Jo, måste ju berätta om Pingus debut i agilitytävlande! Alltså han har träningstävlat, inte på riktigt-tävlat, alltså. Han har ju inte åldern inne... till och börja med, för att inte tala om rent tävlingsmässigt är han absolut inte klar än.
Här sitter Pingu uppbunden på Waxholms BK, och väntar medan jag går banvandring och sånt. Jag blev faktiskt förvånad över att han satt rätt så still och tyst en hel liten stund. Duktig, vovve!
Inför banvandringen till Blåbärsklassen (enbart för hundar som ej startat officiellt, bara hopphinder och tunnlar i en mycket lätt bana) upptäckte jag att de använde vanliga plastkoner till nummerskyltar. "Hm?", tänkte jag. "Eh? Jag hoppas ni inte är så där jätterädda om era nummerskyltar... Det finns nämligen en ganska stor risk att en viss hund kommer typ apportera dom... eller rättare sagt: kommer slita dom i tusen stycken, eller i alla fall tugga ganska många hål i dom." Annika ropade då till Frida: "Hörru, hur är det med vår budget egentligen? Vi kommer snart behöva köpa nya nummerskyltar? Kan vi få igenom det, månntro?" :)
Inför Pingus debutstart, så varnade jag alla runtom att det kan finnas en viss risk att Pingu rusar runt istället för att lydigt och vigt forcera alla agilityhinder. De två som tränade lydnad en liten bit ifrån agilitybanan blev också varskodda. "Ska vi flytta på oss?", undrade de lite oroligt, eller var det bara av omtanke, kanske. "Nä!", ropade jag tillbaka. "Det är ingen fara!" Hoppas jag, tänkte jag tyst för mig själv.
Okej... Så skulle vi starta för allra, allra första gången...
Jag lämnar Pingu framför första hindret, och går bort till punkten jag hade bestämt under banvandringen. Hahaha! Jag hann inte så långt innan en viss hund tjuvstartar, och.... rusar bort till första bästa nummerskylt, tar upp den i munnen och så skuttar Pingu runt hejvilt runt hela agilityplanen.Han går ej att stoppa, min mycket lydiga hund. *harkl*
På Fridas inrådan tar vi bort alla nummerskyltar. *harkl igen* Nu går det något bättre. Pingu tar några hinder i rätt ordning, sedan hittar han på sin egen, där även andra hinder som står utanför själva tävlingsbanan också forceras. Bland annat så tog han platta tunneln riktigt snyggt och bra. Synd bara att den inte var med på själva banan, som till exempel däcket, som Pingu då inte forcerade rätt. Ja, ja... man kan inte få allt här i världen.
Nu kommer jag inte ihåg vilken plats vi kom på, men vi vann i alla fall inte!! :)
Hoppas att Waxholmarna inte blev totalt vettskrämda av en ÖBK:ar-rookie, och att nummerskyltarna fortfarande går att använda. Sorry!!
Men tänk ändå, att Pingus tävlingsdebut skulle bli på Waxholms BK!!
Pingu är på Sommarcupen och studerar noga hur man - egentligen - ska göra.
I onsdags var det åter dags igen då Sommarcupen startade. I bilen på väg mot brukshundklubben, så hade jag ett stort fånigt leende över hela ansiktet, när jag liksom kom på att den här dagen har jag längtat efter i över ett års tid - och nu var den här!! Nu blev förberedelserna tidigare under dagen inte alls som jag hade tänkt det, eftersom Spirou ju var krasslig (vi hade varit hos veterinären istället för att träna som jag egentligen hade planerat).
Eftersom jag är såååå tävling- och träningssugen, så anmälde jag rookien Pingu både till Blåbärsklassen - och - Hopp- och Agilityklassen (de ordinarie riktiga klasserna)!
Visserligen kan han inte balanshindren än, men min plan var att köra en egen variant utan balanshindren - bara som träning. Och förstås för att det är kul!!
Blåbärsklassen börjar riktigt över förväntan, och jag kör på, skickar in honom in i en böjd lång tunnel. "Bra!", berömmer jag glatt och rusar bort mot tunnelens utgång. Men... det kommer ingen Pingu ut från tunneln. Var sjutton tog jycken vägen? Jo, han hade ju inte alls sprungit in i tunneln, han hade rusat snett bredvid, bort till långhoppets nummerskylt som var placerad en bit bakom tunneln. Va snopet!! Det var extra komiskt eftersom jag innan vid banvandringen hade präntat in i mina tre kursdeltagare som går i fortsättningskursen att "Se på hunden! Rusa inte bort till utgången innan ni verkligen ser att jycken har sprungit in i tunneln!" Hahahahaha!!! Vilken instruktör, va!!
Ja, ja... jag kommer!!! Ska bara först...
Hur som helst så kom Pingu på en hedrande tredje plats med 10 fp eftersom resten av banan gick helt över förväntan. Absolut okej för en riktig rookie på lite drygt ett år!
