Bara för några timmar sedan tänkte jag på hur mycket jag älskar mina hundar, och då speciellt min lilla Gromit. Detta trots att han har varit - och stundom är - ganska jobbig. Jag minns när jag var hemma hos uppfödaren, och jag skulle välja vilken valp som skulle bli min, så sa hon att den där, och pekade på denna lilla söta valp som då kallades för Lilla Kinesen, att han kommer bli jobbig. Hon hade så rätt, så rätt. Fast den första tiden, kanske ungefär första året, var han hur lätt och medgörlig som helst. Sen började det... Men man har ju envist kämpat och man har löst problem. Gromit är faktiskt väldigt lyhörd och förig. Det är bara det att han ibland blir lite "för ivrig", så han för en kort stund "glömmer bort" mattes regler. Ja, ja... Faktum är att av mina tre hundar är han den som är mest mån om att vara matte till lags
Gromit har i princip allt som en agility-insnöad matte kan önska sig: Fart, arbetsiver, lyhördighet etc plus att han är den mysigaste och gosigaste av alla jyckar som finns samt att han är så oerhört söt så att man bara smälter när man ser på honom.
"Lilla Kinesen" hemma hos uppfödaren.
Detta tänkte jag på som sagt tidigare idag, men för en och en halvtimme sedan, så fladdrade tanken att slippa ifrån detta hemska skulle vara så... så... mycket lättare. Om Gromit inte fanns så skulle jag slippa vara orolig, slippa tänka före, slippa passa "piller-tider", slippa se till så att han inte gör illa sig mot saker och prylar, slippa se till så att inte prylar och saker går sönder på grund av Gromits ostyrbara kropp, slippa låtsas vara lugn när man inombord bara skriker av oro, slippa se hans förvridna kropp, slippa höra hur han tuggar fradga så man tror att han ska kvävas, slippa se hans förtvivlan, slippa höra hans skrämda gny, slippa tro att nu dör han!
Jag skulle även slippa vara orolig - och lite rädd - att han ska bita och hugga mig, då han i efterdyningarna av epilepsi-anfallet är i denna speedade fas då han inte riktigt vet vad han gör - och jag råkar komma emellan.
Idag var anfallet värre än de senaste. Jag såg genast att det var på gång. Lugnt men kvickt la jag först datorn (lap-topen) på golvet, så att han inte ska trassla in sig i kablarna, sedan ut med Spirou och Wilbur, så att det inte blir missförstånd hundarna emellan och slagsmål. Jag låser ytterdörren så att inte Spirou öppnar och går in igen. När jag redan är där i hallen tar jag fram "rump-medicinen" ur jack-fickan (har alltid med mig den), och får faktiskt upp förpackningen på första försöket. I med sprutan i rumpan på stackars Grompa, som krampar för fullt i soffan. Jag håller händerna lätt runt hans kropp, så att han inte ramlar ned. Och jag väntar, och väntar, och väntar. Jag kollar in klockan. Och väntar... Ska inte kramperna sluta snart? Det tog cirka 1 - 1,5 minuter. Men det känns som en hel evighet. Sedan är hans kropp helt ostyrslig, han ramlar omkull, han trasslar in sig i hörlurssladden borta vid stereon, han får hörlurarna på sig, han springer runt, runt i rummet, han nafsar lite lätt på mina ben.
Jag går och hämtar "snabb-kopplet", har svårt att få på honom det, för han bara rusar runt, runt, runt. Till slut får jag det runt huvudet på honom. Jag är hela tiden helt tyst, men Spirou och Wilbur gläfser oroligt utanför. Gromit gnyr-gläfser även han. Jag önskar att åtminstone jyckarna utanför vore tysta. De kanske oroar stackars Gromit.
Gromit börjar åter igen nafsa på mina ben. Han får ett stadigt tag i höger lår, det gör lite ont. Jag försöker styra honom med hjälp av kopplet, men det går inget bra. Vill ju inte att Gromit ska bli mer panikslagen än vad han redan är. Han får ett ordentligt grepp i mina byxor. Jag håller emot, till slut släpper han. Han får istället tag i kopplet. Jag ser ingen annan utväg än att stänga in honom i badrummet. Min stackars vovve! Jag hör hur han tumlar runt därinne. I och med Gromits ordentliga nafs i mitt lår, och hans hemska oroliga gläfsande inne i badrummet får mig att få någon typ av deja vu - Buster. Jag lovade ju mig själv att aldrig aldrig mer utsätta mig för något sådant; Att behöva vara orolig och till och med lite rädd för sin egen hund.
