Helt plötsligt har ju lillvalpen blivit sju månader. Vad kan Pingu egentligen? Vad har jag lärt honom under dessa sju månader (minus två, om man ska vara noga)? Jo, jag har till exempel lärt honom att man inte behöver bry sig så himla mycket om den där män´skan ropar på en. (Han är rikigt bedrövlig på inkallning) Vad mer? Okej, nu ska jag inte vara orättvis mot vare sig Pingu eller mig själv, men han borde väl kunna mer grejer än... *funderar ett litet slag*
Okej, lydnadsgrejer; han kan sitt (för ofta lite trögt, men ändå), sitt kvar (ofta i alla fall), "give-me-five" (klockrent), ligg (lite trögt, var kvickare förr), nej (förvånansvärt bra, ibland i alla fall), varsågod (riktigt bra), "tack-tack" (beror på vad han har i munnen, ibland klockrent, ibland totalvägrar han). Hm.. sen är det nog inte mycket mer lydnadsgrejs. (Hm..? Lite lustigt att jag tydligen räknar in "give-me-five" som ett lydnadsmoment, men so what, konst som konst)
Agilitystuff, då? Han kan - när han är på det "humöret" - rusa igenom tunnlar (även platta tunneln, fast då är han långsammare och tveksam), förberedande bakombytesövning (riktigt bra), släppövning, rusa mot kastad leksak, med eller utan hinderstöd (riktigt bra), skutt genom däck (riktigt bra, trots kedjeskrammel, han är ju tyvärr ljudkänslig), targettramp, inomhus (duktig, fint ordentligt tasstryck, önskvärt vore dock lite mer fart och fläkt).
Rallylydnadsprylar: gå-runt-sittande-hund (riktigt duktig), "3-steg-bakåt" (riktigt duktig), "3-steg-framåt" (nja, ganska tveksamt), "sitta-framför-sedan-vid-sidan" (nja, också lite tveksamt).
Freestyle-moves: åtta (han har nu fattat grejen), snurrar (både med- och motsols).
Jaha, vad mer bör en hund kunna, månntro? Låta bli att voffa på främmande hundar, kanske? Gå tjusigt vid sin mattes sida, vore ju praktiskt och bra. Apportering, kan ju vara passande när man har en så kallad apporterande hundras. Ja, att bära saker, pryttlar och annat oavsett material, det gör han, det är den där delen av apporterande som att ge prylen till matte, som är lite *harkl* vacklande. Att samarbeta med sin matte överhuvudtaget, vore också en fin egenskap om byrackarn kunde. Och att låta bli att tugga på sina flockmedlemmar, inte att förglömma. Jycken är ju ändå hela sju månader.
Jag kom nyligen på att för att Pingu-grabben ska kunna lära sig saker, grejer, stuff och sånt, så måste nån lära honom det. Hm..? Jag misstänker starkt att det är jag, moi, som är den som ska fixa detta.
Men... jag har nu länge varit i en träningssvacka, har inte haft nån egentlig lust. Okej, ibland har träningsväckarklockan ringt - och man har satt igång. Men sen några dagar senare, så har man liksom slumrat in igen. Man skulle kunna likna detta med att jag trycker ständigt på snooze när den där träningsväckarklockan ringer. Det har varit korta sessioner av träning, men sen så har man somnat in igen, tills nästa gång hundträningslusten kort vaknar till liv igen. Och så har det hållit på - i sju månaders tid.
Pinguvalp leker riddare. Han heter faktiskt Especial Esquire i stamtavlan. (Esquire = väpnare).
Nä, men nu måste.. vill jag sätta igång. Haha! Jag började med det viktigaste och mest nödvändiga... att lägga till Pingu i SBK-Tävling! Haha! Sen dåsade jag in i soffan igen.
Dagen efter, igår söndag, så skämdes jag lite. Jag menar, jag kan ju inte liksom bara lägga till jycken i SBK-Tävling utan att ha tränat nåt! Så då efter skogspromenaden, så tog jag bilen bort till brukshundklubben. Till de andra hundarnas stora besvikelse tog jag enbart ut Pingu. Han vart dock överlycklig!
Först höll jag på att bli lite skogstokig. Hundeländet kan ju inte ens gå en meter utan att tokdra. Nu överdrev jag visst. Rättelse: Hundskrället kan ju inte gå en halvmeter utan att tokdra.