Bilden är inte från Sommarcupen. Men det är Pingu, the rookie!
I den riktiga Hoppklassen, låg hopphindren på 55 cm, en höjd som vi aldrig har tränat på. Som högst har jag lagt bommarna på 50 cm när vi har tränat. Jag hörde bakom min rygg att i alla fall en bom föll till marken; Pingu blev kanske lite förvånad över att de var lite högre än vanligt, men sen inga problem. Problemet var nog mer själva banan, som egentligen var lite för svår för en rookie som Pingu, men vad gör det? Jo, lite gör det. Gissa om jag var revanchsugen direkt efter vi - diskade - gick "i mål".
I Agilityklass, så hittade jag på en egen nummerordning på hindren, eftersom Pingu ju inte ännu kan balanshindren. Jag fick ändå med slalomet, som han fixade helt rätt denna gång; han tog ingången helt på egen tass. Egentligen borde jag väl inte köra slalomet utan bågar, men jag kan inte låta bli. Jag lever i nuet - precis som en hund! Jag vill ha kul nu - inte sen om ett halvår. Jo, visst vill jag ha kul om ett halvår - också!! :)
Jag är helt nöjd med Pingus Sommarcups-debut, men vissa (läs: en hel del) förbättring behövs:
1. Startproceduren. Jag har skippat "give-me-five"-traditionen. Den stör Pingu mer än det taggar. Han har liksom inte tid med sånt där vid starten. Hoppas jag kan få till den senare i hans träning, men nu stör det bara.
Pingu har också mer varit trögstartad än att vara benägen att tjuvstarta, och det stör mig verkligen!! Nu tänker jag inte bara på Sommarcupsträningen utan överhuvudtaget. Idag när vi tränade så blev jag faktiskt riktigt moloken över Pingus brist på explosivitet (som Gromit hade). Idag har jag verkligen saknat Gromit, och självklart inte bara som min agilitykompis utan även hela hans uppenbarelse; hur han liksom virvlande förbi en i ett huj, och hur han brukade väcka mig om morgonarna. Ibland blir jag faktiskt lite sur och grinig och arg över att Gromit inte längre finns. Dumma!! Bläh!
Jag måste hitta på nåt sätt för att tagga Pingu vid startpositionen. När han väl kommer igång, så har han okej fart. Hundhypokondriker som jag är, så börjar jag idag undra om även Pingu är sjuk. Kan Spirou vara slö och ha borrelia, så kan ju även Pingu ha det. Fast å andra sidan, idag i skogen så var det full fart på Pingu. Så det är nog bara motivtionen som fattas.
2. Mina belöningar måste, måste bli bättre! Pingu behöver som sagt mer motivation. Jag måste, måste jobba på det!
3. Jag får inte meshandla. Jobba, jobba! Annars jobbar ju inte jycken, ju!
Pingu!! Somna nu inte där framför första hopphindret! Wakiewakie!!!
Vid gårdagens träning, så testade jag för första gången balansbommen och A-hindret med targeten. Pingu var jätte-duktig! Lite otroligt med tanke på att vi inte har tränat target så himla mycket. Han är inte så klicker-motiverad; han bryr sig knappt när jag klickar till skillnad mot alla andra hundar jag har haft och har. Därför blev jag lite glatt överraskad när jag till slut låter Pingu ta hela balansbommen, där han först gick uppfarten mycket trevande, men när han kom till ungefär halva mittendelen, och jag sa: "Kuta!" (mitt kommando för "trampa target"), och då Pingu helt klart ökade farten mot nedfarten, samt tryckte till targeten ordentligt.
Idag så blev det en helt spontan träning innan ICA-besök, och hade då förstås ingen target med mig, men det stoppar ju - förstås - inte mig; kan inte låta bli att testa balansbom och A-hinder ändå. Gissa vad som hände? Jo, Pingu visar viss antydan till att han kommer skutta kontakthindren om inte jag motar Olle i grind.
Hahahaha! Gissa vad jag klantade mig mer med?! Jo, vi råkade gå förbi gungbrädan... och jag får infallet att låta Pingu bara ta nedfarten, alltså hoppa upp från sidan och gå nedåt, då Pingu kommer fel - och går istället uppåt - och jag hinner inte få tag i gungan! Jag var inte beredd på att gungan var "uppgraderad", dvs "handtagen" på sidan är borta, så jag slinter istället med handen - och gungbrädan vippar över. Kabooom!! *suck*
Jag låtsades först som ingenting. Sen strax efter så hade vi lite gungbrädeterapi en liten stund - igen (been there, done that för typ ett år sen, när jag klantade mig sist *suckar och himlar med ögonen*). Därefter testade jag om A-hindret och balansbommen fortfarande funkar. Jodå. helt okej. Puh!
På onsdag är det dags för Sommarcupen igen. Då får vi se hur det kommer att gå med balanshindren. Spännande! :)
En överbliven bild från midsommaraftonens fikahäng.