Jag har länge tänkt berätta om Wilburs liv och leverne. Men det har liksom aldrig blivit av. Nu så börjar han faktiskt att bli gammal (!), och helt krasst så borde det inte vara så himla många år kvar. Baloo, min första pudel blev 14 år och en vecka, Keaton, springer spaniel, blev 14 år och sex månader, Buster blev tyvärr bara lite drygt ett år, så det... räknas inte riktigt. Didrik, min inackordering blev också över 14 år. Så nu, här kommer Wilburs "memoarer" - innan det är för sent.
(Hoppas att jag minns det mesta rätt och riktigt, ibland är det liksom lite svårt det där med tidsaspekten, i vilken ordning hände saker och ting? Var det före eller efter det där andra hände osv?)
Wilbur på nyårsdagen 2011.
Pigg som en unghund (fast han börjar nog att se och att höra lite sämre).
Wilbur har precis fyllt 13 år. Tänk vad tiden går. Min lilla pudelunge har gått och blivit tonåring! Det har alltså varit 13 långa vintrar sen denna egensinniga, trotsigt envisa, tjurskalliga valp som envetet - på egen tass - absolut ville utforska världen, flyttade hem hos mig. Wilburs rymmarvilja började redan hemma hos uppfödaren, som då hade minst 20 års erfarenhet av vilda valpar. Två gånger lyckades han rymma från den "så kallade" rymningsfria valphagen, bort från tryggheten hos mamma och syskon.
Jag vet inte hur många gånger jag - eller min ena bror (Wilbur är med honom när jag jobbar. Jag typ lånar ut honom till brorsan). - har varit ute på jakt efter min hund som var en notorisk rymmarhund i sina unga dar. Det enda som gällde för att få min hund att komma tillbaka till mig/brorsan var list (!). Lydnad brydde han sig inte om ett dugg. "Ja, ja... Jag kommer sen. Ska först bara..." Som tur är var både brorsan och jag listigare än Wilbur. Det jobbiga var mest det att eftersom han nu stolt spatserade mitt på vägarna - där det ju stundom kör en och annan bil - så kunde man liksom inte annat än "lyda honom" och "snällt och förigt" följa efter honom där han gick - stolt som en tupp - för att skydda den lilla pudeln ifall en bil skulle dyka upp. Då gick man liksom emellan som en skyddande sköld. *suck* "Helt onödigt", tyckte Wilbur, "bilarna flyttar på sig". Ja! Tack vare oss, ja!
Vid cirka fyra års ålder gav han dock upp sitt notoriska rymmarhundsleverne. Vet inte varför. Han kanske tyckte att han då hade utforskat allt, det fanns liksom inget kvar att upptäcka - på egen tass - där utanför staketet.
Här en bild av efterdyningarna efter ett slagsmål med lillebrorsan Gromit. Wilbur hade tur - han har numera bägge ögonen helt intakta.
Wilbur var inte bara obstinat mot sin matte/husse utan även mot sina artfränder. Om en annan hund inte ville leka med honom - så blev han sur! "Du ska leka! Annars!", morrade den unga lilla valpen/unghunden Wilbur, och slagsmål uppstod eftersom den äldre hunden vägrade lyda denna uppstudsiga lilla pojkspoling.
Om vi råkade passera där ett hundslagsmål redan var pågående, så skulle han absolut dit. Det var ingen tvekan. Frågan var enbart vilken sida han skulle vara på - Wilbur skulle förstås vara på den vinnande sidan. Hm.. Det finns alltså en anledning varför jag började lite elakt kalla honom för Wilbur Fulsvans, pitbullpudel. Fulsvans för att hans svans är lite fult ansatt, och för att Wilbur slogs ganska elakt - utan att följa några som helst regler samt att han slogs för det stora nöjets skull. Se även Wilburs egna sida.
Det är lite lustigt att denna egensinniga och obstinata jycke, som gör allting som han själv vill, som inte har en minsta "will to please", skulle jag ha som agilityhund!! Agility som grundar sig på just samarbete.
Wilbur innehar inte den här inställningen att lyssna och lära som ändå de flesta hundar har. Han har inte tid att "lyssna" vad matte vill, utan han anser att det är matte som inte fattar att han gör ju rätt! "Hit me´ godiset! Nu!!!"
