.. väl kortfattad i gårdagens bittra dagboksinlägg. Anledningen var/är för att jag har som en liten regel att inte publicera ingående tankar när man är i affekt, (heter det väl).
Allt kan misstolkas, och risken för misstolkning är ännu större, när man inte riktigt har koll på vad man egentligen skriver.
(Och det finns ju folk som riktigt gottar sig i sina misstolkningar och fördomar. De missuppfattar gärna allt. Mycket för att då blir det en mycket bättre historia att sprida. Ja, ja.. Folk e roliga! Och folk är ju folk.)
Jag tänker fortsätta att vara lite kryptisk, och kanske jag förstorar upp det som hände. Måhända att jag inte behöver känna denna besvikelse och denna skam. För att vara som sagt lite kryptisk, så kände/känner jag både Buster- och lite Keatonkänsla. (se här och här.) Hundar ÄR ju ändå hundar. Fast jag hade ju lovat mig själv att aldrig hamna här igen...
Haha! Och nu blir det ÄNNU större risk för missuppfattningar. Haha! Lite missuppfattningar kan man väl få bjuda på! Hehe! Tissla och tassla på ni bara bakom hörnen. Nej! Jag lider inte alls av någon förföljesemani! ;)
Humorn finns ALLTID där! Apropå det:
Leve Sköldpaddsagilityn!!!!
Och nu till "something completely diffrent"...
Eller... är det det..? I alla fall:
För tillfället är jag lite fascinerad över den mänskliga kroppens läkningsprocess. Min vänstra hand råkade jag ju klantigt nog få "lite emellan" i tisdagskväll. Den utmärkta "sköterskan" Louise mumlade nåt om "att man borde kanske sätta ett stygn där". Pyttsan! Här sätts inga stygn förrän det är absolut nödvändigt! Förresten är jag en sån där tursam och bortskämd person som typ aldrig gör illa sig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur man gör när man går till läkare och sånt där. Veterinärer och djursjukhus har jag absolut mer erfarenhet av. Där känner jag mig nästan som hemma! ;)
Igår hade min (lite) skadade hand kommit till det stadiet då man glömmer bort att handen inte är som vanligt. Automatiskt använder man den, för att genast utbrista ett ömmande "Ajjj!".
I onsdags, på Sommarcupen, när vi ändrade hopphöjderna, så uppskattade jag att man har en reservhand på andra sidan, med en väl fungerande tumme! (Man skruvar alltså lös hoppbomhållaren.)
Just nu idag upptäckte jag att jag kunde skruva av locket på yoghurt-förpackningen utan några större problem eller plötsliga "Ajj!"-utbristningar. Yippee!! Vad glad man är att ha en.. nej, jag menar två tummar som FUNGERAR!!
Slutligen...
"Det är en enorm stor skillnad på vad man verkligen vet, och det som man tror sig möjligtvis veta!"