Plötsligt på sen eftermiddag steg jag upp från soffan, fyllde fickorna med godis, öppnade ytterdörren och lät hundarna springa ut. Sedan tog jag och hundarna bilen, och körde kosan bort till brukshundklubben (!). Jag hittade fortfarande dit! Måste säga att jag tvekade något innan Gromit och jag äntrade den leriga appellplanen för att ta oss bort mot agilitybanan. Det som gjorde att jag tvekade, var inte enbart lerhalkan utan för att det tydligen var MH på gång. "Det är väl inte beträdelse-förbud på gräsplaneerna för att spara gräset? Och inte stör man väl MH:et?", funderade jag när Gromit och jag steg ut på planen. Men eftersom det bara fanns "Skott kan förekomma"-skyltar uppsatta, och inga "Stick härifrån!"-skyltar, så gick vi bort till agilitybanan för en kort träningsstund - den första för i år! Det är hög tid attt börja träna och komma i form nu inför säsongen, med tanke på att nästa helg ska Gromit och jag gå en en-dagars agilitykurs plus att årets första tävling är i slutet av månaden. Senast Gromit såg ett agilityhinder var typ i slutet av november förra året!
Detta har vi pysslat med under hela vintern - sovit och slappat i varma sköna soffan.
Efter en kort uppvärmnings-procedur (vi hade gått en liten "runda" på golfbanan innan, så han hade fått springa av sig), så satte vi igång. Jag hade med flit satt hopphindren på lågt (40 cm) förutom ett som fick vara kvar på "jätte-högt". Detta för att starta lite mjukt, och inte totalt chocka Gromits "hopp-muskler". Innan hade jag planerat att lite kort och enkelt träna just de fyra saker (av alla) som var förra säsongens svagheter: starter, kontaktfält, hindersug och slalom. Jag höll mig till planen att inte hålla på för länge. Haha! Detta berodde nog i och för sig mest på lerhalkan och duggregnet. Faktiskt även en del för att jag kände på mig lite "att jag störde" MH:et, som jag i och för sig först trodde att det var klart eftersom klockan var typ efter fem på eftermiddagen, men plötsligt hördes två skott. Det var precis innan vi skulle köra lite slalom. Gromit reagerade, blev lite förbryllad över skottljudet och spanade bort mot därifrån det kom. Detta är ju egentligen lite naturligt självklart, man måtte väl vara döv eller dum om man inte reagerar när det hörs skott. Men Grompan körde slalomet utan de minsta problem. Duktig vovve! "Oj, vi stör väl inte nu?!", tänkte jag dock när Grompan kör sitt bjäbbande "jakt-skall" i slalomet. "Fast å andra sidan så finns det inga anslag om att man ska hålla sig härifrån, så... !", bestämde jag mig, och fortsatte tills vi tränat klart. Jag var dock lite orolig för Spirre-Spirou som satt i bilen. Men skott-ljud är inte farliga! Och det vill jag att Spirou ska fatta, eller rättare sagt stå ut med och acceptera.
Gromit på MH vid skotten. Foto. K. Nyman.
"Varför pangar det så in i helsicke bortifrån den där granen där den där snubben med metallprylen i handen ligger och gömmer sig? Va´ håller han på med egentligen?!", undrar Gromit, som några minuter tidigare hade smitit iväg och hälsat på figgarna (som det inte alls var meningen att han skulle göra, den olydiga byrackan!).
Hur som helst så kändes Gromits och min lilla träningsdebut för året mycket lyckad; Han satt kvar i starten - trots att jag försökte utmana och lura honom lite att tjuvstarta. Han tog alla kontaktfält med snygga ligg-beteenden och med stadiga "invänta-kör-signal" - precis som jag vill, och jag utmanade honom litegrann. Hm...? Om jag tänker efter så missade han att invänta "Kör!" vid det första tillfället där jag fortsatte att springa när han snyggt låg på kontaktfältet. Men när vi gjorde om det så satt det! Eller "låg det (?)", rättare sagt. Han missade en slalomingång, men den var från det svåraste hållet. När vi gjorde om, så "rakade" jag upp ansatsen, och då gick han rätt. Ja, visst ja! Jag försökte mig på ett bakombyte vid slalomet - det funkade icke! Däremot fungerar slalomet lika bra oavsett höger- eller vänsterhandling.
