Gårdagens födelsedagskalas innehöll nog det mesta av det en ordinär sammankomst brukar innehålla:
Gäster, "parkeringsstrategi inklusive konsten att inte råka köra över någon hund", öronbedövande och överlyckliga hälsningsvoff inklusive höga glada viga och burdusa hälsnings-skutt, presenter, väldoftande blommor (syrener, ljuslila*), prinsesstårta (inklusive konsten att ge tårtan skugga fast man sitter mitt i värsta sol-ljuset - VARMT!), falukorv/bacon-bakelser, glada skratt, diskussioner, slagsmål och "vänner-igen-lugn". Ni får själva avgöra vad vi människor ägnade oss åt och vad hundarna gjorde.
Ja, det här ser ju städat och ordentligt ut...
Nu försöker jag få alla hundar att se åt mitt håll. Inte lätt med gamle döva Keaton, som sitter därborta! Men än så länge frid och fröjd... Nja, typ i alla fall.
Denna bild är tagen typ... två sekunder innan slagsmålet - Gromit anfaller "plötsligt från ingenstans" Wilbur. Som man kan se här så kollar Wilbur in sitt fat. Kanske Gromit, dumskallen, tyckte att han fuskade, och skulle ha en ordentligt åthutning. Att matte har fått lov att flera gånger "påminna" Gromit själv att inte fuska... Det är ju en "heeel annan sak"! *vissel*
Det blev inga bilder när jyckarna till slut fick sina födelsedagsbakelser - FÖR JAG VAR SÅ ARG OCH FÖRBANNAD och lite besviken på min lilla söta goa Gromit, the troublemaker.
Wilbur tycker nog inte att min beskrivning på Gromit stämmer å det allra minsta: "lilla"?, "söta"? "goa"?? "En otäck beräknande lömsk självupptagen mördarbyracka. Det är vad han är!", tänker Wilbur surt. "Han borde förvisas ifrån denna jord! I alla fall från mitt hem och min matte och min mat och min soffa och.... "
Ja, ja... Nu ligger de här intill och sover.
De blundade alldeles nyss - kameran väckte deras uppmärksamhet.
I alla fall så lär man sig så länge man lever... Keaton skulle inte ha suttit så långt ifrån mig. Nu satt han och envist kollade in min syrra, som stod bredvid honom, för "varsågod-kommandot" istället för att se på mig. Och för att få döva Keatons uppmärksamhet så blev jag tvungen att gå fram till honom några gånger. Min ena bror kom på den "geniala" idén att flytta på syrran till bakom mig istället. Det lät ju som en bra idé, men när då Keaton vände huvudet mot oss, så "small" det. Kanhända att Keaton egentligen inte ville se mot Gromits håll för att det då kunde starta osämja. Ja, vad vet man vad som försigår i jyckarnas värld? Hur som helst så ska detta fungera ändå. Inga slagsmål i min flock!!!
Det var ganska länge sedan sist - faktiskt!! Gromit har nu i en längre period snabbt flytt från spända situationer. Med ett litet tyst morr har han fort sprungit in i ett annat rum istället för att mucka gräl. Vet inte vad som gör att han har hellre flytt än bråkat. Om det beror på att "Matte blir så där otäckt vansinnig då!" eller vad det nu kan vara?
Jag tror även att det finns en tendens att perioder när jag inte har ägnat mig med så mycket träningstid (agility, lydnad, konster eller vad som helst) med hundarna och ökande "slagsmål-frekvens" hör samman. Men det är bara att fortsätta att vägleda och att träna hundkräken... Och att skylla mig själv!
Avslutar med en bild på födelsedagsbarnet - Spirou-stackarn kom lite i skymundan på kalaset.
"Hörru matte! Jag e hungrig... Det är hela två timmar efter middagsdags nu!!!"
* För några år sedan hade jag en syren-doftar-test. På en hundpromenad så provluktade jag olika syrensorter. Den ljuslila varianten doftar helt klart godast!