Nu finns ett alldeles sprillans nytt kåseri. På förekommen anledning, (som jag inte kommer tala om), fick jag igår äntligen inspiration att plita ned detta som jag fick idén om för många många år sedan. Egentligen brukar jag inte låta något så nytt bli officiellt, utan jag vill först låta historien få mogna till sig i gömmorna i byrå-lådan. Perfektionist som jag är, vill jag fixa och dona med ordföljd och sånt. Jag flyttar ett komma-tecken, jag byter ord, jag tar bort hela stycken och/eller skriver till en del. För att senare flytta tillbaka komma-tecknet igen. Så där brukar jag hålla på ett bra tag. Jag blir faktiskt aldrig nöjd.
Men denna gång så blev innehållet aktuellt. (Ha! Jag tänker fortfarande inte tala om varför!) Vad historien egentligen handlar om, är att när man blir orättvist behandlad, så efter man har deppat ihop, och gömt sig i nått hörn samt surt klagat på alla dessa dumma människor, så bör man resa sig upp, kamma till sig, rätta till kläderna och självsäkert visa alla var skåpet egentligen skall stå!
Man bör strax innan man reste sig, fundera lite - ifrågasätta och rannsaka sig själv - kanske ens eget uppförande gjorde hur man själv blev bemött? Som det var sagt i tidigare dagboks-inlägg (2008-12-14): "att ta sitt eget ansvar". Hur som helst så är det ändock något lättare att ändra på sig själv, än att försöka tvinga andra att ändra sig.
Sedan bör man nog inte vara så himla rädd för konflikter. Vad gör det egentligen om man har olika uppfattningar om saker och ting. Man kan väl vara bekant med folk, och umgås för det. Man borde i alla fall kunna stå ut i kortare stunder. Face it! You can´t win them all!
Appropå kåseriet, bli inte förvånade om det är borta ett tag, för att senare komma tillbaka. Jag har då fått för mig att jag bara "måste" flytta det där komma-tecknet lite grann, för inte tala om "den där" meningen... Näh! Usch! Bort med den... eller förresten... kanske... Nä! Om jag skriver så här istället... så.. eller...
Nej! Jag är INTE velig!!