Visst är det intressant att studera sina jyckar!
Första filmsnutten: Gromit, (2 år) och Wilbur, (10 år) har upptäckt en tennisboll som har rullat in under trappan. Wilbur studsar upp på mig lite då och då, för att be om hjälp (tror jag). Han vill ha bollen, men vill absolut inte mucka gräl med Gromit. Han morrar när han går nedför trappan för att hålla avståndet mellan dom. Observera den blå "kongen" som ligger intill - som först var totalt ointressant - Wilbur tog den nog mest "bara för att". Kolla även in Spirou, (snart 7 år) som håller sig lugnt i närheten.
Jämför nu med följande filmsnutt:
Wilbur och Keaton, (13 år) vill ha samma tennsiboll som ligger under trappan. Wilbur är stursk och morrig. Keaton bryr sig dock inte mycket om Wilbur, han vänder bort huvudet, men är straxt envist där ändå med nosen. Han har nog blivit lite blasé över Wilburs ständigt morrande. Ibland tittar Keaton på mig, troligen för att han vill få min hjälp. Gromit far förbi lite då och då. Han tar till slut den ratade bollen som ligger där bredvid. Spirou sitter intill. Han ser lite besvärad och orolig ut (tror jag).
Här har jag nu tagit fram bollen. Efter lite "fusk" från min sida, så får en överlycklig Keaton till slut tag i sin boll!
Jämför nu med följande filmsnutt (Keaton-fans varnas!):
Gromit vill ha bollen som Keaton har. Det är ingen snack om saken: Med morr och lite "milt" våld, så är bollen hans. Keaton nosar lite grann efter bollen som Gromit triumferande tuggar på. Precis när filmsnutten slutar säger jag: "Gromit! Du är en skurk!". Fast... Keaton verkar inte så olycklig, faktiskt!