Jag glömde ju ta kort på Grompans senaste prisrosetter. Här kommer dom...
Han kom fyra både i Agility- och Hoppklass på Strängnäs BK igår. Bägge loppen med 0 fel (typ)!
Hejarklacken måste givetvis även dom få vara med på bild.
Gromit tycker dock att pinnar är MYCKET roligare än tråk-rosetter. Ja, pinnar får man ju gnaga på!
Själv tycker jag att det är en ära att få prisrosett, eftersom den symboliserar att man har placerat sig bland de översta på resultatlistan. Med andra ord, så var man bättre än dom som inte fick nån rosett. ;) Faktum är att en sån där bildligt talat pinne, som symboliserar "snart-om-du-får-tre-stycken-blir-du-uppflyttad-till-nästa-klass", en sådan pinne eftersträvar i alla fall inte jag så särdeles mycket efter. Som de flesta ju gör. Ni alla "pinne-efterstävare", ni måtte ha det tråkigt på tävlingar. Det vill säga, de gånger som ni inte lyckas knipa åt er en pinne - som borde i alla fall vara de flesta gånger. Ni måste bli besvikna så himla ofta. Är det verkligen kul? Själv hatar jag att bli besviken!
För mig är varje bana den stora utmaningen; Kommer vi lyckas att komma i mål? Kommer vi att lyckas nolla? Kommer jag att lyckas få Gromit att inte tjuvstarta? Kommer vi att lyckas få ett snabbare slalom? Kommer jag att hitta den snabbaste vägen, så vi inte får en massa tidsfel? Kommer vi att bli den bäste ESS:en (springer spaniel) för dagen? Kommer vi att placera oss bland de översta på resultatlistan? Kommer vi att känna ett flyt och samspel inne på banan? Och slutligen det allra viktigaste: Kommer vi att ha kul?!
Varför ska man ha så väldans bråttom att avancera till nästa klass? Vad är det som är så himla mycket roligare där? För en tid sen talade jag med en tjej som beklagade sig över att hon fortfarande var kvar i klass 1 efter "hela två år". Hon tycktes skämmas över detta. Jag hade på tungan att berätta att jag har varit i ettan sedan anno 1994, men jag valde att inte säga nåt. Jag fick känslan av att då hade jag liksom även berövat henne på denna "bedrift" eller "rekord" att vara kvar i klass ett i "hela" två år. Ville inte frånta henne det. Men jag talade förstås om att även Gromit tävlade fortfarande i klass 1.
Nu finns det säkert många som protesterar, som tycker att det tävlandet går ut på är ju att avancera uppåt i klasserna. Att försöka nå så långt man nu kan nå: Klass 3, championat, SM, landslaget, NM och VM etc.
Om man nu inte gör det, så är det typ något fel, eller nåt. Inte vet väl jag hur ni tänker! ;)
Men... om man nu inte har nån lust att åka riket runt, 365 dagar om året och jaga pinnar, om man inte har nån lust att jämt och ständigt ha pressen att man måste träna, annars går det inte, det spelar ingen roll om det spöregnar eller om man är sjuk och vek, om man inte har nån lust att bli besviken för att den nya jycken inte håller måttet, om man inte har nån lust att känna press och krav att man måste lyckas varenda tävling, om man inte har nån lust att behöva känna besvikelse för att det inte blev nån uppflyttningspinne på grund av för få startande eller snöpliga tiondelars tidsfel, och så vidare... Nä, ni proffs, jag avundas er icke!
Okej, jag överdriver nu en hel del, men jag tror nog att jag har det roligare än vad ni har. Hihi! :)
Okej, då - igen. Banorna blir ju svårare ju högre upp i klasserna man kommer. Eller det är väl tänkt att det ska vara så. Och det är ju då en rolig utmaning. Fast å andra sidan - i praktiken - så varierar svårigheterna väldigt även i klass 1 beroende på domaren och dess påhittighet när det gäller bankonstruktioner. Att referenstiden blir allt snävare i de högre klasserna är inte något som jag riktigt längtar efter, med tanke på min obefintliga kvickhet i fötterna och en förhållandevis långsam ESS (jämfört med diverse BC).
Nu till något helt annat...
Dom här har nu börjat dyka upp här hemma på tomten. De tassar och smyger upp mellan gräs och mossa.
"Vadå, matte? Vad är det du har hittat som är så spännande?!", undrar Spirou och klampar på med sina klumpiga tassar.
Jag gav ganska snart upp mina försök att ta kort på de där gula grejerna. Istället vände jag mig om för att fota...
"Matte, fota mig! Fota mig!", sticker plötsligt ett enträget Spirou-huvud upp framför kameralinsen och knuffar bryskt till mig.
"Jo, hörru matte, är det inte godisdags snart...? Sluta nu med den där svarta tråkknäpplådan!, buffar Spirou igen.
Nu ignorerade jag tigg-Spirou. Istället försökte jag ta en bild på denna färggranna svamp.
Plötsligt dyker denna skogsmulle upp mitt bland svamparna i blåbärsriset.
"Jag hör rykten om att det vankas godis här! Ge hit!", beordrar skogsmullen Wilbur.
När jag nu vägrade lyda honom, så rusade han kvickt som attan bort till den gamla balansbommen och satt vant dit tassarna på kontaktfälten (eller rättare sagt, där de en gång varit). "Nu då! Hit med godiset! Det är lag på godisutdelning när man har tassarna här!".
Gromit och Spirou hakade genast på Wilburs godis-tiggeri. Fast de valde att bestiga godis-kullen istället.
Som vanligt är Gromit den som kvickast snor åt sig de utslängda godbitarna.
Efter vår inspektion av markägorna, så tog Gromit en tupplur i soffan...
Självklart så har man en tennisboll med sig. Istället för nalle-björn, kanske?
Jag smyger tyst närmare med kameran...
Zzzzzzzz
Öhhh??
"Äh! Vem bryr sig?" Zzzzzzzz