Jag ligger lite efter med skrivandet. Försöker ta igen, och skriva om allt på en gång, typ.
Medan jag skyndar på med morgonbestyren, så funderar jag på om jag skulle åter få låna agility-Sheena på årets första Sommarcup senare på kvällen. Det dröjer bara några minuter så kommer ett sms från Rosie, Sheenas matte. Hon undrar - i sin tur - om jag vill låna Sheena? Tala om sammanträffande! Och åter igen: Tack Rosie för förtroendet att jag får låna henne! Jag tar inget för givet.
Sheena är så duktig; hon gör precis vad man visar/säger - det gäller bara att visa/säga rätt. Men nu går jag händelserna i förväg. Vi kommer till det sen.
När jag sen sitter i bilen på färd mot jobbet, så vandrar tankarna (som vanligt) till Gromit; att han kom på delad andraplats på förra årets Sommarcup. Han blev slagen med tre poäng av Eowyn. Eowyn tävlar annars "till vardags" i trean, och som i år visade framtassarna på SM. Gromit delade andraplaceringen med Lifa; även hon en klass 3 hund, som deltog på SM förra året. Med andra ord, två mycket duktiga hundar med varsin mycket duktig förare. Gromit kom aldrig längre än klass 1, och själv har jag varit i ettan sedan anno 1994, typ. Och jag skäms inte över det!
Det är kanske lite fånigt, men jag är stolt över Gromits delade andraplacering på lilla Sommarcupen. Att man faktiskt kan komma ganska långt, fast man inte tränar så mycket som man kanske borde - att man mest tokar runt bara på skoj - utan en massa seriös grundträning. I och för sig, så skrapade Gromit ihop poäng mest på att han ställde upp vid varje deltävling. Men han vann faktiskt en klass. Eo vann fyra gånger, hon.
Tänk att man kan sakna en hund så! Det känns som ett ärr som aldrig kommer att riktigt läka ut. Smärtan kommer över en lite då och då - och jag vill det! Gromit finns alltid där runt mig. Han virvlar runt mina fötter, han tigger till sig lite gos, han ser på mig uppmanande: "Hörru, ge mig mat!!". Jag kan känna hans närvaro, typ. Eller rättare sagt; jag inbillar mig med flit detta - för jag vill det. Jag vill aldrig glömma. Smärtan av saknaden är nu det enda verkliga jag har kvar av honom. Den får aldrig falna. Den får aldrig slockna. Måste hålla vid liv.
Gromit på Sommarcupen 2009. Foto: Louise Medman
När jag kör mot jobbet, så funderar jag på varför det känns så hårt just med Gromits bortgång? Jag menar, han är ju min tredje hund som har lämnat mig. Och innan det har man ju varit med om syrrans hundar - och så Didrik, förstås. Men det är antagligen för att Gromit inte hann med hela sitt liv. Han dog när han borde vara som bäst - hans prime time. Det är ju vid fem års ålder som en hund har mognat och visar sitt riktiga jag. Det är ju då man bara ska "skörda" det man vid valp- och slyngelålder har "sått".
Både Baloo och Keaton fick hela sina liv. De hade liksom "levt klart" - helt naturligt - som det ju ska vara. Visst känns det hårt, men man vet ju när man skaffar sig jycke att det är sannolikt att den kommer avsluta sitt liv innan man själv gör det. Jo, jag saknar Baloo och Keaton, men... det är som det ska vara.
Gromits bortgång kan jämföras med Busters, som ju bara blev lite drygt ett år. Fast... när det gäller Buster, så... hann jag ju inte riktigt lära känna honom. En hund har inte riktigt mognat vid ett års ålder. Gromit var ju nu en mogen, harmonisk och vuxen hund.
Det känns hårt - och lite orättvist - att först kämpa igenom valpårets "grundmödor" (rumsrenhet och allt sånt "valpstuff"), och sen den jobbiga slyngelåldern, där Gromit riktigt hade det knepigt, med ordentliga gruff både inom och utanför den egna flocken.
Men jag visade vägen; kämpade envist. Och lyckades - utan några kirurgiska ingrepp eller proffshjälp av utomstående. Använde bara mitt eget sunda förnuft, min påhittighet och envishet plus erfarenheter från förr. Visst tvivlade jag ofta, men vi - mina hundar och jag - rodde Gromit "i land".
Ursäkta att jag säger det, men jag är faktiskt urbota stolt över detta! Och så går fanskapet och dör!! Nu när man bara skulle glida omkring - med sin hund och sin stolthet över sin duktiga jycke. Vi, Wilbur, Spirou, Grompan och jag, hade det så bra de sista åren - det var ren harmoni inom familjen/flocken (när det gäller just själva samvaron).
Det är en ynnest att man har fått dela Gromits korta, men virvliga liv. Jag har lärt mig så mycket. Jag ångrar ingenting - utan precis tvärtom.
