Jag hade ju egentligen tänkt åka upp till brukshundklubben i helgen, men det blev det inget av med. Igår blev klockan "plötsligt för mycket", tänkte att vi åker upp idag istället. Passar på när det är MH där med lite skott. Vill kolla lite hur Spirou uppför sig. Men... "plötsligt" hade klockan IGEN blivit "för mycket". Ja, just det! Den där dumma klockan som stulit min bästa timme! :( Jag ställde nyss om alla (tror jag) klockor här i huset. Jag har faktiskt haft helkoll hela dan på klockornas felaktiga tid.
Hm...? *funderar* Undrar varför jag egentligen började skriva här? Vad vill jag? Jo!!
Den däringa dumma hemsidan som man använder för att anmäla sig till Freestyle-tävlingen vill nog säga mig något.... Hur jag än gör så vägrar den låta mig bli inloggad. Jag ber om nytt lösenord, men... nä ´rå! Den vägrar! Just nu hyser jag agg mot den. Och helt uppenbart är känslan ömsesidig. *sur* Det är några dagar kvar till sista anmälningsdagen, så... Äh! Den dagen den sorgen.
Hm... Vad mer..?
Hihi! Undrar hur många gånger jag har använt den här bilden. Men snöigt värre är det. Fast nu har det mesta töat bort.
Hundarna o jag försökte gå i skogen idag. Snö finns det gott om! Just det! Jag har inte erkänt mitt fatala misstag jag - klantfian - lyckades med förra helgen. Hundarna o jag var egentligen på koppelpromenad, men jag fick infallet att gena hem genom skogen. Det hade ju snöat så det var ganska svårt att se vart stigen egentligen går. Faktumet att de även hade avverkat en stor del av skogen - vilket jag inte hade en aning om - gjorde ju inte saken bättre. Tänk hur annorlunda allt blir när alla träden är fällda! Gromit var ivrig. Vi har ju inte varit i skogen sedan snön kom. Trots att alla jyckarna var lösa, så var det krav på att de höll sig intill mig. Speciellt en viss liten odåga. Gromit var - faktiskt - sååå duktig. Sedan klantade jag mig...
Hallå! Här är jag!
När vi kom fram till ett ställe där jag hade en ganska stor blick över nejden, lät jag Gromit få ett "varsågod"-kommando. Han skuttade glatt runt i snön bland stubbar och ris. Dum som jag var, så tänkte jag att jag har koll på honom. Pyttsan! Innan hade jag tränat inkallning med pipa. Alla var såååååå duktiga. *suck*
Gromit rusar.
Sedan när vi kom fram till de fortfarande uppstående träden, så ville jag ha in Gromit igen. Men han hade fått upp nåt kul spår in bland snåren. Dum som jag är lät jag honom hållas lite innan jag kallar in honom. Sedan hör jag honom skälla. Jag visslar. Han bryr sig inte. *suck* Samtidigt känner jag mig vilse där bland träd och snår; Var sjutton går stigen? Var ÄR jag?! Nu hör jag hundar skälla vaktande från det närmaste huset. "Varför skäller dom? Har Gromit sprungit dit?" Jag står still, och visslar och visslar. Ingen byracka till hund kommer. "Varför kommer han inte, hund-jäkeln?!", tänker jag, "Har nån fångat in honom?" Nu känner jag panik: "Han ska ju ha sitt epilepsi-piller snart, ju!! Varför är jag så dum och släpper honom? Hur oansvarig får man va´? Hur sjutton går stigen egentligen?" Jag ser några spår åt vänster som kan vara stigen. Jag följer spåren, och när jag efter några steg vänder mig om, så ser jag EXAKT var jag är. Detta fenomen är faktiskt så fascinerande; Att man kan vara sååå vilse åt det ena hållet, men om man bara vänder sig om så vet man exakt var man är.
Jag har nu givit upp mitt inkallnings-visslande. Jag fortsätter att gå, och spanar i snön om jag ser om Gromits spår går mot de skällande hundarna. Plötsligt ramlar jag omkull! Jag har trampat igenom den smältande isen. Jag står nu med benen i iskallt vatten upp till nästan knäna. *dubbel-suck* (Det tog minst fyra dagar innan mina kära ice-bugkängor blev torra.)
Tjohoo! Vill du nåt?!
Strax efter kommer Gromit farande innefrån skogen. *en lättnandens suck* Efter ett par minuter möter vi en man med två riktiga jakthundar (typ jämthunds-liknande) - kopplade. Jag är nästan helt övertygad om att jag nu ska få världens utskällning. Jag kopplar mina jyckar, och stannar upp för mötet. Vi hälsar - och mina hundar gör utfall mot hans hundar. Jag vrålar till ett avgrundsNEJ - mina hundar duckar förskräckt, och tystnar genast. Hussen är lika hel-cool som hans hundar. Jag fick ingen utskällning. "Jag ska gå runt hålet", svarade han när jag berättade om min vurpa. Om Gromits busfasoner sa han inte mycket om.
Idag gjorde jag ett nytt försök att gå i skogen. Vis efter förra helgen, så fick en viss hund hela tiden gå tätt intill min sida, eftersom jag tydligen inte garanterat får in honom när han är på avstånd. Jag fick ibland påminna honom om vart han skulle gå. Men tror ni inte att han vid ett tillfälle ändå hinner trava iväg - helt upptagen av ett spår. Utan att reagera över mitt "nej". Jag rusar då gormande efter. Gromit kommer nästan krypande tillbaka - skamsen.
Efter det korta försöket till skogstur går vi istället en koppelpromenad på vägen. Jag använder alla dessa hästbajshögar till störning. Jag menar: Om jag inte klarar av att hejda honom till att rusa fram till en stillaliggande hästskithög, hur ska jag då klara av att hejda honom från att rusa efter ett stackars flyende vilt?
Jag har nu hittills klarat av att lära alla mina hundar att det är absolut förbjudet att rusa efter vilt, så ska jag banne mig även klara av att lära Gromit det. Dessutom så längtar jag efter att snön försvinner, så jag kan lägga lite spår till Gromit. Han tycks behöva det!
Jag vill! Jag vill! Jag vill!!!