När det gällde agilityn, så var det största problemet att Wilbur stressade upp sig alldeles för mycket bara han hoppade ett endaste hopphinder. Han försatte sig i ett vilt, öronbedövande, bjäbbande - totalt okontaktbart - tillstånd.
Eftersom jag då hade Keaton som agilityhund, så - lat som jag är - la jag den, min tänkta blivande agilityhunden Wilbur på hyllan*. Jag kunde ju stilla mitt agilitybehov med Keaton.
Fast en vacker dag (efter lite påtryckning av en klubbkamrat) så tog jag mig i kragen. Jag förstod ju hur duktig min nio-kilos pudel kunde bli - bara han taggade ned sin stress "en smula" - typ 30 kilo ton!
Nästa vackra dag så slog det mig att Wilbur faktiskt är hur stabil och tyst som helst när vi jobbade med godisskål efter sista hindret i kort rak hinderkombination - och jag ponerade: Varför då? Mitt svar till mig själv blev: Jo, för då vet han exakt vart han ska! Det är inte hindren och skuttandet och springet i sig självt som stressar upp honom - utan det är jag - för jag är en värdelös handler som är dålig på att visa vägen. Wilbur har inte tid att vänta på mig - han vill veta nyss (sic) vart vi ska.
Jag märkte också att min röst stressade honom. Jag lät honom hoppa ett par hinder och jämförde. Om jag var tyst så gick det betydligt bättre. Måhända att skillnaden var att när jag var tyst så skärpte jag till mig ännu mer och blev därmed tydligare i min handling. I början tränade Wilbur och jag på korta hopphinderskombinationer här hemma. Mest för att kunna träna med så lite yttre störning som möjligt.
En annan vacker kväll så testade jag Wilbur uppe på brukshundklubben. Banan som jag hade använt på min då kallade "tävlingskurs" stod kvar. Banan var inspirerad av en av detta års VM-banor. Ja, den var bara "inspirerad" eftersom vi på den tiden inte hade tillräckligt med hinder. Det blev en ganska klurig 15-hinderpassage bana (vi hade då inte ens 15 hinder). Jag kedjade ihop banan bakifrån; sista hindret - klick/godis. näst sista hindret, sista hindret - klick/godis osv. Hela tiden var jag också tyst. Förutom vid målrakan (de tre sista hindren) som han ju ganska snart kunde precis utantill.
Det var ändå en ganska mäktig känsla att denna jycke som dagen innan inte kunde ta ett endaste hinder utan att försätta sig i ett totalt blockerat stressat tillstånd - vilt bjäbbande, nu kunde (efter en stunds bakåtkedjande) ta denna 15-hinderbana helt rätt utan ett endaste voff! Nä, nu ljuger jag lite. Det kom hela tiden ett kort voff innan slalomet, som jag hade valt att använda ett litet 4-pinnarsslalom. Slalomet var också det enda hinder som Wilbur då hade mycket svårt för (därav 4-pinnar). Voffet var nog en kort protest mot att han ansåg det var alldeles onödigt krångligt.
Med nu denna vetskap - att Wilbur funkar hur bra som helst som agilityhund - kunde jag nu fortsätta vår träning. Jag får väl lov att erkänna att jag är fortfarande ganska stolt över mig själv att jag - helt utan andras inrådan - listade ut hur Wilbur och jag skulle få bukt på vår agilityträning.
Så smånigom började vi att tävla ordentligt. Jag minns speciellt den där gången vid den stora 2-dagars tävlingen i Fagersta med minst tre banor igång samtidigt, då jag själv tyckte att jag där vid starten inte var riktigt, riktigt klok när jag med berått mod tog av halsbandet på Wilbur - den (före detta) notoriska rymmarhunden, mitt bland alla hundar och folk.
