Har ni märkt att det har kommit snö utanför? Har ni hört om snön på nyheterna? Börjar det bli lite tjatigt? Räcker det inte med den där onödiga snön där utanför som man måste tampas med? Måste man höra allt tjat om eländet också?! Och så fortsätter undertecknad att skriva om det här - också!!! *suck*
Det jag nästan blir mest irriterad över är detta tjat om att folk blir överraskade över att det dimper ned snö på vintern. Ärligt talat tror jag inte mycket på att folk blir överraskade över snöfallet, utan det är bara det att man önsketänker att det inte ska komma nån snö - just nu- utan sen - en annan dag. Detta i kombination med allmän lathet gör att man inte byter till vinterdäck, köper vinterskor etc förrän i absolut sista stund.
Och så har vi den här (dum)snålheten; Varför slita på ens dyra vinterdäck när det är barmark?
En orsak till detta årliga trafikvinterkaos är att man har ju inte hunnit komma in i sitt halt-vinterväglag-körsätt. Att planera inbromsningar lååångt i förväg, att inte göra några kraftiga rörelser på vare sig bromspedal eller ratt.
Själv så väntade jag med vinterdäckbytet till i söndags. Idag är jag väldans glad att jag tog mig själv i kragen och fixade det då.
Och så har jag skottat uppfarten för första gången denna vinter 2010/2011. Det kändes vant - och tungt. Vetskapen om att det inte kommer vara den sista gången av skottstyrketräning stärkte mig - NOT!! Undrar om det kommer bli ett riktigt skott-år i år 2010. Först var det i vintras, alltså i början av året och nu i november.
Gammal favoritbild - (NOT!) - i repris. Jag ryser av obehag!
Hundarna däremot uppskattar minsann snön. Spirou stannade upp på dagens "efter-jobbet"-promenad minst hundra gånger för att rulla sig i snön. Först tyckte jag det var ganska kul att se på honom - sedan tröttnade jag på att ständigt behöva vänta på att han skulle rulla färdigt.
Gromit hoppade och skuttade av snö-glädje. Tyckte vi skulle rusa fram i snön. Det doftar ju så spännande ÖVERALLT! Man måste ju hinna nosa här och där - och där borta. "Men... Skynda dig då, matte!!", drar han i kopplet till min stora irriterande förtret. Gromit och jag var icke överens om gånghastigheten. Men jag måste säga att han var ganska gullig när vi skulle gå över ett övergångställe, och jag bad honom - till hans STORA glädje - att trycka på "Grön gubbe"-knappen. När jag sa till honom skuttade han i ren glädje snett jämfota över stenbumlingen han stod och nosade på, för att komma kvickt fram till stolpen. Han smällde till med bägge framtassarna klockrent på knappen. Duktig vovve!
Själv tyckte jag att det var ett rackarns blåsande och snöyrande och lite småhalt samt blöt-slaskigt för att hundpromenaden i snöovädret skulle vara trevlig.
Wilbur uppskattar nog inte riktigt snön lika mycket som "dom dumma spanielarna". Under promenaden bryr han sig inte så mycket om snön, men väl hemma tyckte han att det där med snöskottning är totalt överskattat. "Sluta med det där! Det är inge´ kul. Släng godis istället!!", uppmanar han mig, och ställer sig ständigt i vägen. Antingen ställer han sig precis framför mig där jag ska skotta (jag råkade faktiskt stöta till hans ena tass med snöskovlen en gång så att han tjöt till) eller så ställer han sig precis bakom mina fötter, så jag råkar trampa på honom när jag tar steg bakåt för att ta nytt skoveltag. Wilburs ständiga "panikslagna" undanmanövrar retar gallfeber på mig. "Flytta på dig! Fatta nångång, dumma pudel!", muttrar jag till honom. Dock ganska förgäves.
Gammalt bildbevis att även en Wilbur faktiskt kan pulsa i djup snö. Annars föredras det plant plogade gångvägar. Sådan hund - sådan matte.
När vi sen kommer in har Wilbur problem med snöbollar som fastnat i pälsen. "Det GÅR INTE att lägga sig ned! Det är kyligt kalla och obehagliga snöbollar i vägen där man ska ligga!", vankar han runt i cirklar uppe i soffan. Han provar om och om igen att lägga sig ned, men ställer sig genast upp eftersom snöbollarna är obekvämt kalla att ligga på. Efter min stränga uppmaning så la han sig slutligen ned, och började bearbeta snöbollarna. (Eftersom hundarna bara hade relativt små snöbollar i pälsen orkade jag inte besvära mig med att sätta in en hund i taget i duschen. Utan de fick fixa sina snöbollar själva. Jag lat? Tja... kanske. )
Gammal bild från i vintras. Här leks det med isig tennisboll istället.
Efter att jag (och hundarna) skottat så att jag kunde köra upp bilen till gårdsplanen, försökte jag att förlika mig med snön. Jag började kasta snöbollar på jyckarna. Spirou och Gromit tycker det är jätte-kul. De försöker ta lyra och hoppar och skuttar i ren glädje. Men Wilbur... Han blir så överstressad så att jag tror han ska få nåt överslag. Därför så lockade jag istället honom till mig, och gav honom snöbollarna lugnt i munnen. Sedan sprang han iväg för att bearbeta dom. För att strax komma tillbaka för en ny snöboll. Ja, man får hela tiden anpassa sig efter individ.
Undrar om snön har smält bort imorrn... *hoppas, hoppas* Jag är nämligen inte riktigt färdig med sommaren än.
"Va säger du? Näh! Vi tycker snön ska vara kvar!!"