsta alla hundarna en gång i veckan (på helgen), men förra helgen var de ju agilitytävlingar bägge dagarna, så då blev det inget. Jag hade faktiskt redan bestämt två helger sedan att de skulle trimmas denna helg, eftersom helgen efter denna är det också tävlingar. (Förfärligt vad mkt "helg" det blev här då. Va tjatigt det blev...Ja just det. Men sluta nu då. Ja ja... Den schizofrena Kärran dök upp från ingenstans. Hjälp!)
Så igår när jag vaknade var jag helt inställd på borst o trim. Vaknade vid åtta-tiden. Först gjorde jag ingenting, sedan lite ingenting, o efter det åt jag frukost (ett par ostmackor med varm choklad.). Sedan kom jag på tvätten som låg kvar i tvätt-maskinen från dagen innan. Efter tvätt-upphängning gjorde jag.... INGENTING. Sedan somnade jag till en stund i soffan. (Stund = ett par timmar) När jag vaknade efter "tupp-luren", var jag "svältande" - MÅSTE få ngn sorts mat i mig om jag ska orka MED GOTT HUMÖR trimma tre springrar. Min delikata lunch (vid typ kl. 17.00-snåret) bestod av ett par ostmackor med filmjölk (för att variera från frukosten). Sedan satte jag igång!! Fast först får jag för mig att ta kort på Gromit när han ivrigt visar att han vill upp på trim-bordet - NU!!
Lyft upp mig... NU!
Sedan var det Keatons tur:
När jag kom till vänstra framtassen, där han förut hade ett våteksem, så blev jag så glad att det hade läkt så fint - jag fick återigen ett infall att stolt ta ett kort:
Visst ser det fint ut! (Förutom den ännu otrimmade tassen)
Sedan när jag kom till insidan av vänstra bakbenet, upptäckte jag det här... Att man aldrig får vara riktigt glad... Suck!!
Efter rakning o rengöring ser det ut så här. Inte så farligt faktiskt. Hoppas jag upptäckte det i tid, så att det inte sprider sig mer... (Önskar att jag hade ett skär som rakar "tätare". Jag har bara 10:ans skär.)
Ja, är det inte det ena så är det det andra... I fredags var jag hos veterinären för att Keatons högra öga såg mystiskt ut. Han fick diagnosen "pannus", som man kallar det så här till vardags(!). Jag hade alltså aldrig hört talas om det tidigare. Det är ngt som ofta schäfrar får. (Om ni är nyfikna kolla upp på nätet. Det gjorde jag.) Veterinären var lite fundersam om varför Keaton har fått det - och varför just nu. Han är ju till synes ingen schäfer (det har jag faktiskt papper på!), han har inte exponerats särskillt mkt av UV-strålar. Visserligen är nog hans immunförsvar under all kritik. (Om ni nu har kollat upp "pannus", så förstår ni varför jag skrev just detta.) Keaton är i alla fall glad - det är huvudsaken!!
Till slut en bild på en ny-trimmad Spirou-tass:
Nu idag ska jag borsta Wilbur, o raka hans tassar. Vilket jag fuskade med att inte göra när jag snabbt rakade hans nos inför förra helgens tävlingar. Jag ville att han skulle kunna se hindren ordentligt. Springa kan han även med orakade tasssar. Faktiskt!!