Nu ska vi backa tiden lite grann...
Min lilla slyngel-odåga Pingu är en mästare på att dra i kopplet. Från typ december månads början, så har jag kört den gamla beprövade "tvärnita-när-kopplet-sträcks"-metoden. Till vilken nytta, kan man verkligen fråga sig? Ja, de första tre veckorna hände ingenting. Absolut ingenting, förutom att min rygg och armar värkte av koppeldragansträngningen - plus snöskottningen, förstås - och att jag fick vredesutbrott lite då och då: "Men fatta då!!!".
Hela tiden hade (har fortfarande) dåligt samvete för att jag inte har aktiverat jycken så mycket som man kanske borde. Och med tanke på det så tvivlade jag på att anti-dragträningen skulle fungera. I december månad ska jag inte ha hundar; jag orkar inte med dom. Jag är en riktig skitmatte. Bläh! Men... de får helt enkelt stå ut - precis som jag.
Efter de första tre veckorna där jag - så gott som - konsekvent vägrade gå ett steg om Pingu-kopplet var stramt, så gav jag upp ett par dagar; Jag lät byrackan dra hur sjutton han behagade. Det gillade definitivt inte min rygg! Allra helst inte i samband med snöskottning.
Sedan tog jag nya tag. Veckan före jul, så.... ja, håll i er nu. Ni sitter väl ned? Om inte, gör det så blir fallet inte så förödande. Veckan före jul, så tränade jag Pingu och Spirou på kvällen, hemma på gårdsplanen, efter vi kommit hem från jobbet. Ett par kvällar var det först snöskottning, sedan en kort vilopaus halvhängande över bilens motorhuv, för att sedan ge Spirre och Pingu en liten stunds lydnad/rally/freestyle-träning. Ärligt talat så fattar jag inte riktigt hur det gick till.
Vid koppelpromenaderna så fortsatte jag "tvärnit"-träningen plus att jag även faktiskt fick stundom chans att berömma Pingu. Ett litet, litet hopp tändes lite svagt, om att det finns en framtid för en koppeldragfrivärld. Men lika fort så släcktes hoppet - mycket abrupt till min stora besvikelse.
På juldagen testade jag nytt. Jag tog med klickern. Haha! Nä, det funkade inte alls. Pingu märkte knappt att jag klickade; alla spännande lukter var för intressante. Så klickervarianten gav jag upp bara efter några minuter. Det var totalt meningslöst.
Istället började jag köra "matte-tvärvänder-blixtsnabbt-om-kopplet-sträcks"-varianten. Jag tror att hundarna och jag gick fram och tillbaka utanför mitt grindhål i typ en halvtimme. Utan några som helst tecken på förbättring från Pingus sida. Han upptäckte bara nya intressante dofter åt alla håll och kanter. *suck*
Jag var så less på koppelpromenader, så att jag bävade att gå ut med byrackorna. Att Linus absolut inte hjälper till - han ska absolut trassla in sig i kopplen eller ställa sig ivägen framför mina fötter. *ryker av ilska* Jag tyade inte med några som helst längre promenader.
Men en dag - inte så länge sedan - så kunde jag märka att det faktiskt fanns små, små fragment av tusendels sekunder då slyngel-Pingu inte drog i kopplet! Och min rygg och framför allt högra axel riktigt njööööööt. I dessa små, små fragment sekunder med avsaknad av ständigt dragande.
Dessa små, små fragment av tusendels sekunder har så smått växt på sig. På gårdagens koppelpromenad så kunde jag gå flera meter, flera minuter utan det minsta drag. Verkligen kors i taket!!!
Fast fortfarande finns det förstås stunder då Pingu är totalt hopplös. Ofta på samma ställen. Folk som bor vid dessa platser måtte tycka att jycken är för hemsk. De ser ju inte när han har gått förbi faktiskt kan gå som en normal hund. Detta är lite skämmigt faktiskt. Allra helst med tanke på att man ju har papper på att man är lydnadsinstruktör.
Pingu är faktiskt riktigt duktig på att inte glufsa i sig Wilburs eller Linus käk. Innan bilden togs hade jag givit alla fyra sin frukost. Medan de åt gick jag in i badrummet.
När jag sedan kom ut så ligger Pingu intill Linus matskål med hakan på golvet och suktar - men han tjuvade inte! Han får givetvis rikligt med beröm och så fick han några kulor från min hand som belöning.
Spirou är också duktig.
Bägge dessa bilder är faktiskt arrangerade, men bara för att visa hur det såg ut.
En överbliven julsessionsbild där Spirre är ovanligt söt. Det tycker i alla fall jag, hans matte.
Apropå promenader, Spirous skottberördhet och raketer och sånt, så kan man kort beskriva hans tankar med: Gillar inte! Det kändes ärligt talat som ett litet bakslag där. Han var helt klart mer berörd idag än igår. Och det knallade förstås mer idag. Ni ska bara veta hur mycket jag tycker synd om Spirre. Jag vill bara klappa och krama honom. Fast det gör jag inte. När det knallar och han söker min blick, så ser jag åt andra hållet, som om ingenting. Om han skulle vilja vara intill mig, så får han självklart det, men jag vägrar trösta honom och jag vägrar att bli arg och irriterad på smällandet - för det skulle varken gagna mig eller Spirre.
Även Pingus anti-dragträning var ett bakslag på dagens promenad. Ja, ja.... Positivt dock är att han verkar inte bry sig så mycket om smällarna.
Just nu så knallar det utanför, och han och Linus småbjäfsar tillbaka. Jag ignorerar när jag kan, och kommenderar tyst när jag måste. Men jag är cool. (Försöker i alla fall)
En till julsessionsbild. Pingu iakttar farbror Wilbur. Och Spirou är lika söt igen. ♥
Undrar vad Pingu och Wilbur säger till varandra här?
- Stick!
- Stick själv, dumhund!!
Pingu och Wilbur har hållit sig på matten sen sist.
Nä, nu ska jag åka till mina brorsor, fika och kolla in grannarnas fyrverkerier. Och det kommer att smälla och knalla och spraka och blixtra och dundra och säga "KABOOOOOM!!" Och det kommer vara så kul så kul så! Så det så!! :)
Spirre, du har väl schmackosen i redo bakfickan? ;)