Men en sensommarkväll när han och jag tränade, så hände det. Wilbur hade kavat rusat upp på gungbrädan - sen kom SKRIKET! Nästföljande dag veterinärsbesök. Wilburs korsband hade gått av. För att i alla fall försöka göra en lång historia lite kortare, så följde nu en tid av operationer och rehab, tre olika veterinärer (minst) som alla hade olika tänk, minst fyra olika fysioterapeuter (som hade ungefär samma tänk) och så jag och min stackars pudel som hade ont i sitt ena knä. Och som att krydda moset lite ytterligare så fick Wilbur även under denna period ont i en klo (ytterligare en liten operation). Jag menar, ska man så ska man. *suck*
Tillslut så är både knä och klo läkta. Vi kunde börja träna ordentligt och tävla igen. Då hade det gått ungefär två år sedan korsbandet gick av den där träningskvällen början av september 2005.
Jag får väl erkänna att jag senare fick lite "hjärtsnurp" varje gång jag såg min lilla Wilbur forcera gungan. Jag inbillar mig att jag dolde det väl för honom, men... kanske inte. För rätt som det var så började han tveka att forcera gungbrädan. Måhända att han kände av min oro eller så började han ha känningar i knät eller nåt. Så min lösning på detta var att helt enkelt att sluta med agilityklass - vi körde enbart hoppklass hädanefter.
Och detta gjorde vi så pass bra att Wilbur och jag erövrade vår första uppflyttningspinne på Södertälje BK den 9:e juni 2007! Vi kom tvåa av 25 startande. Det kändes heeeelt otroooligt!! :D
Sedan nästa år, den 7:e september 2008 trillade plötsligt nästa pinne in. Det var på Västerås BK. Vi kom tvåa igen, denna gång av nio startande. Det kändes heeelt faaantaaasiskt!!! :))))
Helgen efter är vi på Vallentuna BK och tävlar. Jag minns att loppet kändes såå bra. Wilbur och jag kändes som ett - denna härliga känsla! Men sen tog allting slut - tre hinder från mål. Wilbur SKIIIIKER ut sin smärta. Det andra korsbandet hade gått av. Jag förstod direkt vad som hade hänt. Jag förstod även att nu är det kört. Wilbur var då nio år, och om det skulle ta två år igen av rehab så skulle han vara elva år när han åter är fit for fight. Nä! Det går inte! *suck* (se även 14 sept -08 den näst värsta tävlingen)
Precis hemkomna efter vi hade hämtat Wilbur efter operation. Gromit begriper inte riktigt varför Wilbur (som ligger kvar och sover i bilen) inte kommer ut för.
"Varför har du den där märkliga tratten på dig? Va du ser konstig ut!", funderar Gromit.
Usch! Va han hade ont! Eftersom han inte ville böja på knät, så försökte jag desperat att bulla upp honom med en kudde, så han kunde vila något sånär.
Här ser det dock riktigt mysigt ut där han vilar på mitt fluffiga täcke.
17:e september 2008 var vi på plats för korsbandsoperation - igen. Och "som vanligt" läks det inte "som det ska". Det blir en till operation 10:e november 2008 pga komplikationer. (se 18 nov -08 Wilbur opererad - igen!) Denna sista operation blev jag faktiskt rekommenderad av "inside-information" att istället göra på "konkurrent-djursjukhuset". Personen ifråga passade på "lite i smyg" att tala med mig, och förklarade att h*n inte riktigt kände förtroende för den som annars skulle där operera Wilbur, alltså på djursjukhuset vi just då var på. De var inte överens om hur (med vilken metod) Wilbur skulle opereras.
Tyvärr blev det lite mer komplikationer (vätskeansamling) och ytterligare "strul" med det. (se 28 nov -08 the story continues) Ja, ja... Men nu är han bra! :) (typ)
Denna bild är efter den sista operationen, då han fick ett sånt där smärtstillande plåster påklistrat vid bogen.
Jo! Höll på att glömma! När man som bäst höll på med rehabsimningen (som kostar en halv förmögenhet), så började Wilbur få typ epileptiska krampanfall. Efter andra gången så slutade vi helt enkelt med simningen. Wilburs knä var då hyfsat bra, så det fanns ingen större anledning att vi måste fortsätta med den. Det visade sig senare att krampanfallen berodde på borelia. (se 14 feb -09 uruselt humör - bläh! scrolla ned till "Apropå ingenting..") och 17 feb -09 är det inte det ena... samt 19 feb -09 en gång är ingen gång.)