Lilla Buster, cirka 8 veckor.
Under tiden jag noggrant lyssnar på min stackars Gromits panikslagna gläfsande inne i badrummet klär jag snabbt på mig ytterkläder, och tar in Spirou och Wilbur. De blir instängda med hjälp av (lättåtkomligt) kompostgaller in i vardagsrummet. Jag tar ut Gromit från badrummet - vi går ut. Jag kommer ihåg att låsa dörren (så inte Spirou öppnar).
Gromit vill absolut ut på vägen. Det går liksom inte att kommunicera med honom än. Han vill, och vill, och vill dit bort! Bort mot skogen? Bort, bort någon annanstans? Bort, bort ifrån det läskiga?
Jag vänder tillbaka mot infarten till tomten. Gromit har inget annat att göra än att följa med i kopplet. Man får ingen respons när man talar med honom. Han minns dock - eller känner vittring - på hästbajshögen som ligger strax utanför min grind. Några timmar tidigare när vi gick på promenad hade jag inte några större problem att få honom att låta hästskiten vara. Nu går det däremot inte att kommendera honom. Med hjälp av kopplet drar jag honom motvilligt därifrån. Vi går in på tomten igen. Jag släpper honom lös. Vi går varv runt tomten, men när vi kommer tillbaka till gårdsplanen springer han bort till grinden (kompostgaller). Han vill ut! Till hästbajshögen. Jag ropar på honom, han kommer (!). Han visar dock tydligt att han vill bort till grinden igen. Han väljer ändå att följa efter mig på ett nytt varv runt tomten. "Bra! Duktig vovve!", berömmer jag, och klappar om honom lite lätt. Vid nästa varv vid gårdplanen, rusar han bort till grinden igen. Nu "låser" jag den - för säkerhets skull. Jyckarna hoppar normalt inte mot gallret (om ingen står och "lockar" på dom på andra sidan). Jag vill absolut inte att Gromit ska lära sig att man kan komma ut om man hoppar mot grinden.
Efter en stund släpper jag ut de andra två hundarna. Vi går runt, runt på tomten. Det känns bättre att vara ute, där det finns gott om plats att röra sig på i väntan på att Gromit ska bli normal igen. Vill absolut inte ha slagsmål på grund av oro, rädsla och missförstånd.
Medan jag väntar på att Gromit ska bli Gromit igen "råkar" jag sätta igång att skotta gårdsplanen och uppfarten - igen. Skottade den bara någon timme tidigare. Fast denna gång gör jag det i ett mycket lugnare och rofyllt (?) tempo samtidigt jag ständig håller koll på hur jyckarna uppför sig sinsemellan. Vid allra allra minsta orolighet ger jag Wilbur eller Spirou uppmaning att skärpa sig (de kan jag ju kommunicera med). Då och då så talar jag glatt men lugnt om hur duktiga de är. Jag försöker allt jag kan för att utstråla lugn och harmoni, men inuti mig bubblar oron. Jag vill inget annat än att allt ska bli normalt igen.
Om jag inte hade Gromit skulle jag slippa det här. Är det värt det?
Vi kollade nyligen upp Gromits fenemal-värden - som var bra. Frågan återstår: Varför får han - på sistone - anfall cirka en gång i månaden? Är detta början på slutet..? *suck*
Gromit, världens sötaste hund.
Efter cirka en timme så gick vi in. Nu ligger alla hundarna och sover lugnt och sött.
PS. Fick "panik" inombords när jag upptäckte att jag glömt hämta ut ny "rump-medicin", som nu är slut. Gromit kollade nyfiket på när jag letade piller och recept, så utåt var jag "hur lugn som helst". Försöker intala mig själv att hittills har Gromit inte fått anfall tätt inpå varandra, så varför skulle han få det nu? Det första jag gör imorgon är att hämta ut medicinen, och att ringa veterinären - igen. DS.