Vi avslutade med ett hindersug-koll (målsträcka, typ), och det var full fart framåt! Just det! Vi fick till ett spontant bakombyte vid ett tillfälle - och den satt som en smäck! Inga fulsnurrar där inte!
Gromit klättrar på den uråldriga balansbommen hemma på tomten.
"Men var sjutton har kontaktfälten tagit vägen?!", undrar Wilbur och Gromit.
"Men matte! Hur har du tänkt att vi ska kunna göra rätt på kontaktfälten - när det inte finns några kontaktfält?!!"
Så här ska det se ut! (två på - två av)
Måste som sagt säga att det var ett lyckat första träningspass för året, och att jag är lite imponerad över att Gromit kommer ihåg vad som förväntas av honom - trots det lååånga vinterträningsuppehållet. Samtidigt så vet jag att de flesta dumheterna och felen kommer när vi kör en hel bana, då stressen höjs. Fast å andra sidan om han inte gör rätt vid korta hinderkombinationer, så gör han knappast rätt vid en hel bana. Man måste ju liksom börja i rätt ände, typ.
Hm...? Om en vecka ska Gromit till den där epilepsi-experten på Ultuna. Undrar vad hon kommer att säga....?
Efter det korta träningspasset gick vi en liten nedvarvningsrunda. Min senaste regel är att aldrig sätta in en andfådd jycke i buren eller i bilen. Under denna nedvarvning gick vi förbi (nja.. typ) en skällande golden retriever. Gromit spanade bort mot den litegrann, men brydde sig inte utan gick lugnt vid min sida. Yes!! :)
När jag satte in Gromit i bilen, så tyckte jag se i ögonvrån att Spirre var för en kort mikrosekund lite låg (de två skotten?), men jag ignorerade det totalt. Jag tog ut honom, och vi körde ett litet träningspass vid bilen. Parkeringen var mycket mer trampvänlig än de leriga appellplanerna. Spirre var överlycklig! Haha! Jag kan inte låta bli att skratta åt honom när vi försöker gå fot. Han skuttar ju bara! Och han ser sååå lycklig ut. Min gullunge! Jag har ju en liten tanke att vi ska ställa upp på klubbens lydnadstävling som är i maj nångång (tror jag). Men vi får se. *skrattar och ler* (minns de senaste "lydnads-fiaskon")
Spirou och jag tränade mest freestyle-moves - hans skuttiga glada stil passar liksom mer in i freestyle-facket än stela tävlingslydnadsdito, så jag liksom bara flyyyter iväg med strömmen in på freestyle istället för lydnad. Det är svårt att låta bli.
Haha! Så här mycket skuttar han inte i fotgående, men nästan. ;)
Efter Spirous korta träningspass (där Gromit faktiskt var tyst (!) i bilen) var det förstås Wilburs tur. Märkligt nog så började vi med apportering. I och för sig ganska smart att passa på när han redan var i lycklig och fartig "Jaaaa! Vi-ska-träna"-lyckorus, och apporteringen gick också mycket riktigt över förväntan. Vi körde sedan lite lydnads- och freestylemoment. Jag föll sedan för frestelsen att avsluta med några apporteringar igen, men då gick det minsann inte lika bra (som vanligt). Han är tveksam att springa ut, jag måste mana på honom och övertyga honom om att han faktiskt ska hämta det som jag alldeles nyss har kastat iväg. Däremot kommer han i glatt språng mot mig med apportbocken i mun. Visserligen "fuskar" jag lite med att jag muntligt berömmer och drar mig lite bakåt för att förstärka. Men spela roll! Huvudsaken att vi har kul och att han gör som jag tänkt det. Just det! En anledning till Wilburs avslutande apport-tvekan kan vara att just då passerade folk - typiska bruksmänniskor - intill oss på parkeringen. Så typiskt när vi skulle stila - min lilla pudel och jag! ;)
Här apporteras det dummy istället för apportbock!