Först vill jag bara säga att det här med datum och år och sånt är ju bara människors påhitt. Jag menar, att just idag så har vi (typ) bestämt att vi ska börja räkna från 2010. Jag är ganska övertygad om att alla andra varelser som bor här inte bryr sig så himla mycket om att räkna dygn och så. De är nog mer upptagna med annat - som att skaffa käk till exempel. Hm..? När jag tänker efter så finns det förresten en hel del människor som inte bryr sig så himla mycket om att räkna dygn och så... Både här i Sverige och i andra länder.
Haha! Nu gick jag å blev lite filosofisk också. Till saken...
Igår på Nyårsafton så gjorde jag (som jag brukar) lite tvärtom än de flesta andra hundägare - Jag gick ut så där vid 22-tiden för en liten stunds skott-träning. Alla hundarna och jag åkte ned till centrum för en kort promenad. Det pangades lite sporadiskt här och där runt omkring oss. Ja, inte precis intill oss, utan man kunde anta att pangandet kom från andra sidan kvarteren, typ.
Spirou och Gromit är typ skottberörda. Hemma, innan promenaden, så voffade de på det sporadiska och plötsliga knalladet. Jag är noga med att inte bry mig - i alla fall så lite som möjligt - för att inte förstora och bekräfta deras upprördhet. Självklart om jag säger att de ska vara tysta, så ska de vara tysta - oavsett pang och knall utanför.
Även på den korta (det var kallt för gammel-Keaton) centrum-promenaden, så var jag mycket noga med att inte själv hoppa till vid dessa plötsliga knallar, och att ABSOLUT INTE ta ögonkontakt med jyckarna, utan jag låtsas "som om det regnar" - jag visar att jag inte bryr mig för fem öre.
Det blev lite tokigt när jag råkade bli sur på "Drag-Gromit" exakt när det pangade till. "Oj, då! Det där blev kanske lite dumt!", tänkte jag. Men sedan bestämde jag mig för att gjort är gjort - jag ska väl ändå få bli sur på min hund, fast det knallar till precis just då. Så jag låtsades som ingenting. Och så var det inget mer med det! Både Gromit och jag fortsatte promenaden som vanligt. Det vill säga: Gromit drar, och jag funderar om jag ska orka bry mig eller inte. Hm.. Jag förstår - och vet - varför Gromit drar i kopplet. ;)
Ni får tänka er denna bild, fast med vit snö istället för grönt gräs.
På själva tovlslaget var jag o hundarna hemma hos mina bröder och fikade. När vi gick ut för att titta på alla fyrverkerier, så fick hundarna (självklart) vara kvar inomhus. De brydde sig inte om pangandet - däremot tyckte de att det var grymt orättvist att de fick vara kvar inne - när matte "fick" vara ute!
För ett par tre dar sedan, när vi (hundarna o jag, alltså) gick hem från jobbet, så var det nån som skjöt upp en mängd raketer ett par kvarter ifrån oss. Denna gång ville jag beundra det vackra fyrverkeriet, så jag stannade upp, samtidigt som jag högt och glatt "berättade" för mina hundar hur vackert och roligt det var. Vi alla stod där och njöt av det vackra skådespelet.
Haha! Retar jag folk nu?! :)
Faktum är att jag tror att det finns en risk att denna "anti-fyrverkerikampanj" - som för övrigt är helt rätt för att försöka få bort detta okynnespangandet - ändå istället blir lite av en björntjänst för våra hundar. Vi, hundägare, blir - i och med kampanjen - mer eller mindre medvetet avigt inställda till fyrverkeriknallandet - och mycket upprörda - till allt som pangar och låter. Och denna upprördhet känner våra hundar. Och på grund av vår upprördhet - inte egentligen själva knallandet - känner hunden obehag av det plösliga ljudet som råkar vara samtidigt som mattes/husses känsloaffekt. Nu talar jag - självklart - framför allt om hundar som inte redan ÄR skotträdda!
Förresten så tror jag att denna "anti-fyrverkerikampanj" är lite förgäves. En sådan invand tradition upphör inte bara för att det nu skulle bli/är olagligt. Jag menar, myndigheterna har nog inte tillräckliga resurser för att göra nåt åt det - tyvärr. Så istället för att vara sur och grinig - jobba föregående! Träna jycken - innan det smäller FÖR HÖGT!! Det är ändå lättare att ändra på sig själv, än att kräva att andra ändrar sig!
Kanhända att jag skulle ha en annan inställning om jag själv hade en skotträdd hund. Fast om jag känner mig själv rätt, så tror jag inte det.
Förresten varför heter det "Nyårsafton"? Det är ju denna dag som borde heta "Skottdagen", ju! Inte den i slutet av februari. Nä, visst, ja! Man skjuter ju för att vi har hittat på att det är ett nytt år. Tänkte lite fel...
Idag är det Skottdagen... Nej! Idag är det Nyårsdagen! Vaknade i morse... morse och morse... beror hur man defenierar morse... av en plötslig duns! Det visade sig att det var en av mina älskade hundar som hade fått ett epilepsianfall, och därmed ramlat ned från snurrfotöljen! Vilket sätt att vakna på! *suck*
Och... Det var inte Wilbur. Och... Det var inte gammel-Keaton (som man kan tänka sig pga av hans höga ålder)... Utan det var... Gromit!!!
Att försöka hålla emot en krampande mellanpudel är relativt lätt gentemot en fullmusklad springer spaniel. *suck igen*
Spirou blev upprörd! Wilbur likaså! En epilepsikrampande hund ska/bör ha lugnt omkring sig. Lätt! Inte! Jag försökte så gott det nu gick att själv lugnt omfamna krampande Gromit, och samtidigt kommendera de andra två att vara tysta och hålla sig på avstånd. När Gromits kropp nästan hade lugnat ned sig, såg jag Wilbur darra av obehag uppe i soffan. Stackarn!
Efter anfallet var Gromit nästan speedad (istället för omtöcknad som Wilbur kan vara efter anfall). Jag hade problem att få honom vara stilla. Bland annat råkade han i sitt speedade tillstånd trassla in sig i dator-sladdarna. Då blev det lite kalabalik från min sida. Jag som skulle vara lugn, ju! :(
När Gromit var så gott som återställd gick vi ut lite på tomten. Han var fortfarande lite speedad på ett sätt, men ovanligt lugn på ett annat sätt. Svårt att förklara. Nu ligger han och sover på golvet intill mina fötter.
Jaha! Nu har man en till hund att oroa sig för. Välkommen år 2010!!
Foto: Louise Medman.
Gromit, min blivande agility-stjärna...
PS. Försöker intala mig själv: En gång är ingen gång! DS.