Så vi började med att träna "transportsträckor på brukshundklubb", och att sitta kvar medan matte tänder belysningen (det hade nu börjat skymma, vaken med tuppen, det är jag det *harkl*). Jag satte "belysningsäggklockan" på 30 minuter, längre skulle vi inte hålla på. Sedan gick vi ned till agilityplanen (Pingu fattade "transportsträcke-träningen" riktigt bra).
Väl nere på agilityplanen började vi med att för första gången hoppa över hinder (25 cm höjd) mot godisskål. Haha! Jag la en liten godbit i skålen, och förde med mig en lite protesterande Pingu runt hopphindret. Han skuttade glatt över bommen, anföll godisskålen med bägge tassarna, tog skålen i munnen - och körde frivarv runt agilityplanen. Jag stod still, förvånad samt något frustrerad, och tittade på medan jycken, vilt skuttande och överlycklig, "bollade" med godisskålen i munnen. Han slängde iväg skålen, rusade kvickt efter, anföll den och lekte runt.
"Effektiv träning det här!", tänkte jag ironiskt, "Bra samarbete emellan oss". Jag gjorde några misslyckade försök att kalla in honom, sen lät jag honom få tokspringa färdigt.
Nya tag. Denna gång struntade jag i att lägga godis i skålen. Tydligen räckte enbart skålen som belöning. Jag är inte den som är den. Om jycken tycker att det är världens roligaste belöning, så är det det! Släppövningen gick så pass bra, så han fick avancera till två hopphinder. Och han upptäckte att det inte var så tråkigt att släppa ifrån sig plastskålen, han och jag liksom samarbetade! *kors i taket!* Om nån skulle undra varför en av klubbens godisskålar är något... låt oss säga... något tilltuggade, så vet ni nu varför. *vissel*
Något jag märkte var att när jag ska få bort honom från skålen mot "startpunkten" framför hindret, så får jag inte dra det allra minsta i halsbandet, för då fryser han till is, vägrar röra på tassarna; han surar. Så upp med godis framför nosen, och locka honom istället till utgångsläget framför hindret. Det ska ju vara fart och glädje i agility - inte surt och stel is-stodhund.
Pingu poserar framför tunnel i spotlightsken.
Vi försökte köra några tunnlar, men det gick idag något trögt. Pingu kunde inte riktigt koncentrera sig på tunnlar denna gång. Det var hästar som gick förbi, det var ljud borta i horisonten, det prasslade i buskarna borta i mörkret osv. Därför försökte vi denna gång inte ens på platta tunneln.
Jag har ju ännu inte bestämt vilken slalominlärningsmetod vi ska köra; 2 x 2, bågar eller den gamla "gå-baklänges"-varianten?
Kanske jag ska åter försöka med 2 x 2? Med Gromit började jag ju med den, men gav upp när jag kom på mig själv att jag tränade aldrig, och orsaken var att jag tyckte det var tråkigt och krångligt. Det blev liksom inget flyt och glädje. Därför tappade jag lusten. Det blev den gamla trotjänaren "gå-baklänges" istället, och det funkade ju. Både Gromit - och jag - tyckte det blev mycket roligare. Ja, det här med motivation gäller inte bara hunden - även matte måste vara motiverad. Annars blir det liksom inget.
Hur som helst, nu när Pingu och jag var på klubben i söndags, så satte jag upp en slalomport och inledde 2 x 2-metoden - med den tomma godisskålen som "kampleksak". Vi tyckte båda två att det var kul. Vi får se hur det blir.
Plötsligt så blir allt svart! Den där halvtimmen hade gått. Ni kommer väl ihåg att jag hade satt "belysningsäggklockan" på 30 minuter. Hur sjutton kan 30 minuter vara så kort?! Fast å andra sidan, så var nog detta lagom. Pingu och jag gick runt brukshundklubben - i mörkret - lite grann som nedvarvning och lite följsamhetsträning på "brukshundklubbtransportsträckorna".
Jag fick lite dåligt samvete att de andra tre jyckarna inte fick gå ur bilen, men... jag måste jobba på det. Det funkar inte att alla hundarna ska få träna/ha roligt varje gång. Antagligen lider jag mer än dom... eller..?
Vi får aaaaldrig göra nåt roligt!