Jaha, nu har man jobbat en vecka efter semestern. *suck* I måndags på promenaden från parkeringen till jobbet, så funderade jag hur Gromit och Spirou skulle uppföra sig vid eventuella hundmöten längs vägen. De hade ju knappt stött på en endaste hund på fyra veckor och två dagar. Strax efter fick jag reda på det.
På andra sidan gatan dyker en lite smågruffande hund upp med sin matte, som om och om igen upprepar ett surt och kort "Nej!". Mina jyckar ger knappt den andra hunden någon notis. De spanar bara lite kort in den, men fortsätter sedan ytterst intresserat dofterna i gräskanten. Jag och den främmande matten fortsätter att gå parallellt med varandra på var sin trottoar längs med gatan. Jag hör lite då och då att hon tillrättavisar sin hund. Plötsligt "från ingenstans" dyker en kille upp framför mig med en söt pitbull-liknande jycke. "Oj, då!", tänker jag, "Vart ska jag ta vägen nu?" Samtidigt som mina hundar upptäcker den mötande hunden, så tar jag automatiskt upp ett par godbitar ur fickan och berömmer mina hundar som i sin tur automatiskt vänder sig om, och ser på mig. Jag går utan synlig tvekan ut ett par steg på gatan, och fortsätter oavbrutet att gå, samt talar glatt med mina jyckar. De kollar mest på mig/godbiten i handen, men jag antar att de sneglar lite mot den främmande jycken.
När vi precis möter varandra, med bara några meters avstånd hörs plötsligt ett gruff. På ren instinkt ryter jag till med ett ordentligt "Nej!". Haha! Det var bara det att gruffet kom ju från den mötande hunden - inte från mina. Haha! Jag fortsätter oavbrutet att att gå, men ser i ögonvrån hur hussen ligger över sin hund som finns någonstans tillplattad under honom på trottoaren. "Va duktiga ni är! Ibland, så, ibland, så!", säger jag glatt med ljus pipig och fånig röst till mina hundar, som nu får varsin godbit.
Det är ändå lite märkligt ändå att jag vid sådana tillfällen skäms lite över att mina hundar uppför sig. Det var därför jag klämde till med "ibland, så", bara för att hussen ska höra och kanske förstå att jag vet hur det är. "I´ve been there!"
Samma husse och hund mötte jag i förrgår precis när jag och mina hundar var på väg ut från Skutans köpcentrum (där jag jobbar), Vi kom ifrån bakvägen, typ. Plötsligt runt hörnet dyker denna hund med husse upp, som ser precis lika förvånad ut som jag känner mig. På sekunden jag upptäcker den andra hunden, så berömmer jag per automatik mina hundar med min fåniga pip-beröm-röst. Hundarna är helt tysta, men spanar lite kort efter den andra hunden, men väljer att se på mig istället. De får varsin godbit.
Cirka ett år tidigare - precis på samma plats och vis - mötte jag och mina hundar en annan jycke (större, svart) med tillhörande två mattar (matte med sin mamma, kanske). Då gjorde mina hundar ordentligt utfall mot den mötande hunden, som bara förvånat såg mot oss. Jag tillrättavisar mina hundar med stor bestämdhet. Hundarna tystnar genast, och jag säger lugnt till de mötande att det är lugnt, eftersom jag noterade deras rädsla. Tokigt nog så gör mina hundar ytterligare utfall. Nu såg verkligen de båda mattarna - både bokstavligt och bildligt - ned på mig. Deras blickar visade djup avsky. Den äldre kvinnan gick demonstrativt en överdrivet stor typ tre meters böj runt mig medans hundens matte gick rakt och raskt framåt tillsammans med sin tysta och lugna hund. "Nämen, sååå farligt var det välan ändå inte!", utbrister jag mycket förnärmat efter dom. Ja, tänk hur saker kan vara, och hur de kan förändras....*
Nu till *ulk*-rubriken:
Detta *ulk* eller med andra ord: att mycket räddhågat och snabbt svälja en klump av stor osäkerhet gjorde mina "tuffa" springrar Gromit och Spirou när vi mötte dessa trevliga krabater på kvällspromenaden, som denna gång spontant förde oss runt hästhagarna.
Det var sent på kvällen, därav de lite mörka bilderna.
"Hjälp! Matte, ta oss härifrån. Genast!", vädjar Spirou och Gromit. Kolla in hur Spirou verkligen luuutar sig bort från de hiskeliga varelserna.
Wilbur däremot visade stor "coolhet": "Vadå hästar? Du menar de där stora varelserna bara några meter bakom oss? Nä, jag ser dom inte!" Ibland är förnekelse det bästa botemedlet mot osäkerhet och rädsla. Eller så är min lilla pudel en tuff kille. Han tittade faktiskt på dom flera gånger, och vågade gå ganska nära dom. Hihi! Jag får välan erkänna att jag själv har stor respekt för dessa gigantiska djur. Det var knappt att jag tordes klappa dom.
Minns ni förresten den här gamla bilden?
Det är en av mina favoritbilder. Ser ni Gromits blick? Haha! Vilken elak matte jag är. Hehe!
Lisis, Gromit och jag var och hälsade på hos Sofias hästar. Gromit var skräckslagen. Tänk att en hund som annars hela tiden är så tuff och kaxig kan bli så liten, så liten... Hehe!
* Ibland möter jag min typ granne som har två stycken... ja, sådana där riktiga jakthundar... eh? Gråhund, jämthund, älghund eller nåt. Gromit verkligen avskyr dessa. Tråkigt nog har dessa mycket korta möten blivit totalt misslyckade - både för mig (som vill så gärna lyckas med detta) och Gromit (som återigen blir hindrad av dumma matte och koppel att göra processen kort med främlingarna).
Jag vet inte varför Grompan visar denna genuina avsky mot dom. Om det är för att de inte tvekar att gruffa tillbaka. Okej, det har hänt en gång som de gruffat först. De har väl förstås lärt sig att mina hundar är dumma.
Eller om Gromits avsky beror på deras utseende: Tuffa, självsäkra och vackra. "Det är JAG som ska vara den tuffa och vackra. Ingen annan!!", gruffar Grompan.
Fast härom dagen mötte vi en... ja, vad kan det ha varit... en typ isländsk vallhund. Alltså hund med spetsutseende, medelstor. Påminner i utseendet med "typ-grannens" hundar fast en mindre modell och tvåfärgad. Jag var lite beredd på gruff, men det uteblev. Kan hända att det berodde på att jag jobbade med mina jyckar (talade glatt berömmande/talade om för Spirou att han skulle uppföra sig, annars!), vilket jag inte har hunnit när vi mött "typ-grannens" hundar, som bara plötsligt dykt upp "från ingenstans". Jag skulle bra gärna vilja möta dom igen och lyckas!