Hela helgen har jag känt en sån längtan till att köra riktig agility; att få rusa, att få dansa agilityhandling, att få tävla, att få stå där framför första hindret och vänta på att domaren ska vissla startsignalen - och sen bara köra. Och antagligen diska sig efter två hinder. Eller kanske komma i mål med typ hundra felpoäng. Eller kanske bara fem. Eller kanske helt felfritt. Kanske till och med bli så pass bra placerad att man får "en sån där" uppflyttningspinne. Nästa år.. då!
Idag har varit en lite konstig dag; ena stunden är man på gott humör, nästa är det bara bläh! Till exempel på vår skogspromenad, med mina numera fyra jyckar. Ena stunden bara funkar allt, man går där i lugn och ro, bjuder på lite godissök och sånt. Hundarna kommer direkt när man ropar, glatt i galopp, och allt är bara... så bra.
Men växelvis så hatar jag dom. Ja, jag hatar dom; de är på mig 24/7, de klänger, de bjäfsar, de gnäller och gnyr, de glor uppfordrande "Hörru, fixa!" och sen när man gör det, så är det "Nä, inte så!!". De lyssnar inte, de bråkar och busar och har sig. De drar i kopplen så jag ramlar hit och dit, de traskar fram och tillbaka - mitt framför fötterna på mig, så jag trampar på dom - och då skriker de högt "Matte slååår ihjäl mig!!!" De rusar runt mig så kopplen lägger sig som en snara runt mina knän - och jag står på huvudet. De är blöta och äckliga. Bläh!
Ja, vår skogspromenad var ena stunden helt underbar och nästa stund bu! och bläh! - om vartannat. Det tråkiga var att det slutade blähigt! Jag hade ju tänkt åka ned till brukshundklubben och träna, men nä! Jag var på ett sånt uruselt humör, så jag tog det säkra före det osäkra (man ska icke träna hund vid osund mental status) - och satte mig i soffan och sura, och hoppades att det snart skulle gå över. :(
Plötsligt så var klockan redan fem! Hur sjutton gick det till?! Hundarna (läs: Spirou) var utsvultna. "Maaat!" Nuuuu!!!", visade de i kör. Även jag var hungrig. Men så här skulle ju inte dagen bli. *suck*
Äh, jyckarna fick sin middag. Därefter så satte jag in alla hundar i bilen för att åka till ICA. Jag var less på CD:n som ligger i bilstereon, bytte till slumpmässig annan. Simple Minds Waterfront ljuder ur högtalarna. Jag kommer på att senast jag hörde denna "Bland-CD" var Gromit "alive and kicking". Medan jag poppade till Waterfront, så funderade jag om när låten "Alive And Kicking" kommer. Det visade sig att det var nästa låt. Tårarna bara vällde. Jag mindes detta gamla dagboksinlägg från 6:e november 2011, "Lång time no see :)".
Istället för att köra direkt till ICA, så väljer jag att åka en "meditationsrunda" medan jag lyssnar på "Alive and Kicking" med mycket hög volym. Låten efter var Metallicas "Enter Sandman" följd av "The Memory Remains", även de mycket högt. Ibland bara behöver man ösa på, få ut det liksom.
Nu råkar vi åka förbi brukshundklubben - och jag svänger av dit. Nu vill jag träna! Trots att jag var superhungrig och att det småduggade lite lätt. Nu var jag mer träningssugen än på att äta.