Wilbur rehab-simmar med svansen högt upp som ett stolt roder och med tygbenet med ett krampaktigt grepp i munnen. Om han inte höll något i munnen så försökte han dricka upp vattnet, vilket gjorde honom gaaanska extremt kissnödig efteråt. Jag insåg att hans plan med att dricka upp vattnet - för att slippa allt det blöta - inte skulle funka. Ibland är även en pudel ganska korkad. (Hans drickande hade iiinte aaaalls nåt med stress att göra. *harkl*)
Man kan säga att Wilburs liv har kantats med olydighet, slagsmål, olyckor och skador. Som ni kanske vet så hade ju Gromit som vresig unghund issues med Wilbur. Jag höll på att skriva stackars Wilbur, men... Wilbur hade nog själv en stor del i det hela, pitbull-pudeln.
Apropå slagsmål, så kom jag att tänka på en gång för länge sedan som Wilbur själv blev attackerad av en... låt oss säga en stor svart hund (för att inte utpeka någon speciell ras). Detta hände på agilitybanan vid träning. Eller rättare sagt vi hade just då en liten paus. Plötsligt - utan någon större anledning - så anfaller den andra hunden Wilbur. Blodvite uppstår. Den svarta hundens ägare blir förtvivlad. Men jag, cool och trygg matte som jag är, tog det bara lugnt. Jag såg ju att det inte egentligen var så farligt - absolut inte livshotande - så jag envisades med att vi skulle bara lugnt sitta kvar - såsom typ inget hade hänt. Allt för att absolut inte förstora upp denna kanske traumatiska händelse för Wilbur.
Mycket riktigt så fick han aldrig några vare sig mentala eller fysiska ärr av den stora svarta hundens bett. Han fortsatte att gilla att vara vid agilitybanan och att träna - och han dog inte (ursäkta min morbida humor).
Matten till den andra hunden tyckte nog då att jag inte var riktigt klok. Men jag anser att jag var det! Självklart så skötte jag om såret när vi senare kom hem, och om jag minns rätt så besökte vi även veterinär (eller så var det vid någon annan gång som Wilbur blev tuggad på). Såret var mycket svårt att hitta - bland all lurvig svart päls. Så veterinären och jag använde oss av ekolod... nej! Fel! Vi använde oss av morr-metoden för att hitta såret. Ju intensivare morr från Wilbur desto närmare såret kom vi i vårt letande.
Haha! Det där lät ju värre än vad det var. Wilbur "pratar" nämligen även så där till vardags. Han talar mycket med sitt morrande. Okej, visst, han litar inte riktigt på oss människor (ibland), så han varnar och talar om det för oss att han inte riktigt litar på att vi vet vad vi egentligen pysslar med. Ibland säger vi då: "Äh, va fånig du är! Det här klarar du!" eller så säger vi lite oroligt: "Varför då? Vad har hänt?" och så kommer jag där - till Wilburs stora förtret - och undersöker noggrant vad felet kan vara. Men Wilbur vet att matte är ganska bra på det där - oftast i alla fall. Ja, efter den där gången för många herrans år sedan, då jag råkade sätta mig på honom - där han, svart pudel låg i den svarta skinnfåtöljen - så förstår jag att han numera morrar lite varnande när man kommer och sätter sig bredvid honom.
Vad finns det mer att berätta som är typiskt Wilbur? Oj, oj, oj! Det finns mycket. Man hinner med en hel del på tretton vintrar med tillhörande andra årstider. Fast det får inte plats här. Okej en till, då. Jag är även ganska stolt över att jag lyckats lära honom att nysa på kommando, vilket han ofta försöker utnyttja: "Matte, sluta larva dig. Hit me godiset! Nuuu! Attjoo!"
Den här bilden är från förra året när vi hade Wilburs 12-års kalas. Snart är det dags igen. Undrar vad jag ska hitta på för slags tårta denna gång? Tretton tårtljus måste ju få plats!!
♥ Min bästaste Wilbur. ♥
* Här ett gammalt kåseri, "Skiner alltid solen på agilityplanen?", om hur tokigt det kan bli på agilitytävling om man (bland annat) innehar en jycke med pudelfnatt. Det var efter dessa första trevande (?) tävlingar som jag la Wilburs agilitytävlande på hyllan - för några år.