Vid nåt tillfälle hos veterinären, när vi talade om dessa upp- och nedgångar, att man kastas mellan hopp och förtvivlan, så sa hon något om att hon tyckte att Gromit och jag var liksom sammansvetsade med varandra, att vi hade en kontakt, att vi liksom påverkade varandra. Jag hörde inte riktigt exakt vad hon sa, och det blev inte att jag frågade om - tyvärr.
Jag blev lite förvånad över hennes uttalande, för jag hade tidigare funderat på detta "fenomen". Bland annat en morgon då jag tyckte att Gromit var lite låg - och då blev ju förstås även jag det. Jag skärper dock till mig, gaskar upp mig, tar nya tag - och jycken uppför sig "genast" piggare. Fast... detta är inte något konstigt - vi är ju flockdjur; vi är som gjorda för att känna, upptäcka osv samma sak.
Jag ångrar ingenting med Gromit, men ibland funderar jag en del på om jag gjorde rätt - den där skärtorsdagen - när jag valde djursjukhusbesök? För någon dag sedan träffade jag på en granne, som har jobbat som skötare på djursjukhus, men som nu är inom humanvården. När jag berättade om Gromit, och också om mitt tvivel om jag gjorde rätt, så svarade hon med ett sådant eftertryck att jag absolut inte ska känna så. Jag uppskattade verkligen hennes ord, mycket för att hon ju är typ i "branschen". Jag inser nu att det var rätt handlat.
En av de sista bilderna. Tagen med min dåliga mobil.
När man ser på foton, så ser man att Gromit inte riktigt mådde fysiskt bra på slutet; att han var en svårt sjuk hund - men fortfarande med glädje i sinnet! Detta insåg jag som mest när jag sammanställde hans två första tribute-filmsnuttar. (Vilket jag faktiskt gjorde redan strax innan hans bortgång. Lite sjukt, men så var det, kanske ett sätt att hantera verkligheten)
När jag fixade den tredje (två månader efter), så gick jag igenom många gamla foton, och blev då påmind om hur han då såg ut, bland annat att han hade mycket mer päls, faktiskt mer än jag då trodde då han fortfarande levde (jag såg ju att han blivit väldigt tunnpälsad. Jag var ganska bedrövad över det). Jag minns också att hans veterinär ofta påtalade lite förvånat att han ändå fortfarande - ända in i slutet - hade så pass mycket muskler kvar. Tydligen brukar de förtvina.
Gromit och Spirou, c:a 2008.
Gromit var glad och nöjd sista kvällen/natten. Han och Spirou mumsade tillsammans på varsitt tuggben. Det var typ det sista han gjorde. Han slapp akut och stressfullt veterinärbesök. Gromit somnade in i trygga soffan hemma med sin familj/flock tätt intill. Visserligen var de cirka sex näst sista sekunderna inte så harmoniska - han kände rädsla över att inte få luft - men det gick fort (fast just då kändes det som en knapp evighet). Den allra, allra sista sekunden var han (nog) avsvimmad. Han fick lämna oss, lugnt i soffan, hemma, med sin matte vid sin sida.
><
Plötsligt - från ingenstans - så brister jag ut i gråt, där i bilen på väg mot jobbet - en helt vanlig onsdagsmorgon, förutom att det är Sommarcupen senare på kvällen. En Sommarcup utan min Grompa...
Jaha, och hur gick det då? Jo, Sheena (och jag) kom trea i hoppklassen och åtta i agilityklassen, där jag plötsligt - precis innan målrakan - totalt glömmer bort banan! "Men..? Det kan ju inte vara målrakan redan nu!!", tänker jag, stannar upp och tvekar. Duktiga Sheena gör precis som jag. Efter lite pårop från publiken, så tar vi målrakan. Vi slösade bort massor med sekunder där vid min plötsliga hjärnsläpp. Om jag inte hade gjort bort mig så hade Sheena och jag antagligen kommit typ femma istället. Men jag var så övertygad om att banan kan liksom inte vara slut så snabbt. Haha! Jag är väl inte riktigt van med snabba bc, förstås! :)
Det var lite lustigt att jag och Rosie, Sheenas matte, turades om om tredje och åttonde placeringarna i den första deltävlingens hopp- och agilityklass. Sheena 3:a i hopp, 8:a i agilityklass. Rosie med Sharon 8:a i hopp och 3:a i agility. Ja, ja.. så lättroad är jag.
Ett litet.. litet.. nåt... PS, kanske
Jo, jag gillar verkligen inte när saker och ting tar så där tvärt slut. Inte ens låtar (om de alltså inte ska göra det). Ofta (läs: så gott som alltid) så när jag ska kliva ur bilen - men låten i bilstereon inte är slut - så sitter jag kvar och väntar till sista tonen klingat ut. Jag vill höra den harmoniska sluttonen, som får låten att "landa", typ. Om jag har extremt bråttom, så tonar jag själv ned med volymknappen, men detta är mot min egentliga vilja. Ett måste.
Jag vill även absolut veta hur t ex TV-serier slutar - det spelar ingen roll hur dålig serien är. Jag vill veta slutet! Samma sak med serietidningar - och böcker.