Gromits tre lopp för dagen kan summeras två disk och en målgång med kvadriljoner felpoäng. Dessa multikvadriljoner felpoäng gav resultatet en 23:e plats av 35 startande. I detta lopp så sjabblade jag mig i slalomet. Gromit hade gått ur slalomet för tidigt, och jag stod bredvid och funderade: "Hur GÖR man egentligen nu? Om han går in här blir det rätt då? Nej! Fel! Men... om han går in här, då? Nej!! Fel igen! Äh! Nu börjar vi om från början!" Jag var så pass virrig att jag kallade Gromit för Wilbur. (!) Hihi! Det är inte lätt att se skillnad på sina egna jyckar, och det är definitivt inte lätt att se skillnad på en springer spaniel och en pudel - INTE!! (Alltså: Jo, det är det!) *s* Som ni kanske förstår så blev det en HEL DEL TIDSFEL! Ja, ja...
Förutom slalom-sjabblet så var vi faktiskt ganska duktiga, (om man får säga det själv. Och det får man väl. Här på sin egen egotrippade hemsida).
I nästa lopp skulle vi ju vinna, men Gromit drog sig plötsligt ur vår överenskommelse efter två hinder; Han beslöt sig för att ta Balans-bommen "i förtid" - Disk. Sedan när vi fortsätter banan (utom tävlan), så får han tokfnatt på Balansbommen. Envisa Kerstin uppenbarade sig. Ingen Gromit fick fortsätta till nästa hinder förrän åtminstone några Gromit-tassar berörde nedfartens kontaktfält. Men det tog några försök, med en uppstressad Gromit skuttande åt alla håll och kanter, innan Envisa Kerstin blev (någerlunda) nöjd. Sedan på Gungbrädan så flipprade han ur igen. Troligtvis även vid slalomet, men jag kommer faktiskt inte ihåg.
Galen Gromit på Balansbommen!
Okej, då. Han flipprade även ur i slalomet. Här är bildbeviset på att Gromit och jag har lite diskussioner om hur ett slalom egentligen ska forceras.
Att det blev så här var helt och hållet Kattas fel, för hon fick för sig att ta kort på oss. Om du undrar vad jag yrar om, så kan du läsa här. En annan anledning till "fiaskot" var för att min brorsa kom för en gång skull för att kolla in oss när vi tävlar. Det "måste" bero på det här, för i nästa lopp gick teamet Gromit-Kärran mycket bättre. Och då så var varken min bror kvar eller så fotade Katta oss. Uppenbarliga bevis tycker jag. ;)
Foto: "Skurken" Katta
I det sista loppet, så diskade vi oss pga tre vägran. Annars kändes loppet mycket trevligt och bra. Vi hade kul - båda två!!!
Spirou fick starta det sista loppet. Precis innan gick jag och köpte en ny pipleksak. Med den som belöning tränade vi lite Freestyle-moves. Spirou hade skit-kul! Sedan när vi skulle starta, och stod framför det första hindret, så spanade han intensivt på en kvinna som råkade gå förbi (utanför banan, alltså) med ett paraply. Spirou var som paralyserad för några sekunder.
Ja, ibland så undrar man... Jag menar, det regnade i princip nästan hela tävlingsdagen, så det här med paraplyer var ju liksom ingen nyhet eller något extraordinärt fenomen som uppenbarade sig på platsen. Men efter lite tjat inklusive fysiska uppmaningar från mig, så vaknade han upp ur sin dvala: SPIROU GALOPPERADE! OCH han rullade sig endast i EN (!) tunnel av fyra! Det var i den Platta tunneln, men han kom ut helt av egen maskin och vilja. "BRA!!!", ropade jag förvånat! Vi fortsatte i galopp, men han smet bakom ryggen på mig in i fel tunnelingång lite längre in i banan. Synd!
Jo, när jag skriver "galopp", så tänk er l-å-n-g-s-a-m galopp. Typ nästan i piaff-stil. Nä! Nu är jag lite elak mot min allra bästa lilla Spirre-Spirou. *s*
Jag är ändå ganska nöjd med dagen - men jag vill ha REVANSCH!! Gromit och jag kan så mycket bättre.
En annan sak som bidrar med min "nöjdhet", är att Gromit höll sig på mattan hela dagen. Inga fula voffningar mot någon hund. Kanhända detta beror mycket på att jag är mer beredd, och jobbar bestämt och framför allt mer avslappnat. När någon hund som jag befarar kan vara ett "gruff-objekt", så drar vi oss åt sidan samt belönar med glad röst och godis att han väljer att söka kontakt med mig istället för mucka gräl. Faktum är att det är så mycket lättare att själv vara lugn, när man har i minnet att man har lyckats tidigare. Kanske det finns hopp att den onda cirkeln har gått itu - att den så smått börjar sakta tona bort. Fast... man ska inte ropa hej än.
Men visst e han söt - min lilla odåga till jycke.
Förresten så skötte sig alla mina jyckar idag. Både Wilbur och Keaton var ju med som hejarklack. En relativt tyst hejarklack, faktiskt. Ja, för att vara dom, alltså. ;)
Här en bild som jag nyss fick från Marre. Hennes "Paparazzi" Per-Erik "smögtog" den när min lilla flock var ut på en liten rastningsrunda:
Keaton, Wilbur, Gromit o Spirou. Det är jag som går i mitten. ;)
När dagens regniga tävlingsdag var över, och vi alla började att packa ihop, så kom solen fram. Typiskt! Men.. det är en ny tävlingsdag imorgon med lagklasser och klass 2 (individuellt). Men då startar inte vi, så jag får vänta med min revansch till nästa helg.
Imorgon så är det bara att dra på sig den oranga "crew"-tröjan igen. (Som för övrigt är alldeles för lång.) Av alla agility-funktionärsjobb som finns, så tycker jag att det är roligast att vara hinderfixare - man sitter liksom på första parkett utan risk att någon skymmer sikten. Det enda som "stör" är att man någon gång ibland måste springa in på banan för att lyfta upp någon enstaka hoppbom. Och det kan man väl stå ut med.
Det tristaste agilityfunktionärsjobb är nog att vara "ögon". Man sitter bredvid skrivaren, och blåstirrar på domaren för att inte missa några domartecken. Man hör publikens reaktioner över vad ekipaget på banan har för sig, och man kanske ser lite grann i ögonvrån vad som händer, men annars är det enda man ser är en öppen eller knuten domar-hand. Det "kan" bli liiiite enformigt.
Slutligen några bilder på Zero - Åkersbergas knäppaste Aussie!
Galen Aussie!!!
Zero klådde oss i varje lopp. Maja nästan likaså (som jag tråkigt nog inte fick fast på bild. Men är man världens kvickaste Berner Sennen, så ..). Det var även roligt att få se Hedda in action på en riktig officiell tävling. Detta bådar gott! Förresten börjar det nu talas om att vi ska få ihop det till ett agilitylag....