Ni minns att Gromit mådde illa i torsdags - antagligen beroende på "antiborrelia"-pillren. Han var ynklig och vek, fryssen och blek (nja). Det kräktes både åt det ena och åt det andra hållet. Och på torsdags kväll var det "ej upp-plockningsbart" (läs: diarré). Jag tyckte synd om min lill-Grompa, som såg på mig med glansig och ynklig blick. Han gick lugnt vid min sida (nja) ute på koppelpromenad.
Orolig fortsatte jag dock med "antiborrelia"-pillren (och förstås ep-medicinerna), men nu så fick han först lite uppblött mat, sedan pillren och slutligen resten utav maten (som vanligt "simmandes" i vatten, matkulorna alltså - inte Gromit). För att toppa alltihopa så gav jag honom också en Pro-kolin-kur (för mage/tarmar). Gromit verkligen super-gillade de nu "remastrade" matkulorna. "Hihi! Mjuka kulor! Precis som när man var valp!", mumsade han kvickt i sig käket.
Det viktigaste av allt; Gromits mage godkänner nu pillren - de får dess tillstånd att vara kvar. Så nu har dessa "antiborrelia"-piller tagit ut sin rätt... HUNDRACKARN ÄR NU SOM EN YSTER ETT-ÅRING - IGEN!!!!
En cirka ett-årig Gromitrumpa. Kameran hann inte med att ta bild på hela jycken.
Numera (läs: de senaste två morgonarna) så puttar och frustar och envist slickar han mig i ansiktet när klockradions alarmpip sätter igång klockan sju på morgonen - Gromit är precis som förr. Jag som trodde att han hade blivit typ "immun" och van med klockradiotjutet - eller kanske vuxen. Pyttsan! Nu är han åter pigg nog att envist nosputta när klockradiotjutet talar om att det är FRUKOST-DAGS!!! "Hoppas det är "remastrade bebis-stuk" på matkulorna igen!", önskar Grompan entuiastiskt. Jag är dock INTE lika entuiastisk så där klockan sju på morgonen. Men jycken måste ju ha sina piller vid pillertiderna (kl. 07.00, 15.00, 19.00 och 23.00) - inte när jag behagar vakna.
Gromit utsläppt på grönbete.
Nu imorse så ville han ut nästan direkt efter frukost/piller/pro-kulin/frukost igen-proceduren, och jag tyckte det var bäst att följa med ut på tomten för att se att frukosten/piller inte åkte upp igen. Gissa hur glad en liten lill-Grompa kan bli?! "Tjohooo! Matte följer med ut nu direkt på morgonen! Jippeee!!", dansade han framför fötterna på mig utanför dörren. Wilbur och Spirou var minst lika glada åt mattes plötsliga "pigga" morgonhumör.
Vid ett tillfälle ute på tomten så stod Gromit en cirka 20 meter ifrån mig med nedböjt huvud, och jag blir givetvis lite ängslig om att han ska spy. "Vad gör du för nåt?!", säger jag lite spelat lugnt. Gromit tittar genast upp mot mig, och vi står där tysta och glor på varandra - min blick var dock nååågot mer nyvaken än hans. Efter några sekunder vaknar jag till. "Kom då, Gromit!", säger jag i en helt vanlig ton, varav Gromit rusar till mig med sådan alert kraft och fart så pinnen han hade tuggat på åker all världens väg.
Hm...? Jag som trodde att byrackan hade lugnat ned sig för att han har blivit vuxen... Nä, han hade borrelia*. Nu är denna snart fem-åriga jycke som en vild ett-åring igen. *suck* Man blir aldrig nöjd.:)
När jag vill sitta i lugn och ro och äta nyttig middag, och se "en liten stund" på TV, så är en viss jycke mitt i vägen bollandes vilt med en kamptofs. (gammal bild)
* Hoppas jag inte ropar hej för tidigt nu.