Jaha. Nu är tävlingsväskan packad. Bilen är likaså, samt fulltankad. Klockradions alarm inställd på ALLDELES FÖR TIDIGT. Köttbullarna är framtagna ur frysen. Så nu imorrn behöver jag bara packa ned frukost och framför allt försöka lyckas vakna.
I tävlingsväskan ligger alla hundarnas stamtavlor och tävlingsböcker - även Keatons. Jag har ännu inte hjärta att ta ur den, så den får hänga med ett tag till. Det här är den första tävlingen utan Keaton. Den första på cirka 14 år. Det känns tomt och sorgset. Fast också lite enklare. Nu har jag hundburar som räcker till alla jyckarna - ingen hund blir "utanför". Hm... Fast det känns som sagt tomt. Undrar.... kan man sätta koppel på... Behöver i alla fall ingen bur till ´han längre. Han är ju redan liksom "inburad". Näe! Jag tar inte med ´han. Det skulle "nog" se lite märkligt ut. ;)
Den här senaste veckan har jag verkligen saknat Keaton. Undrar varför? Varför just nu, alltså.
Keaton och Spirou som hejarklack på Väsby BK förra året.
Gromit och Wilbur syns i bakgrunden.
><
I söndags när det var dags för skogspromenad var det "upptaget" i "Fängelseskogen". Och "Fängelseskogen-fast-på-andra-sidan" hade jag ingen lust att gå i. Därför blev det en liten kort promenad i "Fästingskogen" istället. Som ni förstår på namnet så undviker jag annars att gå där under sommarhalvåret.
Nu har de avverkat skog där, så de få stigar som finns var nu så gott som obefintliga. Som vanligt när jyckarna och jag går i skogen, så pysslar vi med "godis-stenjakt". Detta är en MYCKET bättre sysselsättning än rådjursjagande. Det finns annars ganska mycket rådjur i denna "Fästingskog". (Undrar om det finns ett samband?)
Hur som helst när vi gått en liten stund kom jag på att det var ju första gången vi gick där utan Keaton, och det kändes förstås så ledsamt och tomt.
När vi bytte stig, eller rättare sagt: försökte hitta stigen i den nu avverkade skogen - allt ser ju så annorlunda ut - så i ett försök att hitta rätt, så spanade jag efter den där lite större godisstenen uppe i backen. Först trodde jag att jag hittat rätt sten, och sa åt hundarna att hoppa upp. Men... stenen såg inte riktigt rätt ut. Jag kollar längre upp i backen, och ser nu bara en 20 meter bort en liknande sten. "Jo, men den är det!", tänker jag. Hundarna och jag går dit, och de skuttar genast upp.
Av synen av hundarna uppe på stenen ser jag direkt att det är rätt sten, men precis samtidigt känner jag också att det fattas ju en hund! "Bilden" stämmer inte riktigt ändå. Keaton ska ju vara där bredvid... Och den där tomheten sköljer över en igen.
Keaton, Wilbur, Spirou och Gromit.
Det stack till i hjärtat, och kändes så tragiskt - inte bara för saknaden av sin hund - utan också för att skogen med dess stigar även var borta. Jag fick då en sådan igenkänningskänsla (heter det så?). Jag mindes då detta gamla kåseri. Speciellt det sista stycket om Baloo, Buster och stigarna.
Haha! Vilken upp-peppning det här var då till morgonens agilitytävlingar! ;)
Jo, lite senare på denna skogspromenad så letade vi efter "Stor-stenen". Medan vi spanade så hittade jyckarna flera andra "okända" godis-stenar som dom hoppade upp på. De var helt upptagna av denna godis-stensök, så att de inte märkte rådjuret som skuttade förbi cirka 75 - 100 meter från oss. Ibland är man glad för "det lilla", som är så viktigt att det funkar!
Gromit och Spirou uppe på "Stor-stenen".