Först ut Wilbur. Vi går ned till agilityplanen. Intill två långa tunnlar stod en tre hopphinder. Jag funderar snabbt ut en hinderkombination medan jag lägger ned hoppbommarna på marken. Sedan kör vi, Wilbur - tretton och ett halvt år gammal - och jag - och vi har superkul! Trots att hans hörsel och syn inte längre är den bästa så funkar det, fast det krävdes lite högljudda handklappningar och så. Lite missförstånd, men det brukade det ju även vara förr med, då vi "var på topp". Vi testar slalomet. Haha! Pensionären Wilbur kör en egen variant; varannan port-varianten. Ja, ja.. Vad som helst som gör honom lycklig. Vi har ju bara skoj, ju! Tillbaks till hopp-tunnelhinderkombinationen. Det går riktigt bra. Det var så skönt att få agilityhandla igen! :)
"Man tager vad man haver!", tänkte jag sedan när jag gick tillbaka till bilen för att byta hund. När den "riktige" agilityjycken inte längre finns med en, så får man ta "vad man haver" om det så är en gammal pensionär eller en sex månaders gammal valp/unghund. ;)
Nästa ut blev Linus (!). Denne lilla tio-åriga dvärgpudel har aldrig satt sina tassar uppe på en brukshundklubb eller liknande. Men idag så äntrade han agilityplanen! :)
Det är aldrig för sent att bli en agilityhund. :)
Jag förstod att jag aldrig skulle kunna locka igenom Linus (som ibland är lite småfeg) genom tunneln. Jag är fullkomligt nöjd med att han i alla fall vågade gå några steg i tunneln för att få tag i godiset som låg i skålen.
Linus första agilitylektion; forcera mellan hopphinderstöd (och över bom på marken) mot godisskål. På bilden ser det ut som om han rusade mot skålen. Haha! Nja, sanningen är att det hade ju börjat skymma, så kameran (mobilen) inte riktigt hängde med i svängarna när Linus travade mot skålen.
Sedan blev det Pingus tur. Jag tog med mig en kampleksak (typ) för att försöka få upp lite gnista och fart. "Nja.. inte så kul!", visade tråk-Pingu. Sedan hittade han en övergiven, punkterad fotboll - den va kul!! Så då använde vi den för en liten stund. Men jag tyckte den var lite väl otymplig, så jag gömde undan den ganska snabbt.
Jag fortsatte sedan med godisskål. "Kul!", visade Pingu, men allra roligast var det att leka med själva godisskålen!! Så då använde jag den istället som belöning. Jag kastade iväg den som en freesbee, typ. "Skit-kul!!", skuttade Pingu efter, och fångade den, och sprang sedan och "bollade" med den - överlycklig! Vi idkade utbyteshandel; godbit mot tom samt vältuggad *harkl* godisskål. På detta vis tränande vi tunnlar och att rusa mellan hopphinderstöd (med bommen på marken). Som sagt, man tagar vad man haver.
Sist ut för träning blev Spirre-Spirou. I och med att det snart är dags för KM, så "dammade" jag av tävlingslydnads-Spirou. Trots att det var så länge sedan, så är han faktiskt ganska duktig. Vi kör ju lydnad typ en gång om året, typ.
På KM:et arrangeras tre grenar, agility, tävlingslydnad och rallylydnad. Om man ställer upp i alla tre grenarna, så kan man bli "Allstar-mästare" - om man är duktig nog, det vill säga.
Spirre ska få ställa upp i de två lydnadsgrenarna. Tyvärr så funkar inte agilityn, tråkigt nog. Wilbur funkar inte i nåt - tyvärr - eftersom han inte gillar att sitta, vilket ju är liksom en obligatorisk utgångsposition i lydnaden. Och lill-Pingu..? Hur gammal måste jycken vara för att få ställa upp, tro? :) Ja, men... rallylydnad skulle ju kunna gå... eller...? Hm...
När vi åker ifrån brukshundklubben mot ICA, så är jag nu på mycket gott humör. Det var kul att träna! :)
Väl hemma så dröjer jag kvar i bilen, lyssnar klart på låten i stereon. Jag småler lite vemodigt för mig själv när jag ser bort mot boden - och jag minns - det allra, allra sista vi gjorde tillsammans, min älskade Gromit och jag. Saknar dig.
Weezer Island In The Sun.
Vad jag längtar till vår 2013! Då jag kan börja träna Pingu mer ordentligt. Tänker nu på agilityn, förstås.